Sweden Rock Festival 2014 – Framgångssagan fortsätter!

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Trots evigt gnäll om höga biljettpriser och dyra öl på området, fortsätter Sweden Rock Festival att sälja ut, år efter år. 2014 blev inget undantag. Smakar det så kostar det, och smakar gör det om man uppskattar varierade former av hårdrock, metal, samt lite blues och prog i fyra fantastiska dygn.

2014 kändes onsdagen mer påkostad, men samtidigt mer ointressant, än på länge. Freak Kitchen var tillbaka, Eddie Meduza Lever – en sorts hyllningsband till den gamle rock n roll-raggaren – lirade, Vdelli och Dust Bowl Jokers, Black Trip och The Rainmakers var alla där. Bland de större akter som lirade framåt kvällen märktes välkända namn som Magnum och Queensryche, samt de forna frontmännen från Iron Maiden: Paul DiAnno och Blaze Baily som uppträdde tillsammans.

Onsdag
Själv var jag mer intresserad av norska Backstreet Girls som firar 30-årsjubileum i år och amerikanska Crowbar. Någon sade att Backstreet Girls sångare Björn Müller uppträdde berusad. Oavsett om det stämde eller inte spelar inte mig någon roll, men efter giget blödde han från ena knäet när han knatade omkring bland publiken i sina trasiga brallor. Är det rock n roll så är det!

Det jag hörde av giget var dock schysst och svängig rockmusik med inslag av boogie och punk, och versionen av Ramones “Blitzkrieg bop” som kom i slutet, gjorde åtminstone mig till snäppet lyckligare människa. Det gjorde däremot inte Crowbar från New Orleans. Visst var det tungt och fläskigt emellanåt, men jag kan inte påstå att bandet nådde högre höjder än många andra, mindre kända band, inom sludgemetalfacket. Publikkontakten var dålig och bandet stod med ryggen åt så fort det fanns tillfälle, verkade det som. Kul att ha sett gubbarna live till slut dock, även om det knappast var det mest minnesvärda gig jag upplevt på Sweden Rock Festival genom åren.

Torsdag
När torsdagen kom började det dock hända minnesvärda saker på riktigt. Bombus och Cloven Hoof gick bort på grund av prioriterad sömn och pizzalunch med sjöutsikt, men supergruppen och stolta progrockskeppet Transatlantics sjösättning missades det givetvis inte en sekund av! På scenen stod således Neal Morse (från Spock´s Beard och en framgångsrik solokarriär), Roine Stolt (från Sveriges stoltheter Flower Kings och även tidigare i Kaipa), Pete Trewavas (som är basist i Marillion) och Mike Portnoy (från världens bästa progmetalband Dream Theater) och gjorde sitt första gemensamma gig i Sverige någonsin.

Bandet som i vanliga fall gör megalånga spelningar tvingades här att sy ihop en musikalisk kostym som skulle vara slitstarkt och sitta fint i endast en timme och en kvart. Det gjorde man genom att plocka lite från samtliga sina fyra album. Bandet bjöd på en musikalisk excess som kändes så tajt, så vacker, så mäktig och så mångsidigt varierad att det var svårt att fatta vad man hade upplevt efteråt. I början var det kanske aningen mekigt för min smak, och under “Is it really happening” började det spöregna utav Guds nåde tyvärr, men i övrigt var detta en magnifik upplevelse.

Roine Stolt uppträdde i färgstarka kläder som det anstår en blomsterkung, medan de övriga herrarna var anonymt svartklädda, och Daniel Gildenlöw (Pain of Salvation) som varit rejält sjuk gästade sina kamrater och sjöng en snutt till publikens glädje. Även Ted Leonard (Spock´s Beard) medverkade på scenen. Nu kan man bara hoppas att Transatlantic återvänder till Sverige och då framför en konsert i sin fulla längd. Det vore en ynnest att stilla be om!

Nästa stora upplevelse denna dag var tänkt att bli amerikanska Black Stone Cherry, men överraskande nog tråkade de mest ut mig. Jag vet inte vad som hände, då jag brukar uppskatta bandets skivor, men giget kändes mest avslaget och ointressant. Eller så var det jag, som efter den dynamiska upplevelsen av Transatlantic, inte kunde ta till mig vad Black Stone Cherry försökte åstadkomma på Festival stage.

Nästa mer upplyftande konsertupplevelse stod således Tesla från Sacramento, Kalifornien, för istället. Bandets frontman Jeff Keith gled omkring i sin blå mönstrade skjorta och sina ljusblå jeans och såg så överlycklig ut att det var omöjligt att inte smittas av spelglädjen. Keith har dessutom en originell sångröst som utmärker sig och Tesla strulade inte.
De levererade låt efter låt, från inledande “I wanna live” och “Hang tough” till avslutande “Cumin´ atcha live” där all överbliven energi flödade ur instrumenten. En oväntad höjdpunkt var den tunga, svängiga “Mp3” som kommer från gruppens nya och därmed sjunde studioalbum Simplicity. Jag måste ta reda på om resten från det albumet är lika bra. I så fall är det lätt värt ett inköp.

Hur avslutas en torsdag allra bäst på Sweden Rock Festival? Jo, givetvis med skräckblandad förtjusning! Med andra ord: Rob Zombie och direkt därpå, Alice Cooper i egen hög person. Jag vet inte vad som hände, men någonting gick fel med Rob Zombies scenshow. Uppenbarligen skulle han framföra samma gigantiska konstruktion som på Globen i december 2012, då han turnerade tillsammans med Marilyn Manson. Men det visuella spektaklet fungerade inte så det blev inga bakgrundsfilmer, och förhandssnacket om att Zombies show på Sweden Rock skulle överglänsa även hans tidigare shower i Sverige föll platt som en pannkaka.

Det gjorde dock inte den musikaliska upplevelsen. Rob Zombie var synnerligen peppad, och helt utan visuella upplevelser blev vi trots allt inte. Jag tänker på “Dead city radio and the new gods of supertown” som framfördes med upplyst gitarr, Ginger Fishs trumsolo till förinspelad musik, Rob själv som likt en 2000-talets Iggy Pop-kopia går ut på publikens utsträckta händer, den nitförsedda gitarren, när Rob delar upp publiken i två delar där den ena ska skandera “Rock! Rock! Rock” och den andra “Motherfucker! Motcherfucker!”, och de gigantiska ballongerna som sparkas ut i publikhavet.

Och så alla coola låtar: “Meet the creeper”, “Scum of the earth”, “Living dead girl”, White Zombie-låten “More human than human” och “House of 1000 corpses” för att nämna några ur den digra setlistan.

Men så mycket skräck är det ju inte tal om direkt. Visst, bilder på de klassiska monstren Frankenstein, Dracula, Varulven och så vidare, finns där i bakgrunden, och man har inte sparat på bandets kläder och smink, men nog borde man kunna förvänta sig mer av en artist som till och med regisserar skräckfilmer?

Skoj är det dock att höra Diamond Heads “Am I evil?” och under det trista ensamsolot på gitarr kliver Rob Zombie ner till publiken och lyser på dem med ficklampa, för att samtidigt inleda sin cover på Alice Coopers “School´s out”. Efter “The lords of Salem” släcks scenen ner, vår långhårige Zombie lämnar den för att strax återkomma inlindad i svenska flaggan och framföra “Dragula”. Man tror att det ska komma en fortsättning därefter men icke. Rob Zombie lämnar scenen abrupt och det är bara att inse att det är över, snöpligt men sant!

1975 såg jag en ung och vital Alice Cooper live för första gången i mitt liv. I år ser jag, till min förvåning, en sjuhelvetes vital 66-årig farbror i hög hatt, svart smink, elegant klädd i rött och svart! Om jag räknar rätt är Alice Coopers spelning torsdagen den 4 juni 2014 den 13:e gången jag ser skräckmästaren live. Och den gode Vincent Damon Furnier levererar som aldrig förr!

Lustigt nog spelas Alice Cooper-låtar i högtalarsystemet redan innan bandet sparkar igång, så någon måste gilla sina egna sånger, och när Alice väl står där och hytter med käppen så gör han det till “Hello hooray”! Hits och välkända nummer radas upp som vore scenen en gigantisk, kommersiell radioapparat med morbid DJ, samtidigt som giljotinens vassa blad klyver halspulsådern, den spöklika sjuksköterskan – tillika Alices dotter Calico Cooper i verkligheten – drogar sitt offer, föremål kastas ut med hjälp av en sabel, miljondollarsedlar regnar, bödlar och monster äntrar skådeplatsen och tvångströjan stryper åt.
Ur katalogen framförs de självklara klassikerna så som “Billion dollar babies”, “No more mr Nice guy”, “Welcome to my nightmare”, “Ballad of Dwight Fry”, “Department of youth”, “I love the dead” och “Under my wheels”, men också udda saker som “House of fire” och “Caffeine”. Naturligtvis går “I´m eighteen” och “Poison” inte att undkomma heller. Vidare framför Alice en hyllningssession till Jimi Hendrix, Jim Morrison, John Lennon och Keith Moon genom att exponera gravstenar med deras namn på. Samtidigt framförs covers på kända låtar som “Foxy lady”, “Break on through (to the other side)”, “My generation” och “Revolution”.

Musikaliskt låter det jävligt bra, men man kan inte låta bli att undra om detta verkligen är en seriös hyllning eller något av en bisarr drift. Nu tror jag inte att farbror Cooper är någon elak jävel, så jag bestämmer att det är en hyllning, trots att han bär runda Lennon-liknande glasögon och placerar dessa musikaliska legendarer i en skräckshow, som vore de andar i en kommersiell seans.

Bandet Alice har med sig är grymt bra, ljudet är hundraprocentigt, alla levererar till sitt yttersta och jag – liksom samtliga inbitna Cooper-fans jag pratar med efteråt – är lyriska! Som avlutning på denna förträffliga show dyker Alice upp i silverkläder som under glamrockens storhetsdagar och gästas snart av både Rob Zombie och hans gitarrist John 5. Man krossar på med “School´s out” och lägger in lite från Pink Floyds “Another brick in the wall” samtidigt som serpentiner sprutar ut över publiken, snöflingor faller i sommarnatten och hela avslutningen är formidabel.

Ordspråket “gammal är äldst”, har aldrig känts så angeläget som när vi traskar tillbaka till campingen genom ett lager av serpentiner, och detta ordspråk kommer jag tillbaka till vid ett senare tillfälle under festivalen också. Men vi tar det när vi kommer dit.

Fredag
Att gå upp så man hinner ner till festivalområdet till 11.30 är ingenting man gärna utsätter sig för. Men det var vad som krävdes för att se australiensarna Kings Of The Sun, så jag gjorde mig omaket. Och det var det värt. Senast jag såg bandet live var 1988 då de lirade förband till Kiss och mig veterligen har de inte besökt Sverige sedan dess. Bandets sångare är också dess trummis, han heter Clifford Hoad och är en lång, gänglig man i hög hatt som underhåller med mer än musik på scenen.

Till sin hjälp har han också en storbröstad dansös i latexkläder vars enda insats ska vara att egga unga män, vad jag kan förstå. Nå, hennes uppträdande störde inte mig, men hon var inte till någon fördel för giget heller.

Bandet har en hög rätt trevliga låtar och bjöd bland annat på “Rock pile”, “Switch Blade Knife”, “Serpentine” och “Rock Town”. Kings Of The Sun lär väl inte gå till historien som några legendarer precis, men det var kul att se dem igen under den blekingska solen, och de gjorde absolut ett bra jobb under sitt 45 minuter korta gig.

När andra kastade bort sin tid på löjliga lekar med Electric Banana Band eller såg Jaguar tog vi det lugnt på campingen ett tag. När Joe Bonamassa gjorde entré vid 14.00-rycket var vi dock där på planen igen. Jag hade verkligen sett fram emot att äntligen få se den korthårige, välklädda bluesgitarristen som mer liknar en bankman eller kontorsnisse än en rocker, och visst lät allting förväntat bra och proffsigt. Men dessvärre blev det rätt trist också. Publikkontakten fanns inte på kartan och det var inte ofta Bonamassa eldade på ordentligt. Således kändes giget väl sömnigt för min smak.

Hade jag suttit hemma, softat i soffan och hört det på skiva hade jag säkert gillat det mer, och rent musikaliskt var det absolut inte tokigt, men för att hålla mitt intresse intakt i en och en halv timme live krävs större dynamik och variation än vad vi bjöds på. Men många långa gitarrsolon blev det, så går man igång på sådant är det bara att gratulera.

Direkt efter Bonamassa stod bluesgitarristens raka motsats på motsatt scen, så vi knallade över det stora fält som i huvudsak är festivalområdet och möttes av en lirare med huvudet uppkört i arslet på en uggla. Eller hur nu Erlend Hjelvik fick in skallen i det uppstoppade djuret?

Om Bonamassas musik var lite seg och loj så körde Kvelertak på motsatsen. De manglade helvete mest hela tiden, nämnde Hjelvik rusade runt så han tappade balansen vid något tillfälle, och bandet öste som om livet hängde på det. Klokt kanske, med tanke på att de inte hade världens största publik framför scenen.

Samtidigt höll det bara i 45 minuter, innan man tröttnade på renset. Det här norska bandet från Stavanger lirar en ursinnig mix av hardcore, black metal, punk och hårdrock och passar egentligen inte in på Sweden Rock, men killarna levererade som tokar och gjorde sitt allra bästa på den alldeles för stora scenen, så när det gäller intensitet och energi kan man inte klaga på dem. Men en mindre scen och kortare speltid hade varit till bandets fördel. Så länge det var underhållande var det dock mycket underhållande, och jag ångrar inte att jag såg giget.

Det gör jag inte med Blues Pills heller. Däremot tycker jag att det är förkastligt att ett så litet, men populärt och lysande band, tvingades lira på Rockklassikerscenen – den sämsta skitscen Sweden Rock har haft sedan tältscenen försvann till de sälla jaktmarkerna – och dessutom samtidigt som TNT blåste ur högtalarna på närliggande Rock Stage!

Blues Pills hade ju inte en chans att hävda sig när det gäller volym och vi var många som tydligt stördes av oljudet från hårdrockarna. Blues Pills borde ha fått lira på 4 Sound Stage istället, men dess medlemmar gnällde inte. Istället gjorde de en skitbra spelning inför en ovanligt stor publik, med tanke på att den samlats framför denna scen som inte många brukar hitta till.

Bandets mix av psykedelia, blues och rock är så retroläcker och lekfull den kan bli, och sångerskan Elin Larsson är gruppens absolut största tillgång. Det här gänget består av väldigt unga musiker, och ibland får man nästan känslan av att gitarristen Dorian Sorriaux är lite blyg, men vad gör det när han lirar som han gör? Applåderna var i alla fall rejält optimistiska och det märktes att publikens glädje smittade av på bandet. Hoppas nu att Blues Pills får en ny chans, men på en bättre scen nästa gång. I så fall: missa dem inte! Det är starka piller vi snackar om här.

Canned Heat blev jag däremot lika besviken på i år som när de lirade på festivalen 1999. Jag hade hoppats på en uppryckning av gubbarna, men nej, de var rätt trötta och visst, man kan inte gärna misslyckas med klassiker som “On the road again”, “Up the country” och Amphetamine Annie” men det krävs lite mer för att en hel konsert ska hålla.

Idag består Canned Heat av tre personer från det tidiga 70-talets sättning: Adolfo de la Parra, Larry “The Mole” Tayor och Harvey Mandel. Det mest störande var egentligen när sångaren och trummisen la Parra försökte härma den sedan länge avlidne Alan “Blind Owl” Wilsons (han avled 1970, endast 27 år gammal) naturligt ljusa röst. Det lät mest som en risig parodi, och var därmed förkastligt.

Rent generellt lät Canned Heat i softaste laget, så även om jag inte genomled konserten i ordets rätta bemärkelse, så inte fick jag någon större kick av den heller. Hade jag vetat vad som väntat borde jag ha sett WASP ännu en gång istället, men ibland får man ta sina risker här i livet.

Och en annan risk såg jag Black Sabbath som, en risk att bli rejält besviken. Efter Ozzys sologig på Sweden Rock härom året hade jag nämligen inga jättehöga förväntningar, men oj, oj, oj, vad jag bedrog mig. Detta var ett Black Sabbath på högtryck. Och då syftar jag både på det rent musikaliska framförandet och på ljudet som var högt men klart och lät skitbra.
Ozzys sångröst var suverän, så suverän att man fortfarande undrar vad fan som har hänt. Har karlen hittat en mirakelmedicin? Och cancersjuke Tony Iommi var visserligen väldigt stillsam – det var f.ö. de andra också – men lirade kraftfullt och med omdöme.

Geezer Butler framförde sitt baslir med spelglädje och Tommy Clufetos, som till mångas avsky ersatt Bill Ward, gjorde ett lysande jobb. Inget ont om Ward, han har alltid varit en klippa, men motvilligt måste jag erkänna att hans ersättare lyckades med konststycket så väl att jag stod där framför scenen utan att sakna Ward… mer än lite, lite grand då, men mer för att han är han än för trumspelet egentligen.

Låtvalet kan man alltid ha åsikter om, men jag kan inte klaga när man blandar klassiker som inledande “War Pigs”, “Snowblind”, “N.I.B.”, “Fairies Wear Boots” och “Iron Man” med nyare saker som “God is Dead” och “Age of Reason”. Att själva showen var både snygg och dramatisk utan att baseras på överdrifter gör inte saken sämre. Nog för att främst Ozzy var vildare 1999 på Globen, då han kastade hinkvis med vatten över publiken, men mig spelar det ingen roll om han hellre agerar levande gökur och skriker samma saker mellan låtarna, bara han fortsätter sjunga som han gjorde den här kvällen.
Jag skrev tidigare att gammal är äldst, gällande Alice Cooper. Black Sabbath var det andra beviset för den tesens riktighet under 2014 års festival! När bandet gjorde sitt avslutande nummer genom att inleda “Paranoid” med introt från “Sabbath Bloody Sabbath” hade de redan för länge sedan vunnit all framgång och kärlek som tänkas kan. Ett på alla sätt utmärkt gig!

Efter Black Sabbath blev det Death SS. Detta i kolsvart mörker framför 4 Sound Stage där några fejkade eldar “brann” utmed scenkanten, intill mikrofonstativen, utformade som krucifix.

Snart rullar utdrag ur gamla skräckfilmer och ockulta symboler upp på en skärm, det maskerade bandet ger järnet och hårt sminkade Steve Sylvester sjunger “Peace of Mind” och därefter “Horrible Eyes” och “The Crimson Shrine”. Här kommer en nästan naken kvinna in på scenen. Hon bär en mantel, men för övrigt finns där ingen blygsel direkt. Musiken pumpar vidare, danserskan/strippan kommer in då och då för att visa behagen, Sylvester håller showen vid liv, bandet låter grymt tajt, hårt och balanserat. Ljudet är skitbra och ur en dödskalle kommer röd, stinkande rökelsedoft.

Det här är ingen påkostad show i stil med Alice Coopers eller Rob Zombies skapelser, men med relativt enkla medel lyckas man skapa en atmosfär och bygga upp en spänning som gör att ingen vet vad som komma skall. Man lirar “Let the Sabbath Begin”, “Hi-tech Jesus” och “Vampire” då danserskan/strippan plötsligt slänger sig helnäck på golvet, masturberar med ett krucifix och därmed visar muffen som under den värsta liveshow på 70-talet (då rena knullshower fortfarande var legala i Sverige).

Detta var kanske inte exakt vad den entusiastiska publiken hade vågat räkna med. Ett amerikanskt band hade aldrig någonsin gått så långt, men Death SS är italienska och har en mer öppenhjärtlig attityd… uppenbarligen!

Vid slutet av giget gör damen entré igen, denna gång nere i diket, där hon springer förbi oss och plötsligt sliter av det lilla hon har på sig denna gång, så att ingen missar någon detalj av hennes, vid detta lag, ytterst noggrant exponerade kropp. Säga vad man vill om Death SS, men nog känns andra chockrockare näst intill politiskt korrekta i jämförelse med den show Steve Sylvester bjussade Sweden Rock-publiken på. Så mycket är säkert.

Avslutningsvis denna fredagsnatt spanade jag in Therion som gick på direkt efter Death SS, men på Sweden Stage. Jag har sett detta utmärkta band ett par gånger tidigare och då har det bjudits på något helt nytt och oväntat, inte minst visuellt. Den här gången saknas hela den biten.

Therions skapare tillika gitarrist Christofer Johnsson, har bytit ut hela bandet sedan jag såg dem förra gången, och Sandra Laureano är helt ny i denna senkomna konstellation. Kvällens gig var inte musikaliskt dåligt, men ljudet var inte jättekul, åtminstone inte där jag stod, och jag fick aldrig den där riktigt majestätiska, bombastiska operakänslan som Therion har levererat när jag sett dem tidigare.

Så jo, något av en besvikelse blev det den här gången. Man får bara hoppas att bandet kommer tillbaka snart igen, och att de då filat mer på showen.

Lördag
Lördag, lördag, förbannade lördag. Jo det kunde ha börjat bättre än med ryggskott, men skam den som ger sig. Och skam den som missade Madam X på förmiddagen. Detta lilla 80-talsband, med endast en lp i bagaget, We Reserve The Right från -84, kliver upp 12.15 på Sweden Stage i värsta solskenet samtidigt som de konkurrerar med Monster Magnet, och gör en fullkomligt anmärkningsvärt älskvärd spelning.

Jag påstår inte att deras platta var ett mästerverk, eller att alla deras låtar är geniala metalstycken, men jag hävdar bestämt att spelglädjen, humorn, energin och lyckan över att se en så stor publik medförde en sanslöst positiv karma. Och jo, Madam X har några riktigt bra låtar, de är bättre musiker än vad som emellanåt hävdas, de underhåller storligen på scenen, och av den nya singellåt att döma som framfördes, så kan nog nästa platta bli rätt okay, den också.

Madam X ser ut och låter ungefär som förr. Roxy Petrucci lirar sitt trumsolo, Godzilla “lirar” bassolo genom att slå instrumentet i huvudet på sig själv och lyckas spräcka två basgitarrer under giget, den ena på flit, den andra troligtvis inte på flit, och snygga Maxine Petrucci gör samlagsrörelser med höfterna och en oral motsvarighet med tungan, medan hon sprätter iväg sina gitarrsolon.
“High in high scool” blir det självklara extranumret, och jag kan bara konstatera att Madam X:s första spelning någonsin på svensk mark blev en succé. De var långt bättre än vad jag hade vågat hoppas på, och ja, jag ser dem lätt om de kommer tillbaka till Sverige igen.

Ett annat band som gjorde sin Sverigedebut under den här festivalen var amerikanska trion The Rods. David “Rock” Feinstein, Gary Bordonaro och Carl Canedy ser väldigt korta och stabbiga ut, där de bredbent hanterar sina instrument med gott humör och lite halvtaskig publikkontakt. Men när man står nära scenen, ser man deras miner och blickar, så det gör inte så mycket att de är fåordiga.

The Rods har väl aldrig varit särskilt berömda i Sverige. Från 80-talets “storhets-era” minns jag mest gnället om deras “sexistiska” skivomslag till Let Them Eat Metal, men gänget gjorde nio plattor allt som allt ändå. Åtta av dessa kom ut mellan -80 och -86 och den senaste, Vengeance, dök upp 2011.

På Sweden Rock inleder de med “Hold On For Your Life” och “Let Them Eat Metal” och avslutar med “Prisoner of Love” och extranumret “I Live For Rock´n Roll”. Däremellan kickas det stjärt mest hela tiden, och jag betvivlar att något gammalt fan gick omkring efter det giget och gnällde eller kände sig otillfredsställd med det musikaliska.

Foghat tillhör de gamla bluesrockband från 70-talet som har uppträtt på Sweden Rock förr, men det var tio år sedan sist. Då, 2004, gjorde de en grymt bra spelning, och utan att negligera giget de gjorde nu så måste jag ändå säga att det var bättre förr. Men bara lite bättre. När Foghat nådde sina höjdpunkter med “Stone blue”, “I just want to make love to you” och “Slow ride” så hamnade undertecknad tveklöst en bit närmare molnen, men emellanåt sackade det lite också.

Spelningen var absolut väl värd att se, inget snack om det, och att bandet drog över speltiden med hela tio minuter trodde jag knappt var möjligt på Sweden Rock. Det måste ändå betyda att de älskade att lira för oss, och man får väl hoppas att det inte kommer ta tio år igen tills nästa gång vi ses.

Från Foghat till Powerwolf är steget långt, såväl musikaliskt som visuellt. Men jag har alltid gillat variation, så inte mig emot. Med Sweden Rock-steg mätt pratar vi från Rock Stage till 4 Sound Stage. Där tronade nämligen dessa vitsminkade tyskar i sina långa rockar upp, som vore de vampyrer som när som helst skulle upplösas – eller åtminstone smälta bort som smör – av solskenet.

Låtarna har en självklar, käck enkelhet som gör dem lätta för folk att ta till sig fort, här finns också en viss humor – fullt medveten, hoppas jag – och stor spelglädje. Samtidigt förekommer mycket konstiga små mellansnack, som när sångaren Attila Dorn ber kvinnorna i publiken att skrika så högt de kan. Damerna efterföljer sångarens önskan, och då säger tomten på taskig engelska att det var bra gjort, men att nästa låt inte är för dem (kvinnorna) utan för riktiga män!

Därefter lirar man “Resurrection” och jag förstår då inte varför den låten skulle vara mindre uppskattad av kvinnor än män. En annan knasig sak skämtaren häver ur sig är att: “När en man får gåshud på pungen så ser den ut som ett gammalt äpple.” Därefter tillägger barden: “Det kan vara bra för er flickor att veta!”

Jag vet inte om dessa verbala inslag i showen är utslag av normal, tidstypisk tysk humor, men där jag satt i gröngräset och lyssnade kunde jag inte göra annat än att garva. Samtidigt undrade jag inombords om snubben käkar flugsvamp mellan övningarna i arior.

William Michael Albert Broad, eller Billy Idol som han brukar kallas, var inte så jätteskojig på Sweden Rock förra gången han gästade festivalen, men den här gången blev det bättre upp. 58-åringen inledde lite väl såsigt med “Postcards from the past” och “Cradle of love”, så ett tag trodde jag att det skulle bli halvdant igen, men den här gången tog sig giget fortare än kvickt och när megaversionen av “Rebel yell” dånade över nejderna som avslutning, var övertalningen klar och emballerad.

Steve Stevens sköter som alltid guran likt Billys pålitliga högerhand och Billy själv byter kläder ett flertal gånger, exponerar villigt överkroppen, nyper sig i bröstvårtorna och beter sig som Elvis blonderade, yngre bror. Han har med sig svenske trummisen Erik Eldenius vars trumspel han lovordar rejält och på låtfronten bjuds en rejäl bukett hits.
Några exempel: “Dancing With Myself”, “Flesh For Fantasy”, “Sweet Sixteen”, “Eyes Without a Face” och The Doors “L.A. Woman”. Som extranummer blir det “White Wedding”, först bara akustiskt och sedan med full patte. Därefter pangar man på med “King Rocker” och en riktigt lång, härlig version av “Mony, Mony”. Efter den omgången kan ingen jävel – fans eller andra – ha lämnat Festival Stage utan ett stort, fånigt, underbart jätteflin på läpparna.

Kort därefter ska detta leende sprida sig ytterligare. Den här gången från öra till öra. Ted Nugent är nämligen tillbaka i Norje och den här gången tillsammans med legendariske sångaren och gitarristen Derek St. Holmes som medverkar på några av Nugents allra mest kända och framgångsrika, klassiska album.

Backdropen består, inte oväntat, av amerikanska flaggan. Annars är det inte mycket att vila ögonen på. Inga fjäderskrudar, inga piltavlor, inga pilbågar, inga levande bufflar eller andra grejer som förekommit i USA eller vid tidigare, svenska spelningar.

Nugent har genomgått en knäoperation, men det visste jag inte förrän efter spelningen. På scenen märktes ingenting. Bakom scenen gick han med käpp. På scenen hade han bedövat sig med läkemedel, legala naturligtvis, då farbror Ted varken dricker eller använder droger. Han har klippt av sig hästsvansen, ser därmed lite för prydlig ut, men cowboyhatten sitter tryggt på skallen och när gitarren börjar vråla finns det ändå ingen återvändo!

Låtarna är rena hitparaden. Derek sjunger “Just What the Doctor Ordered”, “Turn It Up”, “Stormtroopin´”, “Wang Dang Sweet Pontang” som blandades upp med klassiska bluesen “I Can´t Quit You Baby”, “Hey Baby” och “Stranglehold”. Resten, som “Wango Tango”, “Free For All”, “Fred Bear”, nya “Shutup&jam” och “Cat Scratch Fever” tar Ted hand om själv. Likaså sjunger han extranumret “The Great White Buffalo” och involverar delar av “Spirit of the Wild” i den.

Det politiska mellansnacket är borta, och Ted nöjer sig med att verbalt hylla sina färgade soul- och rockidoler, sina “blodsbröder” som han säger om alla han gillar, och hans hustru, vackra Shemane Nugent, kommer plötsligt in och dansar på scenen ett tag. Det hade man ju inte väntat sig, men det var definitivt en kul överraskning.

Kan det bli ett bättre slut på en rockfestival än Ted Nugent i högform? Skulle inte tro det! Ändå gick jag och kollade lite på Arch Enemy, men det kändes inte meningsfullt. Ted hade blåst bort intresset för övrig musik.

Istället fick det bli en långsam promenad till tältet, en natts vila med förhoppning om att ryggskottet skulle ge med sig, och en söndag morgon då jag trodde att ryggjäveln skulle döda mig. Nåväl, vi lyckades packa ihop tält och grejer, trycka in oss i bilen och köra hela vägen hem till Stockholm igen i alla fall. Nu får man leva på minnena igen. Till nästa gång. Nästa Sweden Rock. Nästa höjdpunkt i tillvaron!

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman