IAMX – Chris Corner: konstnär och poet

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Inga Karlsson)

En ömsint och livsfilosoferande man. Chris Corner är inte bara musik. Han är konst inifrån och ut. Inuti skapandet uppfinner han sig själv på nytt. Kanske har lugnet lagt sig över hans axlar en aning. Det är tydligt att med ena benet i melankolin och de känslosvängningarna, och med det andra i ett nyfunnet, själsligt downtempo, har han ömsat skinn. För The Unified Field smuttar på en lugnare dryck än Volatile Times.

Den nya skivan innehåller en uppsjö av vackra, melankoliska melodier. Hur tar det hela fart när du föder fram dem?
– Jag tror att mina idéer kommer till mig på ett ganska traditionellt sätt. Det kan vara till exempel när jag är ute och går, är på en cykeltur eller kanske i sängen. Jag sover inte speciellt mycket, så tankarna spirar ofta där. Jag tror att min sömnlöshet ger bränsle till de melankoliska melodierna. Så om det är saker som loopar i mitt huvud, tar jag med dem till ett piano eller en akustisk gitarr och vidareutvecklar idén. Melodierna är som mina texter. Även de representerar mitt hyperemotionella “mindset”. Jag har alltid älskat vackra melodier som berör på djupet.

Vissa av dina låtar upplever jag drar mer åt electro- och industrihållet än andra. Har du några favoritband i dessa genrer?
Vi småskrattar lite när Chris säger:
– Jag kommer att göra dig besviken nu. Jag lyssnar inte på någon musik. När jag skapar musik är jag ganska mättad av min egen skapandeprocess och min hjärna är full av mina egna idéer. Jag kan inte riktigt utröna varifrån mina musikaliska influenser kommer. Går ut på nattklubbar som förr gör jag inte heller. Jag har fått en rätt stor dos av musik från förr. Visst känner jag till t ex Nine Inch Nails och andra band, men jag skulle inte vilja sätta dem som något referensstödhjul till mitt musikskapande. Jag gillar att experimentera både med hårda, snabba beats och en mer akustisk, lugn känsla. Mina extrema humörsvängningar lyser nog igenom i min musik.

Varifrån kommer din inspiration för det visuella? Jag tycker att cirkusmiljöer och den råa naturen är ganska tydliga här.
– Ja, det stämmer. Film kan ha haft en inverkan på mig där. Inte bara rent visuellt, utan även ur en både lekfull och filosofisk aspekt. Fellini, Bergman, Tarkovskij. Livets frustrerande färger är inspirerande. Jag gillar också folk som har distans till sig själva och som bjuder på att vara lite “fjantiga”. Så både det mörka, filosofiska och det galna, larviga fångar mig. Men generellt tror jag att filmen har inspirerat mig mycket.

Så då kan vi alltså, i det här sammanhanget, “makulera” filmer såsom Top Gun och romantiska komedier med Julia Roberts?
– Det beror på. Under en flygresa, då jag konstigt nog alltid känner mig emotionell, är det rätt skönt att kolla på en sådan film. Men allt som allt tycker jag inte att sådana filmer ger mig någon inspiration.

Igår lyssnade jag på ditt nya album. Melodierna är iöronfallande snygga och starka och har en vacker melankolisk siluett. Det finns så många nya upplevelser på skivan. Är tempot generellt lite lugnare den här gången?
– Absolut. Skivan är mer downtempo. Kanske är det där jag befinner mig i livet just nu. Det är också en kombination av att introducera en annan producent och att arbeta med andra människor. Låta dem upptäcka sina idéer i min musik. Jag har arbetat med Jim Abbiss och jag tror att det var han som lockade fram den mer organiska downbeatsidan i min musik, som jag ändå hade velat utforska just nu. För att prova något annat, hitta nya vägar.

Kan du säga att det finns ett kärnbudskap i ditt nya album?
– Jag tror att låten “Unified Field” är en ganska bra referens. Ljudmässigt beskriver den inte hela albumet, men det inger en känsla av hopp och har ett mer positivt budskap jämfört med den förra skivan. Den var enormt svår att jobba med. Det var en vändpunkt för mig rent psykologiskt, eftersom jag hade gått igenom saker som fick mig att ändra min syn på livet. Volatile Times var nästan för emotionell. Med den nya skivan ville jag känna mer positiva vibbar.

Kan du berätta mer om videon “The Unified Field” och mannen, luffaren, som spelar huvudrollen i den?
– Videon härstammar faktiskt ur en redan befintlig kortfilm. Vi hittade regissören online och frågade om vi kunde använda delar av filmen för att synka med min låt. Först och främst ville vi prova något annorlunda, t ex att inte ha mig med i videon. Det kändes viktigt. Men även visualisera historien om denna hemlösa, schizofrena man som var riktigt illa däran, hur han går genom livet helt omärkbar i någon sorts subkultur, men ändå på något sätt underhåller sig själv i sin egen hjärna. Den storyn var vacker. Så det var så det gick till. Jag redigerade sedan så att låten och filmklippen synkroniserades. Karaktären är baserad på regissörens kusin, så det är en historia med autentisk bakgrund.

Tragikomik?
– Exakt. En fängslande story. Tänk att hans kusin var så illa däran att han hamnade på gatan! Då och då springer kusinerna på varandra och sedan går de skilda vägar. Det visar verkligen hur mental instabilitet kan föra dig till konstiga, ja, väldigt märkliga platser.

På den nya skivan, finns där någon specifik låt som är mer länkad till din konstnärssjäl än någon annan?
– Jag känner alltid tillgivenhet till mina låtar. Just nu är det kanske “Sorrow” och “Trials”. De låter kanske deprimerande men det handlar om att t ex ta något som sorg och böja den utefter din vilja, att sätta den på huvudet och använda den till något produktivt. I slutändan är det ju det som är konst. “Trials” är som ett meditativt mantra som man får positiva vibbar av.

Jag vet inte om jag har hormonstörningar eller vad som händer, men låten “Come Home” sliter sönder mig emotionellt. Melodin är vacker och skör och jag tycker att den sticker ut. Den är mycket stark på alla sätt.
– Det var faktiskt den första låten jag skrev. I Los Angeles, förra året. I början var den ganska lättsam, men i slutändan blev den till en längtan. Kärlek, förlust. Relationer.

Folk vill gärna stämpla artistens bakdel med en genrebeskrivning. Sätta artisten i den rätta stolen så att säga. Men du sitter ganska mycket mellan stolarna. Hur skulle du vilja beskriva ditt sound själv?
– Jag vet inte. Förr hade jag olika småkategoriseringar för min musik, men jag lade ner detta. “Alternativ elektronisk” skulle jag kanske säga. Men det är oändligt. Jag har inte medvetet konstruerat soundet, utan det har vuxit fram.

Jag håller med, jag tycker att frågan var korkad…
– Nej nej nej, folk vill ju veta… (skrattar)

Filmmusik. Är det något för dig?
– Ja, jag gjorde faktiskt ett soundtrack till en fransk film för några år sen. Filmen i sig var ganska kommersiell och inte riktigt min stil men att arbeta på det viset var väldigt upplysande för mig. Filmen hette Nights of the Sky. Det var ingen traditionell “score”. Jag skrev ett album med flera olika låtar för den filmen. Skön erfarenhet. I framtiden vill jag absolut in i sådana projekt igen.

Jag skulle vilja veta mer om Chris, poeten. För jag tycker verkligen att du är just en poet. Vilka bilder vill du visa oss bakom dina ord?
– En intressant fråga. Mina ord kommer från abstrakta ställen. Jag tror att det jag vill komma åt är realitetslagret bakom samhällets konstruktion. Psykologi och beteendevetenskap intresserar mig. Kanske inte nödvändigtvis varför folk gör det de gör, för det slutade jag fråga mig för länge sedan, men bara för att visa det för vad det är och att utforska psykologin i människans natur. Politik, vetenskap, religion. Frågor som stammar ur alla dessa stora ämnen kan motivera en att i den lilla mån man kan, påverka. Jag skulle t ex aldrig platsa som politisk aktivist eller liknande, så mitt sätt att försöka göra skillnad är genom musik.