Covenant – The Blinding Dark

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt varit en album-person. Efter några genomlyssningar så blev det alltid att jag spelade in mina tre favoritlåtar på en kassett. Sedan en minidisc. Sedan mp3:or. Och nu lägger man dem direkt i en spellista på sin strömningstjänst utan att passera gå.

Jag måste också erkänna att jag för någon månad sedan fick höra en kort förhandsversion av The Blinding Dark. Det var mycket som tilltalade, men jag hade ändå på känn att jag skulle plocka ut ett par russin ur kakan och sen skulle det vara bra med det.

Men om det är någonting som slår mig, nu när jag haft möjlighet att lyssna igenom hela skivan en handfull gånger, så är det just att Covenant lyckats göra ett ALBUM. Inte bara något slags container för de senaste elva låtarna man gjort. Jag skulle inte vilja gå så långt som att skriva konceptplatta, mest för att det låter så pretentiöst – på ett dåligt sätt, men det är något åt det hållet.

The Blinding Dark är spretig, men på samma gång enastående sammanhållen. Från inledande brusmanipulationen “Fulwell” till mer klassiskt igenkännbara “Cold Reading”, via en närmast galet otippad cover av “Rider on a White Horse” finns här något för alla och envar.

Men det stannar inte vid att Helsingborgsbandet i förskingring skapat ett sammanhållet album, de har dessutom skapat en skiva jag verkligen vill lyssna på i sin helhet. Ett faktum som delvis underlättas av att föreställningen är uppdelad i tre akter, avgränsade med två “Interlude”-stycken, som skapar andrum och energi inför nästa laddning.

Hela upplevelsen är perfekt avvägd och genomtänkt. När jag lyssnat på klubbdunkande “Cold Reading” kommer just “Rider on a White Horse” och utmanar mig i en hel drös nya riktningar. Efter elbasen i den finstämt poppiga “If I Give My Soul” kommer albumets avslutningsnummer “Summon Your Spirit” med något slags postapokalyptisk shamanist-techno med tribaltrummor och jazz-cymbaler.

The Blinding Dark lockar mig att gräva djupare. Varje genomlyssning ger nya möjligheter. Varje låt går att avnjuta med överblick på lite avstånd, men ju närmre man kommer, desto mer vill man lyfta på lager efter lager och bara njuta av varje beståndsdel för sig. Den där mirakulöst vackert trasiga handklappen i “I Close My Eyes”, den underbart återhållna och diskreta vocoderknorren i “If I Give My Soul”, minnet av progressive house i en slinga av “Morning Star” … Det är som en gigantisk skål chokladpraliner, ju fler jag äter desto fler vill jag ha.

Plötsligt sitter jag sedan där, 46 minuter och 10 sekunder senare, med tystnad i lurarna. En alldeles förträffligt lagom längd. Här är de där tre-fyra sista låtarna bortskalade. Ni vet, de där som inte riktigt fyller någon funktion för lyssnaren men trummisen hotade att hoppa av om inte just hans favoriter var med.

Provlyssna själv direkt här nedan. Men gör det ordentligt, inte i mobilens högtalare medan du lagar söndagmiddagen. Sjunk ner i favoritfåtöljen med ett par ordentliga lurar. Låt The Blinding Dark växa på dig, den kommer slå rot i hörselgångarna och skänka dig mycken glädje en lång tid framöver.

 

För streaming:
Google Play Music
Spotify
iTunes

Hårda kopior kan man köpa hos till exempel Dependent Records direkt.

 

PS. För dig som vill läsa mer om alla tankar och idéer bakom albumet rekommenderas Johan Arenbos intervju med Joakim Montelius och Eskil Simonsson varmt.

PS igen. Du som gillar när pågarna glider lite utanför boxen ska spana in dubbel-cd:n eller den feta vinylboxen, för att få tillgång till extramaterialet i form av Psychonaut EP. En albumlång singelbaksida, improviserad och inspelad live direkt till två kanaler, därefter redigerad till sex separata spår som garanterat aldrig kommer spelas i kommersiell radio.