Jean-Michel Jarre – Oxygène 3

Jean-Michel Jarre släpper del 3 i Oxygène-serien.

Om du inte är bekant med Jean-Michel Jarres klassiska Oxygène får du bakläxa redan på ett tidigt stadium i den här recensionen. Leta genast upp skivan i en vinylreaback, på CD eller på Spotify och lyssna in dig.

När Oxygène släpptes 1976 hade Jean-Michel Jarre, som är son till filmkompositören Maurice Jarre, etablerat sig som låtskrivare och producent åt franska popartister. Med Oxygène fick Jarre en ny karriär som banbrytare inom den då relativt nya elektroniska musiken.

På Michel Grangers omslagsmålning ser man hur köttet släpper från den levande planeten och dödskallen under tittar fram, vilket kanske speglar såväl oron för kärnvapenkrig som en begynnande medvetenhet om vad vi håller på att göra med miljön. Och i musiken var det som att man kunde höra syret, haven och det organiska livet. Oxygène var späckad med hooks och minnesvärda melodier på ett sätt som är närmast häpnadsväckande med tanke på att det rör sig om elektronisk instrumentalmusik som ibland nästan är ambient.

21 år senare kom uppföljaren Oxygène 2, med sju numrerade spår som parallell till del 1. Omslaget var även då en personifierad bild av vår planet, som blivit hjärtat i en humanoid kropp. Ljudbilden knöt väldigt tydligt an till Oxygène 1, men lika inspirerad och spännande var del två förstås inte.

Nu är vi framme vid år 2016 och del tre. Klimatförändring är ett faktum och vår planet har placerats in i ett större, astrobiologiskt sammanhang där vi söker efter liv på andra planeter eller månar, antingen det är mikroskopiskt eller kan föra en konversation via radio. Videon till Jarres ”Oxygène 17” refererade bland annat till SETI, Search for Extra-Terrestrial Intelligence. Konceptet är lovande. Men när jag nu hör de sju spåren på Oxygène 3 slår det mig att Jarre har skrivit en oerhörd mängd musik under årens lopp och kanske tömt stora delar av sin kreativa reservoar. Oxygène 3 är småtrevlig medan man lyssnar, men känns absolut inte nödvändig på det sätt som del 1 var. Ljudbilden är likartad, på ett par ställen lite lätt uppdaterad med vinkningar åt dubstep. Avgör själv hur tilltalande du tycker den beskrivningen låter. Inte mycket av musiken stannar kvar i mina tomt ekande hjärnhalvor när jag tagit av hörlurarna. Ljuden finns, men melodierna saknas.