Balroynigress – Dress the Ship in Black

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, Kning Disk / Playground, betyg: 6]

Året är 1969. Man är en nedrökt överklasshippie som sitter i biblioteket på ett gods någonstans på den engelska landsbygden. Man tittar ut genom regnet som strömmar nedför fönsterrutan. När man tycker sig se en grönklädd tomte hoppa upp på en enorm svamp, sätta sig tillrätta och omsorgsfullt tända sjöskumspipan, frågar man sig om hallucinationerna beror på den monotont, på gränsen till överdrivet utdragna, psykedeliska musiken eller den där flaskan laudanum man hittade i farfar Tarquins övergivna arbetsrum på vinden.

Konstnären Erik Jeor, som ger ut sin musik under namnet Balroynigress, verkar ha ett kontaktnät och definitivt inte vara rädd för att använda det. Dress the Ship in Black är “utgiven med stöd från Statens kulturråd”, och på gästlistan finner vi namn som Jenny Wilson. Rent musikaliskt är det förstås en pastisch av det sena sextiotalets och tidiga sjuttiotalets folkrock, men en väl genomförd sådan. Och säg den skiva idag som inte blickar tillbaka mot någon idealiserad tidpunkt i musikhistorien.

Till sist borde jag väl veta bättre än att än en gång klaga på tonlösa s-ljud och svensk-amerikanska r-ljud, men nu gör jag det ändå. Idag är svensk och isländsk musik det hippaste som finns på planeten, och därför är det säkert bara jag som inte vill att det ska höras att den som sjunger inte har engelska som modersmål. För alla andra, framför allt anglosaxiska hipsters, är det säkert ett plus om artisten bryter exotiskt på något nordiskt språk.