(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, I Made This/ Bonnier Amigo, betyg: 3]
Lirar man den musik Traktor gör och förstör den ytterligare med screamo-sång så kan man inte förvänta sig att alla ska falla för resultatet. Tvärtom. Man lär få räkna bort en mängd presumtiva lyssnare och att göra det valet är helt okay. Hellre gå den vägen än att inställsamt klä sig i en opassande kostym för att sedan sitta och räkna royalties på skivbolagskontoret medan man känner att man inte gjort sig förtjänt av sedlarna. Jag respekterar således Traktors val av genre och uttryck. Däremot gillar jag inte hur det låter. Det är möjligt att Traktor och dess (förmodat unga) publik uppfattar gruppens spretiga och småstökiga hardcore som revolutionär och rebellisk, men själv får jag ingen som helst kick av detta. Musiken i sig är acceptabel, men jag upplever den som alltför tråkig, både när det gäller sound och musikaliska idéer, för att se någon anledning till att lyssna på Sequence The Sequence igen. Jag stör mig inte på de knixiga riffen, de aggressiva urladdningarna och de fula ackordsammansättningarna, vilket säkert många andra gör, men har man en gång uppskattat 80-talets No Wave så blir Traktor i motsats till den bara ointressant. Vad jag stör mig mer på är i så fall Fredrik H Jepsen och David Deravians hemska skriksång. Den påminner mig om småbarn med kolik, vars ihärdiga toner kan göra föräldrar och syskon galna. Du som gillar hardcore och screamo i vanliga fall älskar säkert denna platta. Den är kompetent, men själv hör jag till de presumtiva lyssnare som väljer att avvika.