Ett besök på Planet Jarre

Jean-Michel Jarre. Blotta omnämnandet av hans namn brukar räcka för att framkalla belåtna leenden hos vänner av elektronisk musik. Under femtio år har den franske synthesizergurun gjort briljanta plattor och bjudit på spektakulära scenshower. Nu summerar han sin karriär med den välfyllda samlingskivan Planet Jarre. Zero tog tillfället i akt att prata med den levande legenden.

Om man slog upp ”synthesizerkung” i Svenska Akademiens ordlista, så borde Jean-Michel Jarre vara den självklara definitionen. Andra epitet som skulle kunna användas för att beskriva den sjuttioårige gentlemannen från Lyon är ”mannen som la grunden för den elektroniska popmusiken” och ”technons gudfader”.

Monsieur Jarres meritlista är ungefär lika utomjordisk som hans enastående musik, men för att göra ett par nedslag kan nämnas att han varit elev hos Karlheinz Stockhausen, gett konserter inför miljontals åskådare, spelat nedanför pyramiderna i Egypten, samarbetat med Vince Clarke och Gary Numan, sålt fler än 80 miljoner album, gjort laserharpsolon iförd skyddsvantar och svetsarglasögon, varit med i Guinness Rekordbok, mottagit ett pris i vetenskapskommunikation från Stephen Hawking och fått en asteroid uppkallad efter sig.

Men framför allt har Jean-Michel Jarre gjort mängder med briljanta elektroniska poplåtar. Drygt fyrtio av dessa är handplockade för kompilationen Planet Jarre, som på ett förtjänstfullt sätt sammanfattar hans femtio år i branschen. Dubbelskivan innehåller allt från elektroakustiska avantgardeexperiment från 1968 till frenetiskt pumpande technopop från 2018. Planet Jarre har dessutom ett genomtänkt och spännande koncept.
– Jag är, ärligt talat, inte speciellt förtjust i samlingsskivor, erkänner Jean-Michel Jarre när Zero ringer upp honom i Paris. Jag betraktar nämligen mina album som böcker med olika kapitel. Så en samlingsplatta blir som att plocka kapitel från olika böcker och försöka få ihop en sammanhängande historia av det. Vilket förstås lätt kan bli lite kantigt. Så jag har försökt att hitta ett fungerande koncept. Den här samlingsskivan är min planet. Mitt musikaliska universum! När jag funderade över mitt skapande under de här femtio åren, så insåg jag att man lite förenklat kan dela upp det i fyra kategorier: soundscapes, themes, sequences och explorations. Så de fyra spellistorna fick bli världsdelar på min planet. Voilà… Planet Jarre!

På Soundscapes-spellistan bjuder Jarre på ambienta ljudlandskap med sparsamt trumkomp. Som ”Chronology, Pt 1” och ”Waiting For Cousteau”.
– En av de viktigaste funktionerna hos musik har alltid varit att fungera som stämningssättare, berättar Jarre. Vad vi idag kallar ”ambient” är ingen ny idé, utan redan i början av nittonhundratalet gjorde Erik Satie musik som var specialkomponerad för att ge en behaglig atmosfär vid middagsbjudningar. Men det är en svår konst att skriva låtar som både ligger som en lugnande ljudmatta och är tillräckligt variationsrika för att behålla lyssnarens intresse. Jag har ägnat mycket tid åt att försöka hitta den rätta balansen. För mig har de här ljudlandskapen en speciell plats i hjärtat, då jag har en bakgrund inom klassisk musik och lyssnade mycket på filmsoundtrack som ung.

Themes-spellistan påminner en smula om Jarres tidigare greatest hits-samlingar. Här hittar vi nämligen fransmannens största publikframgångar. De majestätiska syntslingorna i superhits som ”Oxygène, Pt 4” och ” Équinoxe, Pt 5” är idag nästan lika ikoniska inslag i pophistorien som Michael Jacksons moonwalk.
– Att jag skulle bli känd för medryckande melodier är ganska lustigt, småskrattar Jean-Michel. När jag var elev hos Karlheinz Stockhausen ägnade vi oss nämligen mest åt ljudkollage och atonala experiment. Men jag har alltid varit svag för lättnynnade melodier. Vi kan tilltalas intellektuellt av abstrakta stycken, men det är melodierna som verkligen fastnar i hjärtat!

Sequences-spellistan visar i sin tur Jarres förmåga att göra hypnotisk musik. Med låtar som ”Arpeggiator” och ”Revolutions” sätter han mer eller mindre lyssnaren i trans.
– Monotona repetitiva mönster kan vara väldigt effektiva. För mig som började experimentera med minimalism redan på sextiotalet, har det varit väldigt spännande att följa technons framväxt. Det är minimal musik med maximal verkan! Låtarna på den här spellistan bygger på samma princip: att bygga upp mäktiga crescendon genom små variationer.

På den fjärde och sista spellistan, Explorations, koncentrerar sig Jarre på den mer experimentella sidan av sitt skapande. I låtar som ”Ethnicolor” och ”Souvenir of China” närmar han sig sina avantgarderötter.
– Jag har alltid älskat olika typer av ljud. Redan som tonåring brukade jag gå runt med en liten bandspelare och spela in vågornas brus, rytmerna från industriella maskiner och annat jag tyckte lät spännande. Många av mina låtar bygger på ljud, som jag blivit förtjust i. När jag pratade med den brittiske författaren Anthony Burgess, som bland annat skrivit A Clockwork Orange, så berättade han att karaktärerna i hans böcker brukar få egna liv. Han kan liksom inte styra dem längre. Samma sak händer ofta med mig och mina ljud. Helt plötsligt har ett ljud tagit över en låt och jag har ingen aning hur det gick till…

Spellistan Explorations innehåller även ett par av Jarres tidigaste verk. Som ”Happiness is a Sad Song” från 1968 och ”Erosmachine” från 1971. I synnerhet den senare låter fantastiskt modern och hade mycket väl kunnat vara en Aphex Twin-låt från förra året. Jarre hade dock vid tidpunkten ifråga ingen aning om att han höll på att skriva elektronisk pophistoria.
– Nej, jag var bara en ung kille som testade gränserna för vad som kunde kallas ”musik”. Jag hade en gammal EMS VCS3-synt, men spelade nästan lika mycket på vardagsföremål som fanns i närheten i min lägenhet. Som saxar, kammar, glasflaskor och köksredskap. Om någon 1971 hade sagt till mig ”dina låtar kommer att betraktas som futuristiska och banbrytande en dag”, hade jag förmodligen bara skrattat.

En överraskning är att Planet Jarre innehåller en tidig version av ”Music For Supermarkets”. Det rör sig nämligen om en lätt mytomspunnen inspelning. I samband med en konstutställning med temat ”köpcentrum” 1983 gjorde Jarre albumet Music For Supermarkets, som bara släpptes i ett enda exemplar. Skivan auktionerades ut till välgörenhet för 69 000 franska franc (ungefär 110 000 kronor) och efter utställningen förstördes både masterinspelningen och masterskivan. Men när Jean-Michel grävde i arkiven hittade han en bortglömd skatt.
– När jag satte samman Planet Jarre gick jag tillbaka och lyssnade på en massa gamla inspelningar. Jag spelade in Music For Supermarkets samtidigt som jag jobbade med Zoolook, så när jag spolade igenom en gammal Zoolook-kassett hittade jag något oväntat. Nämligen fröet till vad som skulle bli Music For Supermarkets. Så jag tänkte att det kunde vara kul att putsa upp demon och ta med den på samlingsskivan. Dessutom ligger ämnet rätt i tiden. När jag gjorde Music For Supermarkets var skivan och jippot runtomkring en protest mot standardiseringen och kommersialiseringen i musikbranschen. Mycket av den kritiken är i högsta grad aktuell än idag, trettiofem år senare.

Som om den fullspäckade dubbelskivan Planet Jarre inte skulle räcka, så har Jean-Michel ytterligare ett album på gång. I mitten av november släpps Équinoxe Infinity, en uppföljare till sjuttiotalets klassiska Équinoxe med teman anpassade till vår nutid.
– Nu när vinylen är på uppgång igen förtjänar omslag större uppmärksamhet, menar Jarre. Så för första gången någonsin har jag börjat jobba på en skiva utifrån konvolutet. Omslaget till Équinoxe är fyllt med mystiska och hemlighetsfulla varelser. Vad är de för några? Bevakar de oss? Bevakar de rymden? Vi vet inte riktigt. Nu har den unga begåvade konstnären Filip Hodas skapat två verk som anknyter till samma ämne och ställer liknande frågor. Det ena visar mänskligheten i fred med natur och teknik och det andra visar ett skräckscenario med maskiner som tagit över världen. Musiken på Équinoxe Infinity är soundtracket till de båda olika världarna. Det har varit väldigt givande att göra den här skivan, då de här ämnena fängslar mig. Kommer det att finnas tänkande maskiner i framtiden? Kommer en superintelligent maskin att kunna konstruera ännu bättre maskiner? Kommer de kanske att kunna skapa originalmusik? Ska artificiell intelligens ses som ett hot eller som ett kreativt hjälpmedel? Jag har många frågor och det här albumet har varit ett sätt att bearbeta dem.

När Équinoxe Infinity är släppt ser Jean-Michel Jarre fram emot att ge sig ut och turnera igen. I vanlig ordning kommer han att bjuda på en spektakulär scenshow med fantasiväckande bildprojektioner, 3D-effekter, fyrverkerier, passionerade keytar-solon och flerfärgade laserstrålar.
– Ett dilemma med elektronisk musik är att den lätt kan bli tråkig live, menar Jarre. Ett par killar bakom varsin synt brukar inte vara speciellt exalterande. Då jag har en bakgrund i visuell konst, bestämde jag mig redan tidigt för att tillföra en extra dimension. Många artister använder sig av det visuella som något att titta på istället för liveframförandet, men för mig hänger allt ihop. Det är som om en del av musiken framförs med ljus istället för med toner.

Ett av de mest populära inslagen i showen brukar vara när Jarre spelar på en laserharpa, som avger en ton när han bryter av laserstrålen med handen.
– Laserharpan är inte bara en snygg effekt, utan den fyller även en funktion i att konkretisera min elektroniska musik. När man ser någon spela fiol eller cello, så förstår man vad personen gör och hur tonerna alstras. Men när någon står bakom en synt eller laptop kan det lätt bli abstrakt. Laserharpsolona är som gitarrsolon på en rockkonsert. De gör showen mer spännande, samtidigt som de visar att jag verkligen spelar live. Men de kräver mycket av mig. Jag har inte bara laserstrålarna att hålla reda på, utan måste även växla mellan olika skalor med hjälp av en pedal.

Under sin långa karriär har Jean-Michel Jarre gjort ett flertal mastodontiska utomhusspelningar. Hela fyra gånger har han tagit plats i Guinness Rekordbok för ”största konsert någonsin”. Senast 1997 i Moskva, då ofattbara 3,5 miljoner människor såg hans framträdande i samband med stadens 850-årsjubileeum.
– Det var en fantastisk upplevelse och något jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever! Lustigt nog var jag inte nervös alls. När man står inför så många människor blir det liksom overkligt och man kan rycka på axlarna åt den surrealistiska situationen. För mig är ett klubbgig med 200 personer mycket mer stressande, eftersom man har ögonkontakt med publiken…

På Jarres digra meritlista hittar man också ett flertal konserter på exotiska orter. Som vid pyramiderna i Egypten, på en strand i Okinawa i Japan, utanför Akropolis-templet i Aten och vid vindkraftverken utanför Aalborg i Danmark. Han var också den första västerländska artisten som bjöds in att uppträda i Kina efter Mao Zedongs död. 1981 gav Jarre hela fem konserter i Beijing och Shanghai, där både hans stora hits och helt nyskrivna verk som ”Orient Express” och ”Fishing Junks at Sunset” framfördes. Förutom konsertbesökarna nådde spelningarna uppskattningsvis 500 miljoner radiolyssnare.
– Jag tror att jag chockade publiken ganska rejält, minns Jarre med ett skratt. Vi måste komma ihåg att det kinesiska folket var helt oinsatt i västerländsk kultur i början på åttiotalet. De kände inte till Elvis Presley, The Beatles eller modern popmusik överhuvudtaget. Då kommer jag med mina syntar och en scenshow som ansågs vara futuristisk i både London och New York. Det var nog som om ett UFO hade landat, haha. Men det blev början på en kärlekshistoria mellan mig och Kina. Jag är fortfarande väldigt förtjust i landet och tillbringar gärna tid där för att samla ny inspiration.

Ett av Jarres intressantaste projekt på senare år är de båda Electronica-skivorna. På Electronica 1: The Time Machine samarbetade han med bland andra Moby, Vince Clarke, Air och Massive Attack. Uppföljaren, Electronica 2: The Heart of Noise, innehöll minst lika imponerande gästartister som Gary Numan, Yello, Primal Scream och Pet Shop Boys.
– Livet som elektronisk musiker kan kännas ensamt ibland. Man har inget band att repa med, utan man sitter mest hemma i sin studio och finjusterar maskiner. Så jag bestämde mig för att skicka ut samarbetsförfrågningar till ett tjugotal kollegor som jag har stor respekt för. Smickrande nog tackade allihop ”ja”. Vi hade kunnat lösa allt på digital väg, genom att skicka filer till varandra, men jag insisterade på att vi faktiskt skulle träffas och tillbringa lite tid tillsammans. Så jag reste till London, New York, Bristol, Berlin, Los Angeles och andra trevliga städer där mina kollegor var bosatta. Alla var fantastiskt vänliga och öppnade både sina hem och studior för mig. Slutresultatet blev två skivor som visar hur mångfacetterad den elektroniska musiken faktiskt är.

Musikbranschen har förändrats radikalt de senaste femton åren och många kritiska röster har yttrats. Jean-Michel Jarre ser dock framåt med tillförsikt.
– På sjuttiotalet var musikvärlden strikt hierarkisk. De klassiska musikerna såg ner på jazzmusikerna, som i sin tur såg ner på rockmusikerna. Längst ner i pyramiden fanns vi elektroniska musiker. Synthesizern ansågs inte ens vara ett riktigt instrument! Men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Nu är praktiskt taget all musik elektronisk. Det är en fascinerande utveckling! Men vad som verkligen gläder mig är att folk inte har samma behov av att kategorisera längre. Både musiker och lyssnare har blivit mer öppensinnade. Unga band plockar influenser från alla möjliga håll och på folks spellistor hittar man allt från soul och hårdrock till minimal techno. Precis så tycker jag att det ska vara! Jag trivs mycket bättre i dagens musikklimat än förr och är övertygad om att vi har mycket spännande att se fram emot.

Jean-Michel Jarre har nu ett halvt århundrade som synthesizerkung att titta tillbaka på. Trots alla framgångar, uppseendeväckande konserter, exotiska resor och kreativa samarbeten har de femtio åren inte bara varit en dans på rosor. Han säger sig nämligen vara ”fullständigt beroende av musik”, vilket innebär att ångesten alltid lurar runt hörnet.
– Jag gör egentligen inte musik för att jag vill, utan för att jag måste. Missförstå mig inte. Jag älskar verkligen musik. Men den är som en drog. Från utsidan ser det kanske ut som att vi musiker lever ett drömliv. ”De skriver några låtar, säljer en massa skivor, åker på turné och blir hyllade”. Men de flesta av oss lider. Vi är skadade och sårade inombords. Något trauma i våra liv har gjort oss till musiker istället för att ta ett ”vanligt jobb”. Att skapa är det enda sättet för oss att må bättre. Det är vår terapi. Men det är inte lätt. Den perfekta låten är som en hägring i öknen. Varenda gång man tror att man hittat den, så försvinner den i horisonten igen. Så jag kommer att fortsätta att göra musik så länge jag lever och är helt övertygad att jag inte gjort min bästa skiva än! 

Som grädde på moset gav Zero även ett par skandinaviska elektropopprofiler möjlighet att ställa varsin fråga till Jean-Michel Jarre. Resultatet blev följande:

Johan Baeckström (synthesizervirtuos i Daily Planet): Med undantag av dig och ett fåtal andra artister kan jag lätt tappa intresset vid instrumentell musik. Hur kommer det sig att du huvudsakligen gör instrumentella skivor? Du har inte känt dig lockad att sjunga själv eller inleda ett långvarigt samarbete med någon sångare?
– Tack för en intressant fråga, Johan! Jag tror att praktiskt taget alla former av kreativt skapande, oavsett om det rör sig om musik, litteratur, film eller bildkonst, handlar om att berätta historier. Bob Dylan är en fantastisk historieberättare, men hur skicklig han än är med sina ord, så innebär låttexterna begränsningar. Det fina med instrumentell musik är att den har oändliga tolkningsmöjligheter. Det är bara ens egen fantasi som sätter gränserna! Jag försöker göra soundtrack till imaginära filmer som folk kan skapa i sina huvuden. Det är bara att luta sig tillbaka och sluta ögonen. Men jag tycker om att samarbeta med vokalister också. Zoolook bygger på röstexperiment och på både Métamorphoses och mina båda Electronica-album har de flesta låtarna faktiskt sång. Jag jobbar gärna med många olika vokalister, eftersom jag lär mig något nytt vid varje samarbete. Däremot har jag aldrig varit speciellt intresserad av att sjunga själv. Det skulle möjligen vara genom en vocoder i så fall, haha.

Stephan Groth (norsk elektropophjälte i Apoptygma Berzerk): Du är en av mina största inspirationskällor! Om utomjordingar hade landat på vår planet och bett mig beskriva ”elektronisk musik”, så hade Équinoxe varit ett av de första albumen jag spelat för dem! Nu över till min fråga: vad tycker du om att så många andra artister i mer eller mindre hög utsträckning kopierat ditt sound? Ser du det enbart som en komplimang eller kan det även kännas irriterande och önskar du ibland att de kunde hitta en egen stil?
– Jag förstår precis vad du menar, Stephan! Jag älskar att gå på konserter och ibland när jag ser moderna EDM-band tänker jag ”det där gjorde jag redan för fyrtio år sedan”. Men jag känner mig aldrig irriterad, utan bara rörd. Folk pratar ofta om rockens historia, men vi har faktiskt femtio år av elektronisk pophistoria att titta tillbaka på. Jag har pratat med många unga techno- och electromusiker och de har alla visat ett stort intresse för vad ”den äldre generationen”, som Vangelis och jag, gjorde på sjuttiotalet. Jag tycker att det är kul och väldigt smickrande att de har ett intresse för synthesizermusikens rötter! Naturligtvis händer det också att jag blir inspirerad av ”den yngre generationen”. Som av den brittiska duon Fuck Buttons. Första gången jag hörde dem satt jag med ett stort leende på läpparna. Så jag ser det som ett ständigt utbyte!

Robert Enforsen (elegant maskinist och hyllad soloartist): Innan MIDI kom in i bilden, runt 1983-84, så måste det ha varit knepigt att hålla alla maskiner i sync och pitch enbart med hjälp av olika standarder av CV/Gate. Hur gjorde du för att lösa detta med sequencers, arpeggiatorer och trummaskiner? Eller spelade du kanske in det mesta för hand i realtid?
– Det där är ett intressant ämne, Robert! Istället för att gå in på teknikaliteter, så kommer jag att ge dig ett lite mer filosofiskt svar. Alldeles i början av min karriär, på slutet av sextiotalet, så hjälpte jag till i en studio i Paris som heter Château d’Hérouville. Där lärde jag känna den elektroniska minimalistpionjären Terry Riley, som visade mig hur han jobbade. Även om tidiga sequencers fanns på marknaden, så spelade han praktiskt taget allt för hand. ”Det fina med det är att det alltid blir små variationer, som gör att musiken känns levande”, förklarade han. Jag visste inte vad jag skulle tro. För mig verkade nämligen sequencers och programmerbara trummaskiner vara fantastiska apparater som jag bara längtade efter att köpa, så fort jag fick råd. Men när jag skaffat mig en hyfsad maskinpark och börjat med mina egna inspelningar på allvar, så gick det plötsligt upp för mig vad mäster Riley hade menat. Ju mer förprogrammerad min musik blev, desto tråkigare tycktes den låta! Jag har väldigt stor respekt för både Kraftwerk och Tangerine Dream, som jag tycker är två briljanta grupper, men vi har ganska olika inställning till elektronisk musik. För dem har det alltid handlat om exakthet och precision. Kraftwerk gjorde ju till och med om sig själva till musikrobotar. Jag har däremot alltid fascinerats av det mänskliga. Jag har aldrig betraktat mig själv som vetenskapsman eller maskinprogrammerare, utan mer som en impressionistisk konstnär. Att göra musik ska vara något sensuellt, lekfullt och bygga på stundens ingivelse. Som att laga en god måltid eller älska med en vacker kvinna. Jag är mycket tacksam över alla möjligheter teknikens framsteg har gett mig, men hur geniala MIDI och andra gränssnitt än är, så har min ambition alltid varit att improvisera så mycket som möjligt i realtid!

Adolphson & Falk (Sveriges mest legendariska elektroniska popduo): Har du behållit alla gamla syntar från hela din karriär och använder du dem i så fall fortfarande på scen eller vid inspelningar?
– Absolut, Tomas och Anders! Jag har kvar praktiskt taget alla mina gamla instrument. Min studio i Paris ser ungefär ut som ett elektronikmuseum! Men jag ser utrustningen som ett fantastiskt kapital. Jag gillar mjukvarusyntar och de har gjort livet mycket enklare för oss elektroniska musiker, men ibland låter de aningen ”för rent” och känns lite sterila. Gamla pjäser har en helt annan personlighet. Så det händer ofta att jag går tillbaka till dem när jag är ute efter ett speciellt sound. Mina två favoritsyntar är fortfarande ARP 2600 och EMS VCS3. Det finns ingen bättre maskin för komplexa klanger än 2600:an och VCS3:an är oslagbar när det kommer till effekter. Men missförstå mig inte. Jag fascineras av digital teknik också. Elektronisk musik har alltid haft en stark koppling till framtiden och det är viktigt att följa med och vara öppen för det senaste. Jag filosoferade förresten över livet för ett tag sedan och insåg att jag nog tillbringat mer tid med maskiner än med människor. Jag är inte säker på om det är bra eller dåligt, haha.