Frankie & The Heartstrings – Hunger

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, Wichita / Cosmos, betyg: 7]

Ännu en brittisk gitarrpopgrupp, för den oinvigde lika svår att skilja från sina hundratals föregångare som ett kolsvärtat radhus i Middlesbrough från huset intill. De här grupperna kommer aldrig att staka ut nya gränser för musiken som Björk eller Prince gjorde på sin tid. Men det är inte det som är poängen här. Det handlar om vilka små nyanser som skiljer dem från exempelvis Arctic Monkeys, Orange Juice eller The Smiths och hur de använder variablerna för att skapa en unik kombination, som i sin tur avgör var de ska placeras in i anglo-nördens skivsamling, ungefär som det där feltryckta frimärket som måste få sin rätta plats i albumet. Sjunger de på geordie eller cockney? Bär de buttondown-skjortor från Ben Sherman eller överdimensionerade regnjackor? Hyllar de Morrissey eller Paul Weller?

Frankie & The Heartstrings utsågs för länge sedan till The Next Big Thing i engelsk musikpress, och med ett namn som Frankie Francis var det väl oundvikligt att han blev popstjärna. Sunderlandkvintetten följer en snirkligt snitslad bana som leder från sextiotalets brittiska ska och r&b, via sjuttiotalets northern soul-scen och över åttiotalets postpunk och indiejangle, och slutar mitt i 2011. Fast “slutar” gör den nog aldrig. När trombonen i titelspåret kommer in kan jag inte undgå att få upp ett gäng skankande, This Is England-klädda skinheads på näthinnan. Det kommer alltid att finnas en subkultur av brittiska bulldogs som lika gärna kan komma från Bergen eller Malmö. Och det är inte bara överåriga “fat bastards” vid namn Dave heller. Det dyker hela tiden upp nya kids som känner ett plötsligt behov av att veta vilken krage som är den korrekta att bära när man lyssnar på The Jam eller Prince Buster.

På albumet Hunger hör vi spår av Kevin Rowlands gnälliga soulsång, Housemartins gospelinfluenser, Franz Ferdinands pådrivande new wave-rytmer samt inte minst Edwyn Collins klassiska gitarrjangle från Orange Juice-tiden. Men viktigare än alla influenser, alla referenser och all analys är ändå en enkel fråga, som jag alltid ställer mig och som inte ens de senaste tio årens hipster-indie har fått mig att överge: har de några låtar då? Svaret blir ja. Det är det enda man behöver veta.