Fou Parle – Sentimentalsjukhuset

Flera av 70- och 80-talets svenska punkband tycks på senare år ha blivit nostalgiska och börjat återbildats. Det har även Råttorna från Borås gjort. Det var i det bandet Fou Parle startade sin musikkarriär. Nu har han dock gett ut soloalbumet Sentimentalsjukhuset också, och det låter allt annat än punkigt.

Fou Parle hävdar att Lars Winnerbäck låter som honom och inte tvärtom, så som folk säger. Oavsett hur det är med den saken låter dessa två herrar tämligen lika emellanåt och musiken på Sentimentalsjukhuset går också i stil med den Winnerbäck gör. Det är inom genren traditionell svensk vispop som bägge två arbetar och bägge gör det mycket bra. Men varför har Parle titulerat sin solodebut exakt som Toni Holgerssons album från 2012, och varför har han också skrivit en låt med titeln Sentimentalsjukhuset? Även Holgerssons album är uppkallat efter en sång med samma titel och finns på hans skiva. Det är ett lite konstigt sammanträffande och mysterium då ordet är allt annat än allmänt förekommande, men där kanske finns någon närmast osynlig förklaring som jag inte lyckats uppfatta? Hur som helst består det här Sentimentalsjukhuset av 12 låtar med mycket välskrivna, bra och intressanta texter som inte värjer för varken diskbänksrealism, samhällskritik eller mörker, men som samtidigt har en poetisk ordrikedom och undviker politisk pekpinnelyrik. Jag gillar att lyssna till den här skivan och att sitta och fundera över vad Fou Parle sjunger om. Bortser man från liknelsen med Winnerbäck skulle jag också vilja sträcka ut hakan och våga påstå att Fou Parle även har en robust del Stefan Sundström i sitt uttryck och det vete fan, men ibland gränsar sångarens attityd även till den svenska viskonstens konung: Cornelis Vreeswijk, när denne var som mest radikal och uppkäftig. Det är ett gott omdöme om något.