”Beatlemania” på den svenska hiphop-scenen? Ja, inte långt ifrån. Zero träffade den unga och våldsamt populära kvartetten Hov1 i Båstad. Under ett intressant samtal (med många avbrott) diskuterades allt från svenska konsonanter till J.Coles storhet.
En halvtimme efter Hov1:s mycket uppskattade spelning på Summer On-festivalen i Båstad träffar Zero Music Magazine bandet en bit från stadens centrala badplats. Axel Liljefors-Jansson, Dante Lindhe, Ludwig Kronstrand och Noel Flike sitter på en avskild bänk, läppjar på varsin kall dryck och går ner i varv efter konserten.
Zero: Tack för att ni tar er tid att svara på några frågor, killar! Låt oss börja med att prata om ert snabba genombrott. Ni drog igång Hov1 i höstas. Nu, bara ett halvår senare, så spelar ni på en stor festival tillsammans med ett flertal kända namn. Hur känns det: enbart roligt eller även lite stressande?
Noel: Det känns jävligt kul! Jag tycker faktiskt inte heller att saker har gått speciellt snabbt. Vi jobbar hårt med Hov1 varenda dag och nu har vi, så smått, börjat skörda frukterna. Det känns helt naturligt.
Ludwig: Jag håller med. För min del får det gärna gå ännu fortare. Vi är hungriga och har väldigt mycket att ge.
Dante: Fast samtidigt är det nog bra att saker inte snurrar alldeles för snabbt. Vi måste hinna med själva också. Jag gillar även att vi håller lyssnarna på halster lite och bygger upp en förväntan inför nästa släpp.
Axel: Precis. Vi kan inte bara pumpa ut singlar. Det är kvalitet, inte kvantitet, som gäller!
Zero: Er debutsingel ”Kärleksbrev” har redan nått en bra bit över två miljoner lyssningar på Spotify. Även era andra låtar är väldigt uppskattade i cyberrymden. Vilket är ert framgångskoncept?
Ludwig: Vi är sanna mot oss själva. Vi skulle aldrig släppa en låt som vi inte själva tror på, även om det skulle kunna bli en stor P3-hit. Hov1 är på riktigt. Det märker folk.
Noel: Vi gör oss inte dummare än vi är och vägrar sälja oss billigt. Det finns inga genvägar om framgången ska hålla i sig. Man måste ha respekt för både lyssnarna och sig själv.
Dante: Stämningen i bandet är dessutom väldigt bra. Vi utmanar varandra och det är en ständig kamp mellan starka viljor, men samtidigt är vi ett tajt team där alla ställer upp för de andra.
Noel: Ja, vi kompletterar varandra. Vi har inte heller några fasta roller i bandet, utan alla har möjlighet att testa något nytt och utvecklas framåt.
Axel: Kort sagt ställer vi höga krav på varandra, men låter aldrig jobbet gå före vår vänskap. Jag tror att en förklaring till framgångarna är att vi trivs ihop och har väldigt roligt tillsammans.
Zero: Det finns många olika sorters hiphop. Man pratar om ”east coast”, ”west coast”, ”G-funk”, ”grime” och listan kan göras hur lång som helst. Känner ni släktskap till någon speciell stil eller hur skulle ni vilja beskriva Hov1?
Axel: Vi är den svenska hiphopens svar på The Beatles!
Ludwig: Haha, jo, men det stämmer. Vi vill skriva perfekta poplåtar. Fast med ett hiphop-beat.
Noel: Exakt. Jag tror inte heller att någon av oss funderar speciellt mycket på olika subgenrer. Om låten känns bra, så är den bra! Men det känns som att vi kommer att gå åt ett souligare håll i framtiden.
Axel: Ja, jag har börjat tröttna lite på det hårda, elektroniska ”trap-soundet”. Även om det är fett, så är det begränsat och blir lätt tjatigt. Nästa singel kommer nog att ha en lite varmare och mer organisk ljudbild.
Zero: Vilka är era inspirationskällor?
Noel: I bilen lyssnar vi på allt. Klassisk hiphop från åttiotalet, minimal techno, R. Kelly, Lisa Nilsson, Travis Scott… ja, allt som berör. Vi är väldigt öppna för olika sorters musik och plockar gärna influenser från alla möjliga håll.”Recyclingen” inom hiphopen är ball och vi vill gärna vara del av den traditionen.
Axel: Helt klart! Men vi lånar försiktigt. Det är jobbigt att behöva ”cleara” en massa samplingar…
Dante: En annan stor favorit är J. Cole. Han kombinerar hiphop och hård R’n’B på ett annorlunda sätt. Det finns dessutom ett mörker och ett djup i hans musik, som verkligen tränger under huden.
Ludwig: Glöm inte bort Max Martin heller. Visst är det kul med tunga beats, men det är de välproducerade poplåtarna som verkligen gör avtryck…
Fyra tonårstjejer avbryter här diskussionen för att fråga Hov1 om det går bra att ta ett par ”idolbilder”. Noel, Axel, Dante och Ludwig bjuder på sina bästa leenden. Ett par foton och kramar senare återupptas intervjun.
Zero: Är det en självklarhet för er att rappa på svenska eller har ni funderat på att skriva engelska låtar också?
Dante: Svenska kommer mer naturligt. Om man ska rappa på engelska gäller det att man verkligen behärskar språket. ”Skolboksengelska” uppblandad med lite klyschig hiphop-slang låter för jävligt. Den vägen vill vi inte gå.
Noel: Jag gillar även utmaningen att rappa på svenska. Det är ett ganska konsonantrikt språk, så man måste lägga ner tid på texterna för att få ett bra ”flow”.
Zero: Hur brukar ni då skriva era texer? Hjälps ni åt allihop eller har en av er huvudansvaret?
Noel: Vi jobbar utifrån låttitlar. Sedan pusslar vi ihop allas bidrag till en fungerande text. Det är inte helt lätt att hamna på samma våglängd, men i slutändan brukar vi lyckas.
Ludwig: Men för säkerhets skull har alla i bandet varsitt veto, som man kan lägga in om något skulle kännas helt åt helvete fel…
Intervjun avbryts här för andra gången, då ett halvdussin tonårstjejer kommer fram och vill bli fotograferade tillsammans med sina idoler. Axel, Dante, Ludwig och Noel ber om ursäkt för avbrottet, men verkar långt ifrån ledsna när tjejerna överöser dem med komplimanger och kramar. Zeros intervjuteam önskar att de vore 15 år yngre och kunde rappa. Samtalet återupptas därefter.
Zero: Ett par av er gick på musikgymnasium i Hammarby Sjöstad. Hur kom ni in på just hiphop?
Noel: Många på skolan var överambitiösa och experter på ett visst instrument, så vi kände oss lite utanför. Vi hade inte riktigt hittat vår grej än. Men då lärde vi känna Axel, som hade en mikrofon och kreativa idéer, och insåg att den mänskliga rösten är fantastisk i sig. Vi hittade vår musikaliska identitet genom hiphopen…
Tro det eller ej, men intervjun avbryts här för tredje gången, då ytterligare ett tiotal unga skönheter kommer fram och pockar på Hov1:s uppmärksamhet. Dante, Ludwig, Axel och Noel hanterar situationen som sanna proffs. Mobilkameror blixtrar och kramar utbyts. Justin Bieber kan dra något gammalt över sig.
Zero: ”Den svenska hiphopens motsvarighet till The Beatles” stämmer faktiskt ganska bra. Det råder ju mer eller mindre ”Beatlemania” omkring er. Vi sitter på en avskild plats en bra bit från festivalområdet. Ändå strömmar det in fagra flickor, som inget hellre vill än att träffa er. Hur hanterar ni egentligen all denna uppvaktning?
Noel: Äh, vi hinner inte med några tjejer. Vi lever i celibat och ägnar oss åt musiken på heltid.
Axel: Haha, nej, men allvarligt talat är det skitkul och smickrande att folk gillar vad vi gör. Vi är jätteglada över all uppskattning, både från manliga och kvinnliga lyssnare…
Dante: Självklart är det alltid kul när folk kommer fram. Vi är väldigt tacksamma för allt stöd. Utan våra fans hade vi inte varit något!
Saker flyter på rätt bra för er. Vad har ni egentligen för framtidsmål med Hov1?
Noel, Dante, Axel och Ludwig i mun på varandra: Jävligt höga mål! Vi vill bli störst! Vi ska bli störst!