Blues Escape feat. Johanna Lillvik – Blues Escape

Blues kan vara så mycket, från rått, elektriskt och tungt till finstämt, midnattsblått och vemodigt, eller glatt, svängigt och dansant. Ja, även segt och skittrist om det vill sig illa, men det gör det inte här. Blues Escape feat. Johanna Lillvik framför lite av varje på sin självbetitlade platta, dock inom traditionella men också glödande energiska ramar. 

Örjan Hills pianolir är grymt, Torbjörn Stensons saxofon lägger den där mjuka midnattsblå hinnan över spåren som gör sig bäst i gryningen och Johanna Lillvik sjunger som en självsäker ängel. Om än en ängel med samma svarta själ som en sångerska på en syndig vägkrog i den fuktiga sommarnatten i södra USA där syrsorna gnider täckvingarna mot varandra utanför plankväggarna. Jo, man blir definitivt förflyttad bakåt i tiden, samtidigt som Blues Escape feat. Johanna Lillvik är en modernt inspelad och skitsnyggt framförd platta. Här finns svängig boogie woogie i spår som ”Evil Gal Blues” och ”Pig Foot Pete”, sensuell midnattsblues i ”That´s how i got my man” och den välkända voodoo-låten ”Marie Laveu” som delvis framförs tillsammans med instrumentala ”The dream” och delvis avslutar albumet med en fristående ”Radio-edit-version”. Innan dess gör man också en finfin ”Trouble in mind” som jag mest hört med Fats Domino genom åren, men som även Nina Simone, Jerry Lee Lewis, Dinah Washington och Janis Joplin lirat in. Originalversionen kom dock redan 1924 med Thelma La Vizzo på sång och pianisten/kompositören Richard M. Jones på piano. Ett annat svängigt spår här är knarklåten ”Junker blues” som Champion Jack Dupree lirade in 1940. Som ni förstår skriver inte det här gänget några egna låtar, åtminstone inte till den här plattan. Man har istället letat fram gamla godingar, gett dem nya injektioner av energi och spelglädje och förhoppningsvis får de en ny, ung publik på köpet. Skitbra är det, hur som helst, om än inte nyskapande på något vis.