Hem / Artiklar / Visfestivalen i Västervik 2019: Mellanår trots stora namn
Jack Vreeswijk på visfestivalen i Västervik 2019. Foto: Tobias Pettersson.

Visfestivalen i Västervik 2019: Mellanår trots stora namn

Gamla välbekanta namn som Jack Vreeswijk, Ola Aurell och Lars Demian samsades med nykomlingar som Linnea Henriksson, Albin Lee Meldau och Amanda Ginsburg. 2019 hade sina höjdpunkter men får nog som helhet betraktas som ett mellanår.

 

Årets visfestival i Västervik var den 53:e i ordningen, vilket torde göra den till Sveriges (och kanske till och med en av världens?) äldsta kontinuerligt arrangerade musikfestivaler. Man skulle kunna tänka sig att såväl artister som publik vid en så ålderstigen tillställning består av övervägande grå pantrar i övre pensionsåldern men festivalen har genom åren ständigt lyckats förnya sig och därmed även föryngrat sin publik. Tittar man ut över publikhavet inne i ruinen kan man konstatera att det kanske inte är så många personer som är 25 och yngre, men det finns en hel del personer i 30-årsåldern och väldigt många runt 40. Och festivalen lyckas att behålla publikintresset år efter år. När Visfestivalen 2019 drar igång är både torsdagen och lördagen slutsålda medan det finns ett fåtal biljetter kvar till fredagen.

Ida Wiklund på visfestivalen i Västervik 2019. Foto: Tobias Pettersson.

När festivalen startades på 60-talet kollade arrangörerna med SMHI vilken som var den normalt solsäkraste veckan i Västervik och fick till svar att det var vecka 28, och sedan dess arrangeras festivalen just den veckan. Torsdagen inleddes dock med regn, som dock lyckligtvis försvann hyfsat snabbt och efter det så var vädret godkänt eller till och med bra under resten av festivalen. Poeten Bob Hanson var visvärd den första dagen och var faktiskt en av torsdagens höjdpunkter med sitt ordrabbleri och sin sköna stil. Första artist ut var Ida Wiklund som får godkänt i genren nykomling och gitarrtjej. Hon följdes av Lars Demian som alltid är underhållande och denna gång skippade de flesta av sina mer välkända sånger för att istället spela udda covers på Lill-Babs och Lena Philipsson. Demian hade tilldelats en ganska kort speltid och jag hade gärna sett mer av honom. Ett annat välbekant namn i Västervik är punkfarfar Johan Johansson som brukar uppträda i någon konstellation nästan varje år och denna gång var det hans gamla band Strindbergs som gjorde en akustisk spelning. Dessvärre var det ingen höjdare utan blev en ganska ointressant historia. Detsamma kan sägas om Plura som kom därefter. Han kändes trött och oinspirerad och spelningen blev en enda lång gäspning. Plura följdes av Linnea Henriksson som kom in med proffsighet och engagemang och förde in lite välbehövlig energi till kvällen. Hennes svängiga avslutning räddade upp torsdagen, som i övrigt var en ganska såsig tillställning.

Linnea Henriksson på visfestivalen i Västervik 2019. Foto: Tobias Pettersson.

Västerviks visfestival kallar sig den svenska visans nationalscen, och det tycker jag är en beteckning som det finns fog för. En och annan poppigare artist i stil med exempelvis Linnea Henriksson, fredagens Albin Lee Meldau och lördagens Titiyo finns det absolut plats för, och det kan till och med vara önskvärt, åtminstone så länge festivalen behåller sin stadiga grund i vismusiken. Det är visan som är själen i Visfestivalen och arrangörerna har en känslig avvägning att göra mellan tradition och förnyelse. Än så länge har de klarat balansgången men de måste vara på sin vakt så att de inte glömmer bort vad som är deras unika tillgång. Allmänna svenska musikfestivaler finns det gott om, men Västerviks visfestival finns det bara en. Och alla som upplevt den fantastiska stämningen som kan uppstå inne i Stegeholms slottsruin en skön sommarkväll med havet bara några meter bort, vet att det är ett koncept man måste vara rädd om.

Albin Lee Meldau på visfestivalen i Västervik 2019. Foto: Tobias Pettersson.

Fredagen bjöd på nämnde Albin Lee Meldau, Ola Aurell, Amanda Ginsburg, Bröderna Norén och Lena Willemark. På lördagen uppträdde sedan Titiyo, Jack Vreeswijk, Good Harvest, Anders Wendin och Christian Kjellvander. Jack är en personlig favorit men hans spelning med samma låtar och mellansnack som vanligt kändes som en upprepning av sånt man hört många gånger tidigare, inte minst på Visfestivalen. Kanske dags för en paus några år i Västervik? Detsamma kan nog sägas om Ola Aurell som spelat på festivalen väldigt ofta de senaste åren. Han är rolig och underhållande och kanske den bästa nutida vissångaren, men publiken riskerar att tröttna om vi inte får en paus då och då från hans ordvrängeri.

Plura på visfestivalen i Västervik 2019. Foto: Tobias Pettersson.

Däremot finns det många andra klassiska visartister som tycks ha försvunnit från bokarnas radar som jag gärna skulle vilja se mer av. När uppträdde till exempel Stefan Sundström på festivalen senast? Har Gösta Linderholm spelat de senaste femton åren? Var är Per Persson?

Bland lokala namn saknar jag till exempel Frallan och Wild Rover. Ett tips till Visfestivalens bokare är att kika genom de gamla programmen, där finns många fina artister som förtjänar att komma tillbaka till festivalen, och som publiken gärna vill se.

Kommentarer

Kommentarer

Om Tobias Pettersson

Kolla även

Christian Kjellvander - A Village: Natural Light, omslag

Christian Kjellvander – A Village: Natural Light

Första gången jag hörde Christian Kjellvander var på Pick up the steam-festivalen förra året i …