Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Om det är en sak vi vet om musik så är det dess höga beständighet i vårt medvetande. Ända sedan våra gemensamma förfäder fick den geniala idén att ta ett ben och börja slå i takt på en urholkad trädstam så har musiken spelat en ofantligt viktig del i att forma de Homo sapiens sapiens som i dag låter sina kroppar svänga runt på epileptiskt dunkande dansgolv.
Tanken på musikens beständighet var något som, åtminstone undermedvetet, fascinerade mig när jag fastnade för elektronisk musik i början på 80-talet. Musik har sedan urminnes tider kunnat representeras av metadata, då kallat noter, men när elektroniken dessutom blev digital och försågs med MIDI så nådde beständigheten en helt ny nivå. Om det så skulle gå tusen år, så skulle en Yamaha DX 7 prestera exakt ner i minsta decimal samma ljud som 1983, så länge den matades med samma sequencersignal som då.
Fast nu, över 30 år senare, inser jag att det inte är så det fungerar i verkligheten. Och kanske, kanske att jag också inser att det inte nödvändigtvis har ett egenvärde. Kanske är det mer intressant att låta var sak ha sin tid och att behovet av att exakt kunna återskapa det, utöver inspelningar förstås, inte är särskilt akut.
Men för att återgå till Orwells år 1984, så var det året vi begåvades med Adolphson-Falks tredje platta, Över tid och rum. Ett fantastiskt välproducerat sci-fi-äventyr i musikalisk form. Där ett visst mystikens skimmer omgav det sista spåret på b-sidan. Det fanns inte med i låtlistan och för de flesta lät det nog inte heller som något de skulle kalla för låt.
För den unge kille som vid denna tid hade tveksamma sociala talanger och satt alltför mycket framför tjock-tv:n med sin hemdator av märket Atari, var det dock ljuv musik som strömmade ur högtalarna. 1984 sparades nämligen inte data på SD-kort där du kunde spara en livstid av foton på ett par kvadratcentimeter. På denna tid var det vanligaste sättet att lagra data nämligen på olika typer av band. För hemdatorerna gällde helt vanliga kassettband. Det tog flera minuter att läsa in ett program som kanske bara var någon kilobyte stort.
Trots ledtråden att Atari stod nämnt i skivans innerkonvolut blev det, märkligt nog, aldrig av att jag överförde spåret till kassett och testade att ladda in det. Åren gick och vid återutgivningen på cd var spåret bortplockat och det hela föll i glömska.
Och då är vi tillbaka på tanken om beständighet. För en annan aspekt av vår digitala värld är att utvecklingen sker i logaritmisk takt. Det betyder att när man 2018 får en ingivelse att ta sig tillbaka till Adolphson-Falks 34 år gamla skiva, så är Atari-datorn faktiskt kvar, men kassettspelaren sedan länge hädangången.
Internet upphör dock aldrig att förvåna och mycket riktigt så finns det en mycket begåvad herre som agerat digitalarkeolog och manuellt grävt fram varenda etta och nolla från originalljudet. Denne Andreas Nilssons dagbok över projektet är varmt rekommenderad läsning och återfinns här: http://privat.bahnhof.se/wb237941//af.html
För dig som inte vill återuppleva dåtidens arbete med att skriva av programlistningen, eller kanske ens installera en Atari-emulator i din dator, så bäddar jag även in resultatet i videoform här under. Om du letar fram skivan (eller för all del strömmar den från din favorittjänst, länkar under videon) och startar titelspåret exakt när programmet börjar köras så har du även en musikvideo som känns fräsch och relevant även i dag. 8-bitars-estetiken överlever sannerligen såväl tid som rum.
Vill du veta mer om Adolphson-Falk? Läs Johan Arenbos intervjuepos här!
