Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Nästa vecka släpper Roya sitt nya album Pulse, uppföljaren till hyllade och prisbelönta Hive. Vi ville naturligtvis veta mer och tog därför ett samtal med den Stockholmsbaserade amerikanskan. Förutom den nya skivan diskuterades bland annat könsroller, nationella identiteter och hur det var att växa upp strax utanför Seattle.
Hej, Roya, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Låt oss börja med att prata om ditt nya album, Pulse. Kan du berätta lite om hur skivan växt fram, från ax till limpa?
– Jag gör mycket musik i min hemmastudio, fast aldrig med ambitionen att den ska ges ut i något visst format. Men nu hade jag samlat på mig ett antal låtar som passade bra ihop. Så man skulle kunna säga att Pulse växte fram av sig själv.
Hur skiljer sig Pulse från din förra fullängdare, Hive?
– På Hive använde jag flera ljudlager ovanpå varandra och musiken hade en ganska tät känsla. På Pulse har jag siktat mot ett luftigare och mer dynamiskt sound. I viss utsträckning har jag även skrivit rakare och mer direkta låtar.
Kändes “Blood” som den självklara aptitretaren och förstasingeln från skivan?
– Ja, jag var hela tiden inne på att släppa ”Blood” först. Dels för att låten har en ganska enkel struktur och ett tema som alla kan förstå, men även för att den är lite mörkare än resten av plattan.
En låt som sticker ut lite på albumet, med sin poppiga new wave-känsla, är ”Black Narcissus”. Kan du berätta lite mer om den?
– Med jämna mellanrum skriver jag låtar som känns lite för enkla och lättsmälta för att släppas på skiva. Så de blir kvar på hårddisken, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska göra med dem. Först kändes ”Black Narcissus” som en sådan låt, men så lyckades jag skriva en brygga som förändrade den i en mer melankolisk riktning. Så den fick vara med på Pulse, trots allt. Rent tematiskt behandlar den ett ämne som fascinerar mig sedan länge: hur en man med mycket makt plötsligt får se sin värld kollapsa.
Har du annars någon personlig favorit på Pulse?
– ”Fever Dream”. Jag tycker verkligen om instrumental ambientmusik, men har inte riktigt vågat mig på den genren tidigare. Därför kändes det som ett stort steg att ta med den här låten. Jag valde att lägga den sist på skivan, så att man kan gå ner i varv eller till och med somna till den, om man nu skulle vilja det…
Funderade du på livesituationen när du skrev låtarna till Pulse?
– Ja, materialet på Pulse är gjort för att fungera bra live och vara kul att framföra på scen. Hårdvarusyntarna har fått större utrymme än tidigare och det har lämnats utrymme för improvisation. Personligen tycker jag att det är trist när elektroniska band låter likadant live som på skiva. Jag gillar inte heller när artisterna bara står bakom varsin laptop och knappt har publikkontakt. Min ambition är att bjuda på en sevärd show!
Vad har du för ambitioner och förhoppningar med Pulse?
– Jag skulle gärna vilja nå ut till fler lyssnare och en bredare publik. Det ska bli spännande att se vad mitt samarbete med Labrador kan leda till. Men det viktigaste med Pulse har jag redan uppnått. Att uttrycka vad jag har inom mig och göra musiken jag själv tycker om!
Det finns inte speciellt många kvinnliga artister som gör din typ av musik. Hur känns det att vara aktiv på en så mansdominerad scen?
– Eftersom jag har många lite ”nördiga” och traditionellt betraktat ”manliga” intressen, så är jag ganska van vid den könsfördelningen och det är inget jag funderar över längre. Däremot får jag sorgligt ofta frågan ”producerar du verkligen din musik själv”, vilket självklart inte känns bra. Det händer även att konsertarrangörer lyfter fram att jag är just kvinna. Det kan säkert finnas en god tanke bakom, som att uppmuntra fler tjejer att göra elektronisk musik, men jag ogillar det ändå. Överlag tror jag inte på att isolera en identitetsfaktor och lägga all vikt vid den. Däremot är jag intresserad av intersektionalitet och hur olika former av diskriminering i vissa fall kan samverka och förstärka varandra.
Du är något så exotiskt som en amerikanska med persisk bakgrund som är bosatt i Sverige. Tror du att din multikulturella bakgrund på något sätt påverkat ditt skapande?
– Jag har förstått att en bakgrund som min faktiskt kan vara en form av superkraft, eftersom den gör en mer öppensinnad och fördomsfri. Jag har alltid känt mig lite annorlunda. Det har färgat min identitet, både på ett personligt och konstnärligt plan, och gjort att jag vågat gå min egen väg.
Du växte upp i Olympia, ungefär tio mil utanför Seattle. En stad som kanske inte är bekant för alla svenskar, men som faktiskt var hemvist åt både Nirvanas Kurt Cobain och The Simpsons tecknare, Matt Groening. Dessutom hade den feministiska punkrörelsen Riot grrrl, med band som Bikini Kill i spetsen, sitt ursprung i området. Hur mycket tror du att du formades av din uppväxtort?
– När jag tänker tillbaka, så minns jag nittiotalets Olympia som en märklig mix av övervintrade hippies, statstjänstemän och uttråkade småstadsbor. Jag var aldrig inne på grungen, men tyckte om Nirvana och tog illa vid mig när Kurt Cobain tog livet av sig. Olympia hade en spännande kulturscen, men jag var faktiskt inte ute på speciellt många konserter eller Riot grrrl-möten. Delvis för att jag var aningen för ung och delvis för att mina föräldrar var ganska stränga. Jag formades faktiskt mest av det lokala biblioteket, som hade en jättebra musikavdelning, och av min bror, som fick mig att börja älska olika alternativa band.
Nu bor du i Stockholm sedan tio år tillbaka. Hur mycket har flytten till Sverige påverkat din musik?
– Först och främst genom att jag gick över från gitarrer till syntar. Jag har även börjat se saker från nya och mer europeiska perspektiv. Jag gillar verkligen musikscenen i Sverige, men ibland kan jag sakna DIY-attityden från USA. Allt är så planerat, strukturerat och seriöst här. I Seattle vimlade det av små klubbar, där amatörband gjorde spontana spelningar. Det finns inte riktigt samma lekfullhet och avslappnade attityd i Sverige.
Var kommer inspirationen till din musik generellt ifrån?
– Jag inspireras mycket av små vardagssaker. Något jag ser på stan, som en löpsedel eller ett graffitikonstverk, kan sätta igång tankarna. Jag gör även en massa field recordings, som jag antingen integrerar i musiken eller som sätter stämningen för en låt. Jag har till exempel samplat bakgrundssorl på marknader och koklockor i alperna. Det är också kul att att experimentera med tekniska prylar och söka efter musikaliska mönster i naturen. En gång testade jag att avläsa elektriska impulser från växter och sätta dem i en musikskala. Vid ett annat tillfälle, när jag var ute på tågresa genom Europa, skrev jag ner de geografiska koordinaterna varje gång min telefon vibrerade och översatte dem till musik. It gets a bit weird sometimes…
Är det viktigt för dig att testa nya uttryckssätt och successivt utöka ditt musikaliska spektrum?
– Ja, absolut. Jag vill inte vara bunden till någon speciell musikstil eller känna konstnärliga begränsningar. Det är även viktigt att jag inte blir för bekväm och bara trampar runt i samma fotspår. Utmaningar fascinerar mig och jag vill aldrig höra att ”något är omöjligt”. Det finns en anledning till att jag använder den notoriskt komplicerade samplern Elektron Octatrack på scen…
Torsdagen den 12 mars bjuder du in till releasefest för Pulse på Obaren i Stockholm. Vad kan vi förvänta oss kvällen ifråga?
– Jag kommer att framföra hela det nya albumet, från första till sista låten. Ovanpå det kommer Erik Söderberg, som gjort designen till mina skivor, att vara DJ och spela en skön musikmix av electro, techno och underground italo. Inträdet är gratis, så jag hoppas att många dyker upp och festar med oss. Efter konserten kommer vi att sälja skivor och ni får gärna komma fram och prata lite. Jag blir alltid jätteglad när folk ställer intressanta frågor eller visar sin uppskattning!
Avslutningsvis ställde vi Roya inför fem svåra och viktiga livsval…
Analoga eller digitala syntar?
– Analoga. De har mer dynamiska och levande ljud.
Dr. Martens-kängor eller Manolo Blahnik-skor?
– Dr. Martens. Men jag använder faktiskt helst sneakers.
Elvis Presley eller Elvis Costello?
– Elvis Presley. En amerikansk ikon med många odödliga låtar.
New York eller Stockholm?
– Stockholm. Jag trivs i den svenska huvudstaden och precis som många andra som växte upp på den amerikanska västkusten, så har jag svårt för odrägliga New York-bor.
Surströmming eller sushi?
– Vegetarisk sushi. Anledningen till att jag aldrig testat surströmming har faktiskt inte med doften att göra, utan beror på att jag inte äter kött!
