Sweden Rock Festival 2008 – Del 2

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Dag 3: Från kraut till industrimangel

Klockan tolv på dagen i fullt solsken samlas en liten klick förväntansfulla framför Rock Stage. Krautrocklegenderna Birth Control från Tyskland kliver på och river igång sitt set. Det låter riktigt jävla bra, såväl ljudmässigt som musikaliskt och redan som andra låt framförs “Hope”. Till min förvåning fungerar även det nya materialet långt över förväntan. Bandet har sedan 70-talets slut haft en tämligen ojämn kvalitet på skivor och material, men de nya låtarna flyter smidigt in bland de gamla kronjuvelerna. Musiken är psykedelisk, progressivt rockig och svängig som fan – allt på samma gång. Fler och fler nyvakna besökare närmar sig scenen och det som först såg ut att kunna bli en publikmässig flopp förvandlas snart till en framgång. Birth Control lirar och sjunger utmärkt, versionen av “Trial trip” är underbar och avslutande “Gamma ray” pågår i säkert tjugo minuter. Sångaren Bernd Noske lirar trummor med maraccas istället för trumpinnar och bjuder på det enda något sånär underhållande trumsolot under hela festivalen. Och då ska det klargöras att var och vartannat band under Sweden Rock gisslar sin publik med dylika tråkigheter. Vi dansar och svettas framför scenen, några hippies delar på en joint och för min del blev Birth Control-giget ett av 2008 års allra mest givande.
Underbara, psykiga utsvävningar på gitarr, läckra keyboards och underbara låtar avlöste varandra i en avspänd och ljudmässigt perfekt konsert. Ingen rekvisita, inga scenkläder, ingenting: bara Birth Control och deras musik – det var allt som behövdes för att skapa magi denna fredagsförmiddag. Förhoppningsvis leder detta gig till att Sweden Rock bokar fler psyk- och krautband framöver. Det vore inte fel att även få se Jane, Amon Düül II, Grobschnitt och Guru Guru till exempel.

Fortfarande extatiskt flinande vandrade jag över konsertområdet för att se vad Tesla kunde tänkas leverera live. I min värld har bandet från Kalifornien alltid varit okay, men aldrig haft någon djupare betydelse och efter giget var denna åsikt oförändrad. Tesla lyckas inte nå in under huden, men som svängig och tillfällig underhållning fungerar bandet bra. Sångaren Jeff Keith sprang fram och tillbaka över scengolvet och sjöng med sin rätt klena men ändå tilltalande stämma. Musikanterna bjöd på sin sedvanligt 70-talsinfluerade pop n´ metal, gränsande till sleaze, men utan de attribut banden inom sistnämnda genre brukar bära. Här var det jeans och t-shirt istället för kajal och spandex och musiken fick tala för sig själv. Detta faktum hindrade dock inte att en hel del unga män med tuperade, svartfärgade hårmanar och målade ögon blandade sig med den övriga publiken. Jeff Keith och gänget hade god och avspänd publikkontakt, spelglädjen fanns hela tiden närvarande och materialet som framfördes var en mix av nytt och gammalt, från inledande “Comin´ atcha live” och “Hang tough” till de avslutande smällkaramellerna en dryg timme senare.

Joe Satriani är speciell på gott och ont. Mannen lirar gudabenådad gitarr och kan skriva intressanta och bra låtar, men blir ändå i längden, nästan alltid enformig och trist. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men samma känsla infann sig i år på Sweden Rock som den gång jag såg honom uppträda på Gröna Lund på 80-talet. En låt som “Satch boogie” sitter alltid som en smäck, så även här, men emellanåt blir det bara för mycket av samma glidningar över strängarna. Virtuosen med rakad skalle och solbrillor har bra ljud, musikaliskt är det närmast oantastligt rent tekniskt, men efter trettio, fyrtio minuter känner jag mig mätt och vandrar vidare till någonting helt annat.

Nämligen Shakin´ Street, ett franskt metalband där Ross The Boss från Dictators och Manowar är den garanterat mest kände medlemmen. Shakin´ Street gjorde ett fåtal plattor mellan -79 och -81, sedan blev det tyst om dem fram till 2004 då de släppte ett livealbum. Aldrig har väl ett enskilt internationellt band haft en så minimal publik på Sweden Rock som Fabienne Shine och hennes mannar fick denna afton. Jag tvivlar på att vi var mer än femtio pers som såg bandet, vilket jag tror beror på två saker: det faktum att Shakin´ Street aldrig blivit särskilt kända när det begav sig och för att bandet på festivalen hamnade i skärselden mellan Joe Satrinai och Kiss-gitarristen Ace Frehleys konserter.
En sådan konkurrens måste kännas övermäktig för ett litet obskyrt hårdrocksband från Frankrike, men samtidigt är det märkligt att inte fler Manowar-fans besökte Zeppelin-scenen för att stötta och hylla Ross The Boss. Nåväl, det var de som förlorade på saken, inte vi som var där.
Shakin´ Street gjorde, efter en tveksam inledning, väldigt bra ifrån sig och gav järnet trots att skaran nedanför scenen var liten. De lirade en ny groovig låt från en kommande CD som bådar gott inför släppet och som jag tror hette “Tell me the truth”. Även gamla godingar som “No compromise” och “Solid as a rock” satt med önskvärd pondus. Däremot kändes läderklädda Fabiennes teatraliska försök att fysiskt “spela upp” texternas innehåll väldigt patetiskt, som när hon i “Box you” sprang omkring och låtsades boxa på bandmedlemmarna. Jag vet inte om sådan amatörteater går hem i Frankrike, men i mina ögon blev det bara löjeväckande. Två andra låtar var också nya, nämligen den slött mörka “Six feet under” och “Viking rock”. Shakin´ Street har aldrig varit några poeter, texterna är direkt banala, men bandet är värt all respekt som faktiskt gjorde det bästa av publiksituationen. Jag ångrar inte att jag missade slutet på Satriani eller första halvtimmen av Ace Frehley, för att istället se detta kultband. Frehley lär man nog få se igen, men att Shakin´ Street kommer tillbaka till Sverige betvivlar jag starkt.

I vilket fall som helst nådde jag fram till Festival Stage då Frehley och hans glada kumpaner är mitt uppe i Kiss-låten “Parasite” och flera låtar från moderbandets repertoar kom att följa, för att inte säga dominera giget. Roligast och mest otippat var att “Strange ways” lirades, men också “Into the void” och den lätt uttjatade “Shout it out loud” satt fint. I “Shock me” tvingade Ace på oss ett riktigt ruttet enmanssolo utan bakgrundskomp – en uppgift som få klarar av att göra intressant och en medioker gitarrist som Ace lyckas definitivt inte, trots att han numer är nykter – medan rök pyste ur gitarren, och “Rocket ride” som följde framfördes i en rätt stökig version.
Men annars var konserten långt bättre än jag hade förväntat mig. Den självklara “New York groove” och Rolling Stones “2000 man” fick han till bra och vad sägs om tre Kiss-låtar efter varandra som extranummer? Dessa var i tur och ordning “Deuce”, “Love gun” och “Cold gin”. Frehley, i blått nagellack men osminkad för övrigt, hade ett humoristiskt mellansnack med skön självdistans, långt ifrån sina forna bandkamrater Gene och Pauls välrepeterade standardfraser. Ace verkade både avslappnad och naturlig på scenen. Kan han nu bara fortsätta att hålla sig borta från flaskan så är det nog inte helt omöjligt att herr Frehley kan leverera en riktigt bra CD framöver också. Jag håller tummarna för den saken och behåller Sweden Rock-giget inombords som ett trevligt sommarminne.

Efter Ace skulle jag kolla in Carcass men ljudet var så lågt och så dassigt att jag inte iddes stå där mer än under ett par, tre låtar. Ska det vara döds ska det åtminstone vara högt, annars är det helt värdelöst. Istället blev det lite käk i ett av alla stånden som finns på området och därefter slösade jag bort en del tid på Whitesnake.
När jag anlände pågick ett av alla dessa eländiga trumsolon, den här gången med nytillskottet Chris Frazier bakom stockarna, och det som därefter hände var ungefär detsamma som förra gången reptilerna lirade på Sweden Rock. David Coverdale sprang omkring iklädd vit skjorta, jeans och krucifix runt halsen. Han försökte dölja sina röstproblem genom att låta publiken sjunga en massa allsång och bandmedlemmarna fyllde i de toner som sångaren inte längre klarar av att uppnå. De gamla godingar som framfördes är givetvis bra i grund och botten, men vid det här laget har man hört dem till leda och när de ändå inte kan utföras som de ursprungligen var tänkta att låta är det dags att lägga ner. Det sägs ju att man ska sluta när festen är som bäst, men Whitesnake är dessvärre redan inne på nästa morgons bakfylla. Finge jag bestämma är det över huvud taget dags för ett långt uppehåll för Whitesnakes del på Sweden Rock nu. Roligare än så här blir det uppenbarligen inte längre.

Ministry, mina damer och herrar, gör tvärt emot Whitesnake. De lägger av när de fortfarande är på topp. Efter tre ilskna anti-Bush plattor på raken, samt en kul coverplatta med främst 70-tals material i industrirocktappning, framför Ministry sitt avskedsgig till de svenska fansen på Sweden Rock kl. 21.45 på fredagskvällen. Och herre min Gud, vilket sjuhelvetes ös det blev på det avskedet!
Bakom ett staket som täcker nästan hela scenen pangar Al Jourgensen och hans mannar på som om livet hängde på hastigheten. En film går i bakgrunden, grönt och rött ljus blöder ner scengolvet. Det är högoktanig energi som väller fram till de tre extranummer och inte heller dessa ger någon andningspaus. Ministry är det första industrimetalband som lirat på Sweden Rock och jag hoppas att bandet med denna högt skattade och välbesökta spelning nu kan få arrangörerna att boka fler grupper inom genren. Men åter till Ministrys spelning. Det börjar med “Let´s go” och “The dick song”, flaskor kastas mot gallret som man undrar om det är uppsatt för att just uppmana till sådant beteende eller om det är så att gruppen måste ha skyddet i USA, där hatsångerna mot Bush-administrationen säkert retar mångt fler än vad de gör i Sverige. Vi får höra höjdarspår som “No W” och en fantastiskt medryckande version av “Lies, lies, lies”, men till min och många andras besvikelse blir det ingen “Jesus build my hotrod”, vilket är märkligt och snudd på omoraliskt. Inte heller kommer några förväntade låtar från Cover Up, ens som extranummer, och när “Just one fix” är över har vi sett bandet för sista gången om man ska tro hattförsedde Al Jourgensen. Publiken som lämnar Sweden Stage när allt är över ser minst sagt medtagna och lyckliga ut. Jag kan bara konstatera att jag tillhörde den skaran denna natt. För att komma ner på jorden igen fick det bli vätskepåfyllning i backstage-baren istället för att se tråkmånsarna i Def Leppard som avslutade fredagens mycket lyckade fest.