The Northern Territories – fortfarande i omloppsbana

Tjugofem år av tystnad är lång tid i popvärlden. Men när The Northern Territories återvänder med A Star In Orbit Still känns det som om de bara tagit ett djupt andetag mellan två takter. John Alexander Ericson och Stefan Sääf har alltid rört sig i gränslandet mellan mörker och ljus, mellan elektronik och stillhet. Vi på Zero Music Magazine pratade med Alex om återkomsten, platserna som format dem, och hur det känns att hyllas av sina forna kollegor Covenant, som kallat deras musik för en inre resa.

När ni återförenades och började spela in igen, fanns det någon specifik händelse, plats eller känsla som utlöste den första kreativa gnistan? Minns ni ögonblicket då ni kände: ”det här är början på något igen”?

– Förrutom ett break på några år efter att vi lagt av, har vi haft kontakt under alla år, även om vi oftast inte bott i samma länder. Jag flyttade rätt snabbt efter The Northern Territories till Berlin, sedan London och sedan till Berlin igen. Men vi höll ändå kontakt och Stefan har framförallt mixat de flesta av mina andra musikprojekt i sin studio, berättar John Alexander Ericson och fortsätter:

– Vi har nog alltid känt att vi borde göra något mer. Det har varit lite av ett mantra under alla år: “om vi gör något mer… då ska det låta så här…” eller “om vi gör något mer… då borde vi…”. Det var väl för två år sedan ungefär som vi beslutade oss för att testa några låtar för att se om viben fanns där. Vi spelade in låtarna “How Mercy Feels Tonight” och “Love Doesn’t Live Here Anymore” och fortsatte sedan bara att spela in fler låtar och lät musiken styra.

Efter 25 år borta från rampljuset: vad har ni lärt er om er själva under tystnaden, och hur har det påverkat hur ni skriver och låter idag?

– Stor fråga, det är mycket som hänt på 25 år. Vi har ju aldrig riktigt lämnat musiken, även om vi inte gjort musik ihop. Men det är väl alltid så med kemin i band. Det är någonting som händer när vi gör musik ihop som gör att det låter annorlunda än om vi skulle gjort musik med andra människor. Det är någonting med våra röster tror jag, och ljudlandskapen vi båda gillar. Sedan är det ju mycket annat som hänt. Min son föddes i London, och min dotter senare i Berlin, så det är väl det största, om jag ska vara ärlig.

Musiken har alltså aldrig tystnat, den har bara förändrat form. Livet, barnen, flyttarna och tiden har lämnat sina avtryck i ljudbilden. I dag låter The Northern Territories både äldre och nyfiknare på samma gång.

Ni har rört er mellan Berlin, London och Sverige. Hur påverkar platserna ni lever på ert skapande, inte bara ljudmässigt, utan även emotionellt?

–  Vi bor båda i Berlin sedan drygt tio år. Innan bodde jag i London, så jag har varit utlandssvensk sedan 1999 eller något sådant. För mig är det normala. Berlin är ju lite speciellt i och med att det var där vi gjorde en stor del av de första albumen. Det hade alltid en lite dekadent och romantisk flair, mycket baserad på all musik som gjordes i Västberlin när muren fortfarande fanns, som Nick Cave, Bowie, Iggy Pop, allt det där. I London är allt mer kaos, mer storstad, men samtidigt roligare, för den humorn passar mig bättre. Man skrattar mer i London än i Berlin, i alla fall jag, säger Alex med ett leende och fortsätter:

–  Sverige lever mer kvar i minnet. Det formade ju oss när vi växte upp och påverkar fortfarande. Det blir rätt tydligt att det är där man kommer ifrån. Vi döpte en instrumental låt på senaste albumet till “Uppland” till exempel. Och de första albumen spelades ju in i vår studio på Uppsalaslätten, så det finns i vårt DNA.

Att höra Alex prata om städerna är som att bläddra i ett gammalt fotoalbum i tre dimensioner: Berlin i svartvitt, London i färg, Sverige i frost.

Finns det en särskild stad eller plats där ni känner att The Northern Territories egentligen hör hemma?

–  Det är nog Berlin, i så fall. Vi fick vårt första skivkontrakt här med Machinery Records och mixade Midnight Ambulance (1994) i deras studio. Annars spelar det mindre roll var man befinner sig när man skriver musik, tycker jag. “Give me a pair of headphones and a laptop and I’m happy”. Men våra rötter har vi definitivt i Sverige eller Uppsala. Det var där vi började göra musik och formades. Det finns nog en slags karghet eller ödslighet som sipprar in i musiken. Men det är svårt att sätta fingret på.

”Vi är fortfarande här – människan har inte lyckats utrota sig själv… än så länge.”

Omslaget, titeln och tonen på nya skivan har en tydlig existentiell nerv. Tänker ni mycket på vår plats i universum, tidens gång eller är det något som bara sipprar in naturligt i låtarna?

– Albumtiteln är tagen från en textrad på “Highway Winterstar“: ”Around A Star In Orbit Still.” Det är nog mer en reflektion av tiden vi lever i, att det mesta verkar gå åt skogen just nu. Men det kan även ses som ett litet hopp. “A Star In Orbit… Still.” Vi är fortfarande här, människan har inte lyckats utrota sig själv… än så länge. Vi får se hur det går. Jag tänkte nog mer i de banorna när jag skrev låten och kom på titeln.

Era låtar har ofta beskrivits som introspektiva och filmiska, mer som drömska landskap än tydliga berättelser. Men om A Star In Orbit Still vore en film, vilken typ av film skulle det vara? Och vad skulle vi få se i den sista scenen?

– Himmel über Berlin är väl ett ganska givet svar. Där passar ju stämningen. What’s Eating Gilbert Grape är en annan favorit. Fanny och Alexander likaså, men där har jag svårt att riktigt se vår musik, tillägger han med ett leende.

Joakim Montelius från Covenant har hyllat er öppet i bandets sociala medier, och beskriver er musik som något som försätter honom i ett “nästan visionärt tillstånd”, en form av inre resa. Hur reagerar ni på sådana djupt personliga tolkningar?

– Vi såg det. Joakim skrev ett väldigt fint inlägg. Det känns kul på alla sätt naturligtvis. Vi har fått ganska mycket kommentarer från olika band nu när vi är tillbaka, av karaktären: “Åh, vi lyssnade jättemycket på The Northern Territories!”. Jättekul och smickrande. Lite synd att vi aldrig märkte av det när vi var aktiva. Det här var ju innan internet i princip. Vi fick något fax uppskickat från skivbolaget då och då med någon recension, intervju eller liknande. Men annars var det en väldigt isolerad känsla. Men vi får ju skylla oss själva, vi kastade in handduken efter bara tre album. Även om Stefan och jag gjort musik ihop sedan 15-årsåldern, så släppte vi första skivan, Midnight Ambulance, 1994 och spelade in den sista skivan, Satellite People, 97/98 och hade i princip redan lagt av när den kom ut 1999. Så vi gjorde de där skivorna snabbt under en treårsperiod och lade sedan av.

Att Montelius, en av Sveriges mest inflytelserika elektroniska artister, kallar The Northern Territories musik för “visionär”, säger mycket om hur djupt deras klangvärld fortfarande resonerar. Det är nästan poetiskt att hyllningen nådde dem först 25 år senare.

Finns det någon artist eller något band som haft en liknande betydelse för er? Någon vars musik väckt samma typ av känslor hos er som ni nu väcker hos andra?

– Portishead gillar vi båda. När vi hörde Machine Gun första gången blev vi helt knockade. Annars hade vi nyligen en serie på våra sociala medie-kanaler, där vi presenterade tio album som influerat oss. Den var kul att göra. Allt från A-ha till Bon Iver och Bowies Berlin-trilogi.

Ni har tolkat Lana Del Rey, ett val som både överraskat och imponerat. Vad var det med just den låten som gjorde att ni ville göra den till er egen? Finns det andra oväntade artister ni skulle vilja omtolka?

–  Vi har aldrig gjort covers och hade ingen tanke på att göra det nu heller. Det kom till mest av en slump. Skivbolaget ville ha fler låtar för ett bonusalbum som skulle följa med en speciell artbook-utgåva av nya skivan. Vi hade egna låtar, men hade ingen lust att spela in dem till ett bonusalbum. Så då började vi lattja med idén att spela in några covers. Twice a Man, Neil Young och Lana Del Rey blev dem vi valde, berättar Alex och fortsätter:

– Jag tycker personligen att ”Did You Know That There’s A Tunnel Under Ocean Blvd?” med Lana är en av de bästa låtar som gjorts de senaste åren, men ”Say Yes To Heaven” kändes mycket enklare att göra något av, då originalet är så avskalat. Vi har ingen lista med covers vi vill göra, men det var kul och intressant att höra vad vi kan göra med låtarna. Det låter fortfarande The Northern Territories, om du frågar mig.

Den avskalade tolkningen av ”Say Yes To Heaven” visar exakt det som gör The Northern Territories unika: förmågan att förvandla något sårbart till något svävande, utan att tappa kärnan.

Om ni fick skriva ett brev till era 20-åriga jag, de där unga killarna som tog nattåget till Berlin för att spela in Midnight Ambulance: vad skulle ni vilja säga till dem?

– Vårt skivbolag hade budget, de flög ner oss till Berlin, haha… Vad skulle vi skriva… ja, det är svårt… men när det gäller musiken och musikbranschen… att ha lite mer tålamod kanske, och inte ta allt så allvarligt. Men det är svårt när man är 20. Man vill att allt ska hända blixtsnabbt och tycker att alla runt omkring är sega och trötta och inte har någon koll. Men nu förstår man i efterhand att vi definitivt inte hade någon koll heller. Vi blev ju i princip bara inslängda i en studio. Vi hade ju aldrig gjort en skiva tidigare eller knappt varit i en studio. “Det löser sig, grabbar”, är kanske ett bättre avslut.

De orden sammanfattar egentligen allt. Ett band som lät tiden gå, men aldrig släppte taget om sin egen röst. A Star In Orbit Still är lika mycket en fortsättning som en påminnelse: vissa stjärnor slocknar aldrig, de bara lyser längre bort.