Graham Coxon – The Spinning Top

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, Transgressive / Bonnier Amigo, betyg: 7]

Förrförra vintern hade jag en period då jag under några veckor nästan uteslutande lyssnade på den engelske folk- och bluesgitarristen Davy Grahams album från sextiotalet, där han på tidstypiskt vis grävde ut gammal amerikansk blues och jazz och korsade den med brittiska folkvisor och indisk raga. Efter ett tag slog det mig, delvis på grund av namnet förstås, att det fanns stora likheter mellan Davy Graham och Graham Coxon. Båda är snälla indiepojkar som ibland vill låta lite elakare än de är. Och båda är stora gitarrister som inte är lika stora sångare, men som på ett charmigt sätt gör det bästa av sina begränsade röster. När jag kollade upp förbindelsen visade det sig givetvis att Graham den yngre hade stenkoll på sin äldre namne och att de dessutom hade spelat tillsammans.

Nu har Graham Coxon gjort ett album där han, inspirerad av Davy Graham och andra brittiska gitarrister som Bert Jansch och John Martyn samt singer-songwriters som Nick Drake, utforskar nya (eller rättare sagt gamla) gitarrstämningar. “Stämningar” i dubbel bemärkelse. The Spinning Top är en temaplatta i samma anda som The Pretty Things rockopera SF Sorrow. De femton sångerna handlar om en mans liv från födseln till dess att han dör i kriget, varpå han återupplivas för att dö en andra gång – i en sjunkande kyrka…

Coxon har satt ihop en samling dämpade låtar där det akustiska gitarrplockandet ibland glider över i hypnotiskt monotona ragarytmer. “Dadrock” är bara förnamnet. Men för den som tål gubbrock finns mycket att hämta här. Femton låtar över sextioåtta minuter är egentligen alldeles för mycket, men om man är på rätt humör är längden en fördel. The Spinning Top passar bra att krypa upp i fåtöljen med en regnig eftermiddag och lyssna på i riktigt stora hörlurar.