Henric de la Cour – om festivalsommaren, solokarriären och Yvonnes återförening

Henric de la Cour går en spännande sommar till mötes med ett par festivalspelningar. Därefter väntar Yvonnes återföring på Slaktkyrkan i Stockholm. Zero Magazine ringde upp den sympatiske kultartisten och fick en inblick i allt som är på gång.

God kväll, Henric, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Du är nu ute på en sommarturné med ett flertal festivalspelningar. Häromveckan spelade du på Wave-Gotik-Treffen i Leipzig och snart är det dags för Musikfesten Tullakrok i Ängelholm. Är det annorlunda att spela inför en festivalpublik i jämförelse med en vanlig klubbkonsert?
– Nej, egentligen inte. På festivaler brukar det dock finnas fler i publiken som inte är speciellt insatta i min musik, så jag kanske kör fler av mina mest kända låtar och gör showen aningen mer lättillgänglig. Självklart är det kul om man kan nå ut till några nya lyssnare.

Brukar du kolla på andra band när uppträder på festivaler?
– Vi skulle ha sett Light Asylum och Public Image Limited på Wave-Gotik-Treffen, men eftersom resan ner var jobbig och vi kände oss trötta, så det blev tyvärr inget av det. Vanligtvis brukar jag inte göra ett schema och springa runt på andras konserter, men visst händer det att man snubblar över spännande grejer.

I augusti ska du göra en konsert på Liseberg, bland sockervaddsätande barn och gröna jättekaniner. En omgivning man vanligtvis inte förknippar med Henric de la Cour…
– Haha, det är sant! Vi kommer dock att spela på den lilla scenen, en bit bort från sockervadden och karusellerna, så det kanske inte blir så starka kontraster, trots allt. Men det ska bli spännande. Jag gillar att testa nya grejer.

Strax efter nyår släppte du albumet My Bones, Your Ashes. Om du gör en liten utvärdering ett halvår senare: är du nöjd med responsen?
– Ja, skivan har blivit väl mottagen. Det känns skönt, eftersom jag investerade mycket tid, kraft och kärlek i den. Rickard Lindh och jag hade gjort runt trettio låtar, varav hälften sållades bort, så det var en lång väg att gå. Dessutom skrevs vissa av nyckellåtarna, som ”Bones, Ashes” och ”Hey You, Hell No”, sent i processen och det var först då vi kände att albumet började bli färdigt på riktigt. Releasen och vårturnén blev väldigt lyckade, eftersom Petter Seander från Birds Will Sing For You kom in med ny energi och kreativa sätt att jobba. Så jag känner mig definitivt nöjd!

Dina videor är alltid genomtänkta och din scenshow är snygg. Spelar estetiken en viktig roll i ditt helhetskoncept?
– Absolut. En visuell framtoning har alltid varit viktig, både live och på skivomslag, och har faktiskt fått ännu högre prioritet för mig på senare år. I både Yvonne och Strip Music hade vi klädkoder till en början, men de luckrades upp efter hand. Nu, som soloartist, tar jag ut svängarna rejält, vad gäller både smink och ljussättning. Jag tror att man måste sticka ut för att kunna göra ett avtryck i dagens medieklimat.

Apropå Yvonne, så ska ni göra två konserter på Slaktkyrkan i höst. Hur kommer det sig att tiden var mogen för en återföring?
– Yvonne gjorde en reunionspelning för tio år sedan, när Klubb Blå i Eskilstuna firade ett jubileum, men den gången var ljudet under all kritik. Så det hade varit lite synd om allt slutade där. Nu, när det första Yvonnealbumet fyller trettio år, så öppnade det sig en ny möjlighet. Först kändes det lite osäkert om det skulle bli av. Vi i Yvonne brukar träffas ungefär en gång om året, men är inte alls lika tajta som förr. Till slutet bestämde vi oss dock för att köra. Att konserten sålde slut så snabbt och det sattes in ett extradatum var mer än vi vågat hoppas på. Vad som händer framöver med bandet vet jag ärligt talat inte. Men vi ser i alla fall verkligen fram emot Slaktkyrkan!

Yvonne släppte sin sista skiva 2001. Några år senare kom Editors och Interpol, som hade snarlika sound, och nådde höga placeringar på topplistor över hela världen. Kändes det frustrerande när de slog igenom?
– Nä, det var inget jag grubblade speciellt mycket över. Men visst noterade jag det. Jag gästade The Ark när de spelade i Eskilstuna runt 2010 och kommer ihåg att Ola Salo sa: ”känns det inte konstigt att det blivit en postpunkrevival nu när ni lagt ner Yvonne”. Ja, vad kan man säga? Yvonne hamnade lite mellan stolarna. Vi var inte tillräckligt elektroniska för synthpubliken och inte inte tillräckligt popiga för indielyssnarna. Lite synd, eftersom jag verkligen tycker att många av våra låtar är bra, men det tjänar inget till att vara bitter. Det är bättre att lära av det förgångna. Nu, i min solokarriär, försöker jag vara lite mer nischad och ha ett mer renodlat sound.

För sjuttio- och åttiotalister gjorde Yvonne ett stort avtryck genom att vara med på soundtracket till Fucking Åmål, den kanske kultigaste svenska ungdomsfilmen någonsin. Brukar många prata med dig om Agnes och Elin?
– Nej, faktiskt inte. De flesta förknippar nog snarare filmen med Broder Daniel. Men lustigt nog var det en snubbe som ringde på min dörr häromåret och ville få sin Fucking Åmål-cd signerad. Han hade på något sätt snokat reda på var jag bodde och var väldigt entusiastisk över allt som hade med filmen att göra. Det kändes knäppt, haha, men faktiskt ganska roligt också.

Vad har du på gång efter sommaren?
– Rickard och jag har börjat skriva nya låtar och ambitionen är att släppa en singel eller EP framåt årsskiftet. Vi gillar tanken att jobba mer som Kite framöver och ge ut enstaka låtar istället för hela album. På det sättet blir det lättare att hålla musiken aktuell för både lyssnarna och oss själva. Vi får se vad som blir av det hela. Vad vi fått ihop hittills känns i alla fall lovande!

Se Henric de la Cour på Musikfesten Tullakrok eller Liseberg.