Pixies live på Cirkus

Det är kallt, mörkt och halt på Djurgården i Stockholm den 21 februari. Inte mycket folk i sikte. De man ser har dock kosan inställd på Cirkus där Pixies ska inleda sväng två av turnén titulerad Doggerel. Första svängen startade året innan och avslutades – eller pausades, hur man nu vill se det – efter konserten på Auckland Town Hall i Nya Zeeland den 16:e december. Innan dess tycks bandet ha varvat Doggerel med Come on Pilgrim… I´s Surfer Rosa i länder som Japan, Australien och Nya Zeeland.

Under 30 minuter med förbandet Wunderhorse, klädda i grå tröjor och säckiga byxor som om de gick hemma och städade, använde kvartetten sin halvtimme på scenen åt att avverka 6 låtar. Inledande ”Poppy” med sina elaka wah wah-gitarrer fick mig först att tro att det hela kunde bli en häftig upplevelse, men mer wah wah-pedaler blev det inte och de återstående låtarna var tämligen snälla och popiga i motsats till den första. Ett par av dem hade lovande melodier, men jag kan inte påstå att bandet lämnade något starkare intryck hos undertecknad. 
När killarna tackat publiken för applåderna och tackat Pixies för att de fått inleda konsertkvällen lämnade de scenen så den fick riggas om. Det tog ännu en halvtimme. Sedan fick vi vad vi kommit till Cirkus för att se: de mångsidiga Pixies!

Bandet kickar igång hårt med ”Cactus” för att fortsätta med ”Brick is Red” men någonting händer och låten avslutas abrupt. Sångaren och gitarristen Black Francis snackar en stund med sin gamle vapendragare, gitarristen Joey Santiago som tycks ha kommit av sig, och efter det nystartas låten och alla är med på noterna igen. 
Ytterligare en tveksamhet inträffar lite senare under giget, då även trummisen är involverad, men för övrigt sker ingenting oväntat. Sådana här händelser är inte helt ovanliga på ett premiärgig och när man tänker på att Pixies konsert innehåller hela 33 låtar är det inte så konstigt att en och annan miss sker. Det är många ackord, rytmer, solon och melodier att ha i huvudet samtidigt.

Black Francis sjunger utmärkt den här kvällen, byter sin elektriska gitarr mot en akustisk efter några låtar och publiken har bandet med sig från start till mål. Vi får 10 låtar från albumet Doolittle, 8 från Doggerel, 6 från Come on Pilgrim, 5 från Surfer Rosa och 2 från Trompe le Monde och av dessa är det 4 stycken som inte framförts live tidigare, åtminstone inte i Europa.
Utöver dessa framför man en cover på Jesus & The Mary Chains ”Head on” och avslutar så småningom det 1 timme och 50 minuter långa giget med Neil Youngs ”Winterlong”.
Det är mycket musik för pengarna minst sagt. Däremot förekommer det i stort sett inget mellansnack och bandet lämnar aldrig scenen för att komma ut igen och framföra extranummer som så många andra brukar göra. Istället köttar de på från början till slut och Black Francis kala huvud glänser av svett, men det verkar inte bekomma honom. Han tycks verkligen gilla och vara inne i musiken de gör, och likadant intryck ger de övriga musikanterna. 

Joey Santiagos egensinniga gitarrspel är allting ifrån vildsint och våldsamt till ömt och stillsamt, basisten Paz Lenchantin, som blev fast medlem i bandet 2016, håller sig mest i skuggan på högerflanken som en kvinnlig version av Bill Wyman, men ser ofta glad ut och kliver emellanåt fram till mikrofonstativet och sjunger lite, medan David Lovering gör ett utmärkt jobb bakom kaggarna. Han lirar både svängigt och intensivt och ser till att vara en pålitlig ryggrad för gruppen.

Några av de högsta applåderna ljuder efter kanonlåtar som ”Debaser”, ”Here Comes Your Man” som kändes lite extra lång den här gången och ”Monkey Gone To Heaven”, men publiken är överlag begeistrad. När jag ser mig omkring i lokalen upptäcker jag dock att det här och var finns lediga sittplatser kvar och jag måste säga att det förvånar mig. Hade trott att den här konserten skulle vara slutsåld till sista stjärterum. Men kanske var det en del människor som stannade hemma på grund av det kylslagna vädret eller så kom konserten lite tidigt på efter giget Pixies gjorde på Gröna Lund 28:e juli förra året, då bandet också var lysande.

I vilket fall som helst är jag väldigt glad över att ha fått se Bostons stoltheter även denna gång – min fjärde liveupplevelse med gruppen – och så vitt jag kunde se var den övriga publiken minst lika tillfredsställd. Musikaliskt kastades vi från hård punkinfluerad rock till svängig 60-talsinfluerad pop med surfkänsla, från vildsinta experiment till hårdrockiga riff och refränger bara bestående av några ord, samt mer stillsamma stunder då trumhinnorna fick vila. Ska man gilla allt Pixies gör bör man ha en väldigt varierad musiksmak, men även om man har det är det närmast omöjligt att gilla varenda låt bandet lirar. Dock är Pixies oerhört ljuvliga och fantastiskt bra när de är som bäst. Det är en sanning som är svår att argumentera emot.