Henric de la Cour – My Bones, Your Ashes

Så äntligen – över sex år senare – släpper Henric de la Cour ett nytt album, och liksom Gimme Daggers är My Bones, Your Ashes strålande. Två videos har jag hittills sett från skivan, ”Hey You, Hell No” och ”Dead Hank”, så spana in dem också.

Gimme Daggers kom ut 2018 och har gått varm här sedan dess, och jag har inte förstått varför de la Cour inte släppt någon ny skiva sedan den. Man har ju sett honom ute på rockklubbarna i Stockholm, ibland spanat in andra band, ibland gästat andra band och ibland agerat DJ. Nåväl, nu har i alla fall My Bones, Your Ashes kommit och det är en utmärkt platta, bestående av tio låtar. Den startar med ett fett syntriff i ”Bones, Ashes” som sedan diverse instrument läggs på och plötsligt smäller det till utav helvete när refrängen kommer. Kalaslåt. Därefter kommer de bägge singel/video-låtarna jag nämnde inledningsvis och musiken är snyggt melodisk, vackert elektronisk och samtidigt sorgset mörk. Det betyder inte att den inte skulle vara rockig och dansant för det är den också, inte minst i spår som ”Hey You, Hell No”, ”Scavenger” och ”Autumn Is Upon Us”. Stor dramatik bjuds också i låtar som ”Dead Hank”, ”Dread Forever” och ”Hate In G Minor” medan ”Interlude” och ”High-Rise” mestadels är mjuka, skira och smakfulla med läckra stråkarrangemang. Produktionen av sångaren själv och Rikard Lindh är oantastlig och de la Cour sjunger sina texter med hjärta, smärta och inlevelse. Vad finns här att inte gilla, liksom? Efter närmare 30 år som artist, tidigare i banden Yvonne och Strip Music, har de la Cour fortfarande kvar sin förmåga att skriva och framföra låtar som klistrar sig fast i medvetandet. Jag kan bara hoppas att det inte tar lika lång tid tills han följer upp den här plattan med ännu en, men även om så vore fallet räcker de här tio spåren en lång, lång tid framöver.