(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Crusher Records/ Border, betyg: 6]
Ann-Sofie (sång) och John Hoyles (gitarr), Matteo Gambacorta (bas) och Richard Harryson (trummor) har tillsammans under namnet Spiders gjort sitt bästa för att återskapa en känsla, ett sound och en atmosfär som för tankarna till första hälften av 70-talet. Den retrospektiva biten har de lyckats väl med. Jag skulle lätt ha gått på att Flash Point var ett obskyrt album från eran om någon hade hävdat att så var fallet. Sanningen är dock att Spiders snurrade igång hjulen 2010 och att Flash Point är bandets debutalbum. Men skivor har de gett ut förut också, och blaskor som Record Collector och Close-Up har visat sin uppskattning för gruppen. Jag uppskattar också vad Spiders gör, men konstaterar samtidigt att de inte vänder upp och ner på min värld. Flash Point är bra, men inte fantastisk. Det beror framförallt på att låtarna inte är några sensationer. Framförandet är coolt, och speciellt gitarrgrejerna imponerar med jämna mellanrum. Men om Spiders hade dykt upp under eran de tycks älska så djupt så hade nog, tyvärr, deras skiva hamnat bland många andra bands skivor som inte fick något större genomslag. Idag när situationen är en annan och det uppenbarligen finns delvis en yngre publik som önskar att de var födda trettio, fyrtio år tidigare, samtidigt som nostalgiska män och kvinnor letar kickar bland nya, unga band, är kanske situationen en annan? Men fakta kvarstår: när Spiders fyller ett album med kanonlåtar så kommer den bli magnifik, minst sagt. Till dess nöjer jag mig med att hoppas att den skivan kommer snart.