Håkan Ludvigson – Soulroom

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Substream, betyg: 7]

Tretton låtar och en speltid på långt över en timme. Sparsmakad, för att inte säga minimalistisk, elektronisk house och techno mest hela tiden. En genre som till sin natur är väldigt enformig och som förutom new age brukar passa bäst som hissmusik om ni frågar mig. Lägg därtill att undertecknad nästan aldrig finner musik av det här slaget det minsta spännande, medryckande eller på annat vis givande. Det är alltså mot alla odds som Håkan Ludvigson lyckats hos den här recensenten. Det är mot alla odds en platta med så här lång speltid, inom den här genren, faktiskt fungerar nästan hela tiden. Och det är verkligen mot alla odds att jag spelar Soulroom gång på gång och uppskattar den mer och mer för varje gång jag hör den. Håkan Ludvigson har varit smart. Sådan här klubbelectro är alltför ofta instrumental (vilket vanligtvis gör den ännu mer enformig), men Ludvigson har samarbetat med fem vokalister och bjudit in två gästproducenter också. Rösterna hjälper till att skapa variation. Dessutom öppnar skivan med sömnigt tilltalande “The soft starlight” för att sedan, låt för låt, öka energin för att sedan, periodvis, tona ner den och sedan öka trycket igen. Upplägget – och låtarna naturligtvis – gör att den inledande atmosfären och behagliga känslan behåller sitt grepp om lyssnaren rätt igenom albumet. Resultatet: det blir ytterst lyssnarvänligt. Soulroom fungerar således lika bra på klubbgolvet som i vardagsrumssoffan och det är en bedrift.