Västerviks visfestival 2018 – tradition och förnyelse

Med sina 53 år är visfestivalen i Västervik en institution i Musiksverige. På senare år har festivalen tagit ut svängarna mer och breddat sig, på gott och ont. Festivalen har fått en välbehövlig vitamininjektion men måste samtidigt passa sig så att den inte tappar sin ställning som den svenska visans nationalscen och slutar som bara en musikfestival i mängden.

Avvägningen mellan tradition och förnyelse är ett ständigt dilemma, inte bara för musikfestivaler utan för de flesta verksamheter. Håller man inte fast vid sina ideal och sin grundtanke riskerar man att förlora sin själ och det som en byggt framgången, men är man för konservativ blir man sakta men säkert otidsenlig och ointressant. Det är en svår balansgång som Visfestivalen i Västervik måste gå, och det är lätt att trampa snett. Den mysiga festivalen har dock en hel del gratis: Västervik är en underbar sommarstad, scenen inne i slottsruinen skapar nästan per automatik en fantastisk stämning och det är något med visor, båtar, kluckande vatten och sköna sommarkvällar som tilltalar oss svenskar så att det är svårt att misslyckas med Visfestivalens koncept.

Hansi Schwarz som var festivalgeneral från 1968 fram till sin död 2013 hade en ganska renlärig syn på vad som är visa, men var inte främmande för att plocka in akter som tänjde på begreppet. Dock gick han sällan så långt som festivalen har gjort på senare år under ledning av sonen Calle Åstrand, som bokat artister som Petter, Weeping Willlows och Titiyo. Kontinuerlig förnyelse i någon form är nödvändig, annars överlever inte en festival i över ett halvt sekel. Och tittar man på Visfestivalen i Västervik är faktiskt medelåldern förvånansvärt låg med tanke på att visgenren hade sin storhetstid på 60- och 70-talen, så något gör man onekligen rätt.

I år har Visfestivalen och hela Västervik dessutom fått ett extra lyft genom en omfattande uppfräschning av hela området kring ruinen. Hotellet Slottsholmen står klart, strandpromenaden har fått en ansiktslyftning, hamnområdet har gjorts om en smula och det har byggts en stor och häftig träbrygga alldeles utanför ruinen som inbjuder till sol, bad och skönt sommarhäng och blivit en naturlig samlingsplats. Riktigt lyckat, enligt min mening.

Musiken då? Ja, torsdagen var till stor del tjejernas kväll med namn som Jenny Almsenius, Ellinor Brolin, Frida Örhn och Louise Hoffsten. Även Nationalteaterns nya sångare Stefan Missios uppträdde och punkfarfar Johan Johansson var visvärd. Fast den som de flesta pratade om efteråt var Uno Svenningsson, som gjorde ett starkt framträdande.

Fredagen bjöd på en minst sagt blandad kompott med Fröken Elvis, Babben Larsson & Göran Fristorp, Slowgold, Sabina Ddumba och Dan Hylander & Raj Montana band. Är Slowgold visa? Nja, knappast va. Och inte Sabina Ddumba heller, hur välvilligt inställd man än är i sin tolkning av begreppet. Ddumba gjorde dock en riktigt svängig och bra spelning som avslutade fredagskvällen. Men som sagt, visa var det knappast.

Och detsamma kan även sägas om några av lördagens artister. Efter att Qvennarn värmt upp publiken var det dags för fjolårsstipendiaten Mika Olavi att underhålla med sitt dragspel och finurliga texter. Maia Hirasawa stod näst på tur och gjorde en bra spelning, och visst, en och annan som inte naturligt hör hemma på en visfestival har jag inget emot, men det kom ytterligare två under kvällen. Men först Jack Vreeswijk som fick det absolut varmaste mottagandet av publiken. Hans spelning och publikens respons är själva sinnebilden av den där magin som kan uppstå inne i ruinen. Roliga anekdoter, publik som lyssnar koncentrerat, underbar sommarkväll, riktiga visor, en rörd artist och ett publikjubel som aldrig vill ta slut. Jacks spelning visade upp visfestivalen när den är som bäst.

Peace Conspiracy, med Meja och Conny Bloom, var något helt annat. Grooverock med larmande elgitarrer och engelska texter. Passar perfekt på en stökig rockklubb men kändes rätt malplacerat denna kväll. Avslutande Markus Krunegård poprockade också på rätt friskt men hade bra mellansnack, intressanta texter och en stor dos charm. Han gjorde en bra spelning och lyckades även vinna över skeptikerna i publiken. Men nästa gång får han gärna göra en mer intim spelning med en mindre, akustisk sättning. Och det är väl förresten en bra medelväg att gå för visfestivalen framöver? Boka gärna in popartister, men låt dem framföra sina låtar i mer nedtonade och “visaktiga” versioner. Det skulle nog uppskattas av både förnyare och traditionalister.