Yello – live i Berlin, 2016-10-28

Yello kom in i mitt liv i mitten av 80-talet. Som brukligt på den tiden skedde det via en kompis som spelade in ett par album på kassettband och tyckte att jag skulle lyssna. Till min egen förvåning – trettonåringar är inte alltid kända för sina öppna sinnen – så tyckte jag det var helt fantastiskt. Det var som om någon tagit mina Kraftwerkskivor och kombinerat med mina föräldrars Povel Ramel-samling. Genial musik med jazzinfluenser och skön självdistans.

Något år senare blev Yellos 1980-1985 The new mix in one go det första album jag köpte på en sån där fräck och futuristisk cd-skiva, och på den vägen är det. Musiksamlingen, och -smaken, har utvecklats och förändrats sedan dess, men Yello har haft en osviklig förmåga att följa med hela vägen till nutiden.

När sedan en diskret Facebook-annons dök upp i mitt flöde i slutet av maj i år trodde jag inte mina ögon. Stod det verkligen att Yello skulle spela live? Jag förstår ju inte tyska, men nog var det så? Ett klick tog mig till en sida som antydde att det mycket riktigt var fallet, och inte nog med det – det fanns biljetter kvar! Det kändes som om något lurt var i görningen, men jag vågade inte chansa utan köpte en biljett utan att blinka.

Efter fem månaders väntan och med över trettio års förväntningar stod jag sedan i det nerlagda kraftverk i Berlin som numer kanske mest är känt för technoklubben Tresor. En katedral för elektronisk musik och perfekt inramning för den monumentala musikhändelse som utannonserats. I dunklet bland den nakna betongen på entréplan glödde monitorer med gamla Yellovideor och ur osynliga högtalare strömmade lösryckta ljud med Boris Blanks omisskännliga touch. En hundra meter lång kö ringlar sig runt lokalen där förväntansfulla musikälskare från hela världen (en kille kom från Australien enbart för att se konserten) hoppas få den ultimata platsen när insläppet till konsertlokalen väl kommer igång.

Väl uppe fortsätter väntan. På en gigantisk videoskärm snurrar fem små blobbar, som oändligt sakta utvecklar sig till att stava YELLO, när tiden väl närmar sig det magiska klockslaget 21.00. Punktligt kliver Boris Blank fram och ställer sig bakom en jättepulpet med kvällens kontrollpanel. Det sägs att han suttit i sin studio i ett halvår för att förbereda de 190 ljudkanaler han manipulerar under kvällen.

Ett stämningsfullt intro, där varenda frekvens i det hörbara spektrumet justerats till perfektion, fyller lokalen. I videoskärmens blekblåa sken glider två av kvällens första gästmusiker ut och två trumpeter sätter lite av tonen för vad som komma skall. Tystnaden som följer publikens applåder bryts av att Boris Blank presenterar kvällens andre huvudperson. Dieter Meier kliver fram till sin mikrofon och vi får höra “Do it” från Zebra, och plötsligt har bandet växt till att även innefatta tre körsångerskor, en full blåssektion, en trummis, en gitarrist och en percussionist. En perfekt livesättning för att förmedla den organiska mix av akustiska och elektroniska instrument som alltid kännetecknat Yellos produktion.

Humöret sänks inte heller när klassikern “The Evening’s Young” från Claro Que Si följer upp, en av mina största Yello-favoriter som fortfarande är svårslagen. Därefter kommer “Limbo” som var första smakprovet från nya albumet Toy för några veckor sedan. En trevlig trudelutt som med råge visade att Dieter och Boris var tillbaka i stor stil, men inte ens den kan mäta sig med att sedan få höra Beat Ash dra igång marschtrummorna i början av “Bostich”… Herre gud, jag får ju gåshud bara av den halvskakiga Youtube-bootleginspelningen jag hittade i min desperata jakt på att få återuppleva kvällen.

Ash har figurerat på Yellos konvolut så länge jag kan minnas, och det syns att han njuter även av att få vara med och återskapa musiken live.

Efter en sådan urladdning är det kanske inte helt konstigt att det sackar efter en liten stund. Kanske är det för att jag varit uppe sedan fem på morgonen och att stegräknaren på armen börjar närma sig 20 000, men när det kommer tre låtar i rad från nya skivan är det inte längre samma energi i Vattenfalls lokaler på Köpenicker Strasse 70 i tyska huvudstaden. “Electrified II”, “Cold Flame” och “30’000 Days” är tre ytterst trevliga spår när man sitter hemma i soffan med ett par sköna lurar, men när man har 35 års diskografi att ösa ur så är de inte på listan över de mest nödvändiga. Det hjälps inte ens av att underbara sångerskan Malia kommer upp och framför “Cold Flame” minst lika ypperligt som på skivan.

Jag vaknar till lite grand igen när Dieter och de andra lämnar scenen till förmån för “The Time Tunnel” från Boris Blanks utmärkta soloutgåva Electrified. Därefter är det nästa gästsångerskas tur, och då blir det återigen närmast smärtsamt uppenbart vilken stor kulturupplevelse man har ynnesten att bevista. Fifi Rong är en späd och försynt varelse, men fyller samtidigt utan tvekan hela den gigantiska scenen med sin närvaro, en sann artist. Först serveras den underbara “Kiss the Cloud” men det lyfter ännu ett hack när de direkt följer upp med “Lost in Motion”, båda från Toy. Den senare hade jag inte riktigt sett storheten med tidigare, men när låtens virvelsmattrande refräng, blandad med Fifi Rongs ljusa och smeksamma röst fyller den rejält tilltagna PA-anläggningen faller alla bitar på plats.

Det är nu man återigen blir lite tveksam till kvällens låtval, dock. Med röstresurser som Malia och Fifi Rong finns det absolut ingen anledning att låta “Vicious Games” och “The Rhythm Divine” ligga på hyllan även, i det senare fallet, trots att originalsångerskan heter Dame Shirley Bassey.

“Tied Up” från Flag höjer sedan tempot och det går verkligen inte att ta miste på spelglädjen hos samtliga på scen. Dieter Meier är en entertainer av rang och av en skola som man sällan eller aldrig ser på scen när man går på de konserter som jag gör…

Sedan följer “Liquid Lies” från Motion Picture, innan det saggar till sig igen med halvsömninga “Starlight Scene” från nya skivan. Därpå följande “Tool of Love” är däremot en av de låtar från Toy som gärna får följa med på turné, en klassisk Yello-duett som andas lika delar 2016 som 1986.

När det sedan blir dags för “Oh Yeah” är det såklart inte många som blir besvikna, särskilt när den inleds med Dieters deklaration att den ska göras som en duett mellan honom och Boris. Hr Blank värmer sedan upp med att framföra en alldeles utmärkt version av “Love Me Tender”, men de flesta är nog nöjda när han övergår till låtens mer karakteristiska “BAO, BAO” (ursäkta improviserad onomatopoetisk formulering i brist på officiell stavning).

“Blue Biscuit” blir sedan en helt okej mellanlåt innan ordinarie setlista avslutas med skönt punkmangliga “Si Senor The Hairy Grill” – en väldigt kul överraskning från One Second.

Av kvällens 18 låtar återhör man inte en enda från varken Baby, Pocket Universe, The Eye, Touch Yello (märkligast) eller (svider hårdast) You Gotta Say Yes To Another Excess. En liten “Pumping Velvet” hade ju varit festligt, menar jag? Åh, och “Crash Dance” såklart! Visst man kan såklart inte spela hur mycket som helst, men var tog “La Habanera” vägen? Eller “Goldrush”, tänk att få höra den i 2016-uppdatering, tanken svindlar ju nästan.

Efter en kort paus återkommer Dieter och Boris ensamma, den här gången utrustade med mikrofon respektive Iphone. Det har blivit dags för extranummer med Boris (och Håkan Lidbos) app Yellofier. En underbar historia och även om Dieter fetljuger när han påstår att det är helt orepeterat så är det återigen ett härligt opretentiöst sätt att bjuda lite på sig själva och sätta en unik prägel på varje spelning.

Efter en stunds discodunk avslutas kvällen med ett skönt uppenbart val – “The Race”. En perfekt låt att låta mala på i elva minuter och ge plats för alla kvällens fantastiska musiker att återkomma och få varsin stund i rampljuset.

Sammanfattningsvis så hade jag en underbar konsertupplevelse och få saker gläder mig mer än att Dieter och Boris nu gått ut med nyheten att man fått blodad tand och tänker ge sig ut på turné under 2017. Mina två små önskemål till dess är helt enkelt en justering i spellistan, enligt ovan, samt att Dieter ger sig tid att öva lite mer mikrofonteknik till dess. Jag ser fram emot att sätta full poäng på en kommande Köpenhamnsspelning under nästa år!