Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Legal Records/ Sound Pollution, betyg: 6]
Sedan Honked kom 1994 har Diamond Dogs varit en pålitlig kraft inom svensk Rolling
Stones och The Faces-rock. Men den här gången har bandet tagit avstamp i 70-talets
The Kinks istället, enligt sångaren Sulo. Och här dominerar, lite oväntat, mandoliner och fioler istället för hårda gitarriff och bluesrockiga basgångar. The Grit And The Very Soul närmar sig snarare folkrock och lättnynnad pop än stompig, skitig rock n roll och visst bemästrar hundarna även denna, mer melodiösa stil. Plattan är inte ens fyrtio minuter lång, men då merparten av de elva låtarna är tämligen starka sätter sig albumet fort och man slipper en massa onödig utfyllnad. Bästa spåret är dock, något paradoxalt, den som doftar mest klassisk Stones av alla, nämligen “When the morning comes to get me”. Smiths-fansen kanske känner igen covern “Please, please, please let me get what I want” som var singelbaksida till “William, it was really nothing” och som många andra än Diamond Dogs
tolkat genom åren. Själv tycker jag inte att den tillför albumet någonting. Det gör däremot låtar som “Whatever it is, now”, “April fool” och “Don´t turn me away”. The Grit And The Very Soul är säkert gjord med äkta inlevelse och kärlek, men ska Diamond Dogs inspireras av Kinks igen hoppas jag att de väljer 60-talets råare, rockigare upplaga istället. Det här blir lite för soft i längden tyvärr.
