(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Razzia, betyg: 4]
Trots grammisnominering, fyra månader på Trackslistan med “Fear no darkness, promised child” och P3 Gulds pris för “Årets manliga artist” måste man nog ändå betrakta Göteborgs mest kända sidekick Timo Räisänen som något av en bagatell.
Det ändrar inte ens pretentiösa drag och storvulna ambitioner, stråkar, jobbig falsett, överdriven dramatik och överarbetade arrangemang på.
På sitt tredje album känns det som att de greppen är fler än nånsin. I många spår överraskar han även med att rocka riktigt hårdrockstungt, vilket åtminstone inte jag faller för. Jag gillar bäst hans enkla och fartfyllda poplåtar som exempelvis “Don´t let the devil ruin it all”. Några såna finns här också, som till exempel “Sixteen”. I dom styckena kan jag förstå grejen med Timo. Fläskiga elgitarrer och ansträngd sång kan jag dock vara utan.