Pet Shop Boys – Format

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, Parlophone / EMI, betyg: 8]

Visst är det en klyscha att vissa gruppers b-sidor är bättre än andra gruppers a-sidor och albumspår. Men klyschor vore inte klyschor om de inte vore sanna ganska ofta. Dubbel-cd:n Format, uppföljaren till Pet Shop Boys första b-sidesamling Alternative (1995), innehåller 38 remastrade bonusspår hämtade från olika singelformat under åren 1996 till 2009 och visar att Neil och Chris för det mesta håller precis den höga nivå man väntar sig, även på undanskymda spår från cd-singlar och sjutumsvinyler.

Inte för att de helt lyckas undvika utfyllnadsmaterial. Både inledande “The Truckdriver and His Mate” och exempelvis “Betrayed” på cd 1 (1996-2002) är typiska b-sidor. Men på “Hit and Miss” visar Neil och Chris att de faktiskt kan skildra äkta känslor också, trots att så många skulle vilja stämpla dem som kroniska ironiker. Å andra sidan får vi bombastiska, megalomaniska “ur vägen, undersåte, det här är mitt dansgolv”-hi-nrg-stompers som “Delusions of Grandeur” eller “The Boy Who Couldn’t Keep His Clothes On”.

Men det är på cd 2 (2002-2009) som jag finner de riktiga pärlorna, som “Girls Don’t Cry”, “Transparent”, “Blue on Blue”, den mollstämda vardagsskildringen “After the Event” eller de melodramatiska pianoballaderna “Friendly Fire” och “No Time for Tears”. Och ingen annan än Neil Tennant skulle väl skriva en text med titeln “The Former Enfant Terrible” eller, i “The Resurrectionist”, göra disco av den viktorianska verksamhet som gick ut på att gräva upp lik för att sälja till anatomilektioner eller andra vetenskapliga ändamål (“We don’t bring them back to life, but we do bring them back from the dead”).

“We’re the Pet Shop Boys”, covern på My Robot Friends mästerliga hyllning till duon, förtjänar ett särskilt omnämnande. Bara i Pet Shop Boys metapopvärld kan en sådan rundgång ge ett så lyckat resultat. Men glöm inte att leta upp originalversionen också! “Bright Young Things” förenar på klassiskt Pet Shop Boys-vis djup melankoli med ett extatiskt disco-beat. Den får stå som sammanfattning av vad Neil och Chris gör allra bäst.