Tooji – Eurovison gjorde mig olycklig

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jon Josefsson)

Han har varit VJ på MTV, programledare på NRK och representerat Norge i Eurovision. Med andra ord, en superstjärna i Norge. Men hans vilja att verkligen lyckas med musiken fick honom att i år flytta till Sverige. För, som han själv utrycker det, “musiken blomstrar i Stockholm”. Nu är han aktuell med singeln “Packin’ Guns”, som hade radiopremiär i veckan. Lär känna den iransk-norsk-svenske musikern Tooji.

Du har invandrarbakgrund och flydde med din familj till Norge som liten. Kan man säga att du nu flytt igen, och varför blev det Sverige?
– Jag kom till en plats i livet där jag kände hur mycket musiken betydde för mig. Den är helt enkelt en del av det jag är skapad att göra och också det som får mig att le. Det var allt eller inget: “I’d rather die than settle for less”. Så jag beslöt mig för att sälja allt jag hade och flytta. Musiken blomstrar i Stockholm. Dessutom är min familj från en nomadstam i Shiraz i Iran, så jag har rörelse i blodet.

I Norge är du en känd personlighet. Hur är det att vandra omkring på gatorna på Söder som vem som helst?
– Jag har förstått värdet av att vara anonym. Här kan jag spatsera omkring utan att bli igenkänd. Samtidigt är det också en del av artisteriet, som ett tveeggat svärd kan man säga. Man älskar att bli sedd, men hatar det samtidigt. Jag älskar att stå på scen, men har scenskräck. Ironiskt, eller hur?

Det är inte många norska artister som lyckas i Sverige. A-ha, Röyksopp, Apoptygma Berzerk och Kings of Convenience är de som poppar upp i mitt huvud. Vad har du för relation till norsk musik?
– Jag har ingen relation till norsk musik annat än att jag gillar Madrugada och Ane Brun.

Och svensk musik?
– Som barn älskade jag The Cardigans. Det är tidlös, elegant musik i mina öron. Nina Perssons perfekta balans mellan sex och “don’t give a…” i sången får Lana Del Rey att gå tillbaka till skolbänken.

Din musikaliska bakgrund gick genom den norska Melodifestivalen och ut i Europa via Eurovision. Sedan har du sagt att du blev olycklig av Eurovision. Varför?
– Jag satt i studion och arbetade i sex år utan någon erfarenhet. Jag mötte en manager som sa att det var på tiden att jag skaffade mig just erfarenhet. Han skickade mig till Peter Boström och vi skrev låten “Stay” i Eurovision-formatet. Jag hade aldrig sett Eurovision tidigare, för det är inte lika stort i Norge. Innan jag visste ordet av var mitt första scenframträdande i semifinalen av Melodi Grand Prix, den norska motsvarigheten till Melodifestivalen. Jag vann i Norge, och vips visste hela Norge vem jag var. Så det var en fin start, men de visade ingenting av min musikalitet. Därefter blev jag signad till ett skivbolag som behandlade mig som skit, och jag blev pressad i en riktning som inte var jag. Det är först nu jag kan dela med mig av något jag är stolt över.

De svenska uttagningarna ser annorlunda ut än i Norge, vilket har medfört att artister som Anna Järvinen, Jay-Jay Johanson och Lustans Lakejer ställt upp. Akter som man verkligen inte förväntar sig i de här sammanhangen. Hur skulle du se på att ställa upp i Sverige?
– Snackar vi Eurovision nu? I så fall är svaret nej.

Din nya singel “Packin’ Guns” är en ganska tuff låt, men omslaget utstrålar något helt annat. I videon får jag nästan känslan att du hjälper barnen, stämmer det?
– “Packin’ Guns” handlar om att vara obegränsad. Den står för den grundläggande frihet och styrka som alla människor bär med sig. Jag har en kandidatexamen i barnskyddspedagogik, det vill säga barns välfärd. Jag har jobbat med barn och ungdomar på socialtjänsten, asylmottagningen samt med barn som utsatts för trafficking. Låten är tillägnad barnen, med mitt eget speciella, ironiska uttryck.

Vad gör att du brinner så mycket för just barn?
– Barn är som blanka ark. Ju äldre man blir, desto mer fastlåst blir man i ett mönster. Barn har oändliga möjligheter och mina erfarenheter säger mig att allt som oftast ligger problemen hos föräldrarna och inte hos barnet.

Vi har valår i Sverige i år. Vilken politisk fråga är viktigast för dig som nykomling i landet?
– Jag har inte satt mig in i svensk politik, men i Norge har jag satt ett fokus på barn i asylsituation. Att kunna ha ett grundläggande system som tillrättalägger integrering från första stund och inte efter att man har suttit på asylmottagningen i åratal. Det är så många barn som befinner sig där idag, eller som till och med vuxit upp på dem med en osäker framtid. Utan förutsägbarhet och med en rädsla för morgondagen. Detta leder till segregation och misstro för systemet, inte minst passivitet och depression hos många människor.

I Norge hade ni nyligen ett fruktansvärt politiskt terrorattentat där många barn fick sätta livet till. Minns du vad du gjorde och hur du reagerade när du hörde detta första gången?
– Jag satt på jobbet, socialtjänsten i centrala Oslo. Jag hörde en enorm explosion och snart började information sakta rulla in. Det tog en stund innan det gick upp för mig att det var regeringsbyggnaden de hade bombat och att min bror jobbade där. Jag sprang från jobbet, ned mot regeringskvarteret medan folk sprang åt andra hållet. Jag ringde och ringde honom tills han till slut svarade och jag kunde andas ut. Han hade tack och lov en ledig dag och satt hemma i sin bostad.

Hur påverkade det dig som har en invandrarbakgrund?
– Timmarna innan man visste att gärningsmannen var etnisk norsk byggdes en aggression upp, vilket märktes tydligt för alla med utländsk bakgrund. Däremot blev effekten efter händelsen att sorgen som alla gick genom band människor samman. Jag kunde stå på rostorget och se på en pakistansk familj vid sidan av mig och tänka “de är också norrmän”, och inte minst såg jag mig själv som norsk för första gången. Min norska identitet blev till då. Jag var stolt över att vara norsk och gav mig själv lov att säga att jag var det. Inte minst året efter, då jag fick representera Norge i Eurovision.

Åter till musiken… Så när kommer albumet, före eller efter valet?
– Jag släpper det på valdagen, eftersom det ska handla om valet. I Reinfelds fotspår, ska skivan heta. Neida, joda, litt… avslutar Tooji med glimten i ögat.