Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
De har gått från järnskrotshamrande och fårskinnspälsar till att bli ett sofistikerat electropunkband i sina bästa år. Men det utan att förlora sin humor eller kompromisslösa attityd. Zero Magazine har haft nöjet att prata med Magnus Fransson i Cat Rapes Dog.
Hej, Magnus, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Cat Rapes Dog har funnits i mer än trettiofem år nu. Var det något du hade kunnat föreställa dig när du och Joel Rydström startade bandet under slutet av åttiotalet?
– Nej, absolut inte. Joel och jag hade inga som helst tankar på ett långvarigt projekt. Bandet var bara en hobby och vi var egentligen inte speciellt intresserade av att bli musiker. På den tiden kunde vi inte heller något om låtskrivande, utan det handlade främst om ljudexperiment. Men vi hade kul och för varje demokassett blev vi bättre på vad vi gjorde. En av kassetterna hamnade hos Håkan Ehrnst, som drev skivbolaget Front Music i Älmhult, och han erbjöd oss att göra en skiva. Först blev vi lite ställda, men bestämde oss för att trots allt försöka. “Okej, vi spelar in en platta, som avslutning på det här projektet, och går sedan vidare med våra liv”. Men en av låtarna, “Life in Misery”, blev en undergroundhit i Tyskland och vi fick åka dit och spela. Det satte en snöboll i rullning och innan vi riktigt förstått vad som hänt, så hade vi blivit ett ganska etablerat undergroundband.
Ni tog era första musikaliska steg i lilla Vislanda under en period som Fredrik och Filip brukar referera till som “DDR-Sverige”, där Socialstyrelsen spred moralkakor och de båda tv-kanalerna var snåla med ungdomskultur. Då Internet ännu inte slagit igenom var tonåringar utelämnade till skivor, filmer och böcker. Vad inspirerade Cat Rapes Dog och hur mycket färgade den småländska glesbygdsångesten ert sound?
– I större städer brukar man kunna hitta människor som delar alla ens specialintressen, men på mindre orter måste man vara nöjd om någon överhuvudtaget befinner sig på en liknande våglängd. Joel och jag var egentligen inte speciellt lika. Han hade en utåtriktad och karismatisk personlighet medan jag var mer tillbakadragen och drömmande. Men vi enades i en fascination för EBM, punk och industri, som DAF, Asta Kask och Skinny Puppy. Efter hand blev vi nyfikna på mer extrema grejer, men det var inte alltid lätt att få tag på musiken. Vi lyssnade mycket på radioprogrammet Bommen och gjorde regelbundna pilgrimsfärder till välsorterade skivaffärer som Bengans i Göteborg och Heta Vax i Helsingborg. När Joel gjorde lumpen fick han förresten i uppdrag att köpa skivor till musikrummet på sitt kompani. Han kom tillbaka med Einstürzende Neubauten, Swans och annat som de flesta tyckte var fullständigt olyssningsbart, haha. Vad vi lärde oss av EBM- och industribanden var att man inte behövde skönsjunga eller använda snygga harmonier. Det var möjligt att komma långt med energi, attityd och en distad röst. Rent fysiskt satt vi kanske i en by i Småland, men mentalt befann vi oss i Berlin eller Vancouver!
När man lyssnar på era tidiga verk, så slås man av att det låter kantigt, minimalt och kompromisslöst. Ni drar nästan DIY-konceptet till sin spets.
– Ja, eftersom vi inte var speciellt bra på gitarr eller trummor, så närmade vi oss musiken på ett mer experimentellt sätt. Det blev många sena kvällar på sågverket i Vislanda, där vi hamrade på järnskrot och samplade ljuden. Men framförallt skruvade vi på syntar och billiga trummaskiner. Vad som lockade med den elektroniska musiken var att man kunde leka sig fram. Om vi inte kunde hålla takten, så fick vi hjälp av en sequencer. Om något inte lät bra eller om vi inte visste hur låten skulle utvecklas, så la vi helt enkelt in en röstsampling. Under en period jobbade Joel i en videobutik i Ljungby och kunde låna hem vilka filmer han ville gratis. Då gjorde vi en odyssé bland skräckfilmer och science ficton-rullar! Kort sagt byggde allt vi gjorde på modern teknik. Vi var snarare konceptartister än musiker. Men vi måste åtminstone haft en del bra idéer, då skivorna blev förhållandevis uppskattade…
Ni framförde låtar som “An Ass For A Brain” och “Homo Bulldozer” iklädda malätna fårskinnspälsar och glasögon av perforerad plåt. Hur mycket var humor, hur mycket var självironi och oroade ni er någonsin över att bli utdömda som ett renodlat spexband?
– Ironi var superstort på nittiotalet och både Joel och jag har alltid kunnat skratta åt oss själva. Men humorn var även en form av skyddssköld. Jantelagen i Vislanda hade färgat oss och det kändes skönt att kunna skoja bort Cat Rapes Dog. Lite som att göra en rolig min på ett foto. Man ställer sig utanför tävlingen och tillåter världen att le på ens bekostnad. Men det där förändrades delvis när vi insåg att våra fans i Tyskland tog musiken på allvar och hittade budskap i texterna. Ärligt talat förvirrade det oss lite. Vi började själva bli osäkra på om vi menade allvar, var ironiska eller om det rent utav var någon form av dubbelironi. Cirkeln slöts på ett sätt vi inte hade kunnat föreställa oss.
Var ni medvetna om att ni var pionjärer i Sverige och bidrog till att lägga grunden för en framtida EBM- och electropunkscen?
– Nej, vi tänkte inte riktigt i de banorna. Det hade ju funnit ett par elektroniska band i Sverige innan oss, som Page och Lustans Lakejer, men de kändes väldigt popiga och hade relativt lite med vårt uttryck att göra. Vi gillade ett par svenska punkband, men kände annars främst samhörighet med utländska artister. Typ tysk industrimusik, engelsk indierock och grungescenen i Seattle. Men via Front Music kom vi med på en EBM- och technosamling som hette Trans Europa. Där upptäckte vi ett par bra svenska grupper, som Scapa Flow och Tolchock 14, och förstod att det fanns fler i landet med liknande ambitioner.
I början av nittiotalet anslöt Annelie Bertilsson, med änglastämma och musikskolebakgrund, till Cat Rapes Dog och gjorde duon till en trio. Hur mycket har hon betytt för bandet?
– Extremt mycket. Vi hade aldrig kommit så långt utan henne. Varken Joel eller jag hade tillräckliga musikaliska kunskaper eller riktigt ambitionen att lära oss mer, så hon fyllde en jätteviktig funktion! Joel, Annelie och jag kompletterade varandra bra och fullständigt sprudlade av kreativitet tillsammans. Jag håller nog Moosehair Underwear och Biodegradable högst i hela Cat Rapes Dogs katalog.
Framåt slutet av samma årtionde genomgick ni ytterligare en metamorfos. Joel lämnade bandet och Annelie och du fick sällskap av Jonas Avertoft på gitarr och John Lindqwister på sång.
– Ja, Joel tröttnade. Han kände sig nöjd med vad han hade uppnått med bandet, vilket varit mer än vad vi någonsin kunnat drömma om, och ville lägga mer tid på sin familj och andra intressen. Inte minst idrott, då han alltid varit en entusiastisk orienterare. Men vi har fortfarande en bra relation och han är glad över att Cat Rapes Dog lever vidare i en ny sättning. Den nya upplagan är proffsig och musikaliskt avancerad på en helt annan nivå än våra åttiotalsexperiment. John har ett imponerande röstomfång och genom Annelies och Jonas input har låtskrivandet nått nya höjder.
Det låter dock som att ni försökt behålla spontaniteten och punkandan. Är det viktigt för er att inte bli för polerade?
– Ja, vi försöker undvika att peta för mycket i detaljer. Runt sekelskiftet gjorde vi albumet People As Prey, som är väldigt välproducerat och snyggt förpackat. Jag gillar en del av låtarna, som “How The Country Falls”, men med facit i hand var soundet för slickt för oss. Att vara skeva och kantiga är mer vår grej. Det får inte låta för lättsmält eller strömlinjeformat!
Cat Rapes Dog är ett kul bandnamn när man är ung och rebellisk, men kan kanske delvis förlora sin tjusning när man börjar närma sig medelåldern. Har du någon gång skruvat på dig när du pratat om bandet med äldre släktingar eller arbetskamrater?
– Redan när jag var tjugofem tyckte jag faktiskt att namnet var pinsamt, haha. Som jag minns det, så tog Joel två av de första orden man lär sig på engelska, “cat” och “dog”, och bestämde sig för att kombinera dem med ett hårt och brutalt ord, nämligen “rape”. Vi tyckte att Cat Rapes Dog lät roligt och absurt, men funderade tyvärr inte speciellt mycket på verbets negativa laddning. Som tur är brukar folk inte ta illa upp, utan skratta och skaka på huvudet, men visst har jag ofta önskat att vi hette något annat. Mer positivt betraktat tror jag ändå att namnet hjälpt oss, eftersom det har ett högt igenkänningsvärde och faktiskt passar till vårt sound.
I en äldre intervju har ni beskrivit bandnamnet som en allegori, där ni är katten och hunden är samhället. Var det en efterkonstruktion?
– Haha, ja, precis. Vi har roat oss en del med att hitta på svar till frågor som egentligen aldrig ställts. Under många år hade vi som standard att förändra vår bakgrundshistoria i varenda intervju. Det handlade om att behålla mystiken och inte lämna ut för mycket av oss själva.
Låt oss lämna det förgångna och istället titta på framtiden. Den första april ska ni spela på Charles Dickens Pub & Restaurang i Helsingborg. Vad kommer ni att bjuda den nordskånska publiken på?
– Det kommer att bli en form av best of-set. Låtar från hela vår karriär, men gissningsvis med en viss tyngdpunkt på Moosehair Underwear. Jag har alltid tyckt att vi är bäst live, och även om vi kanske inte är purunga längre, så känns det fortfarande som att vi är tjugofem när vi kliver upp på scen. Så ni kan förvänta er fullt ös på Dickens!
Vad har ni annars på gång framöver?
– Den senaste skivan vi gjorde, Life Was Sweet från 2013, hade en form av nostalgiskt vemod och var tänkt som en slutpunkt. Men vi har faktiskt skrivit ett par nya och starka låtar sedan dess. Det blir kanske inte ett nytt album, men med största sannolikhet i alla fall en singel eller EP. Oavsett vad som händer, så ska det bli trevligt att hänga i studion med Annelie, Jonas och John. Vi trivs bra tillsammans och brukar alltid ha väldigt roligt ihop. Så framtiden känns definitivt ljus!
