Fredrik Segerfalk – jobbar både digitalt och analogt

När han inte bygger smarta musikappar reparerar han klassiska syntar eller designar tjusiga accessoarer. Ovanpå allt annat är han en skicklig elektronisk musiker, som i höstas gav ut en konceptskiva influerad av Vangelis berömda Bladerunner-soundtrack. Zero presenterar den lika kreative som mångsidige helsingborgaren Fredrik Segerfalk.

Hej, Fredrik, och tack för att du tar dig tid att svara på våra frågor! Du har ägnat de senaste månaderna av ditt liv åt appen SidTracker 64. Kan du berätta lite om projektet och vilken roll du haft i det?
– SidTracker 64 är en musikapp som återskapar ljudet och musikskapandet från den gamla hemdatorn Commodore 64 på en iPad. Appen är ett samarbete mellan mig och Daniel Larsson. Han har stått för programmeringen medan jag bland annat jobbat med grafisk design och marknadsföring. Tillsammans bildar vi bolaget Datakalsong, som vi använder som plattform för att förmedla chipglädje till musikvärlden.

Hur fungerar SidTracker 64 och har ni någon speciell målgrupp för appen?
– Det är en chip-synthesizer och tracker av klassiskt snitt. Med andra ord knackar man in toner steg för steg för att bygga en låt. Men vi har lagt till funktioner som gör den mycket mer flexibel än en textbaserad tracker från 1988. Man kan till exempel spela in via midikeyboard i realtid eller ”mappa upp” alla ljudparametrar på en kontrollyta med rattar och knappar. Det går också att jobba loopbaserat och spela live, synkat med till exempel Ableton Live eller annan utrustning. Målgruppen är såklart de som gillar chipmusik och trackers, men även alla som tycker att det tidigare har varit för krångligt med gammal hårdvara och emulatorer.

Har SidTracker 64 några funktioner som du är speciellt nöjd med?
– Oj, det är en svår fråga. Vilken del av sitt barn älskar man mest? Men jag är väldigt förtjust i wavetable-editeringen och att man smidigt kan använda SID-soundet med midi och synka med externa synthesizers och trummaskiner, som Elektrons Analog Four. Just Elektron släppte förresten den första “riktiga” SID-baserade synten med sin SidStation. Idag är det en kultmaskin som kostar uppåt 10 000 kr. Vår app är lite billigare, haha.

Vad tilltalar dig mest med ljudet från SID-chippet? Vem har, i ditt tycke, gjort den bästa c64-musiken?
– I jämförelse med Nintendo och många andra konsoler är ljudpaletten mycket bredare. Förutom att kunna låta hårt och typiskt ”chipigt”, så går det även att göra väldigt annorlunda ljud där ljudkanalerna kan modulera varandra med både ringmodulation och oscillatorsynkronisering. Den största utmaningen med att göra chipmusik är de begränsade möjligheterna, men kreativiteten blomstrar samtidigt när man bara har tillgång till tre ljudkanaler med maximalt ett ljud samtidigt per kanal! Mina personliga c64-favoriter är Goto 80, som tagit SID-chippet till nya ljudvärldar, den kreative Tim Follin och naturligtvis legenden själv, Rob Hubbard.

Vilken är egentligen din egen Commodore 64-bakgrund? Var du med och skrev c64-musik redan på ”den gamla goda tiden”?
– Ja, jag började göra musik på c64:an redan i mitten av åttiotalet, när jag nätt och jämnt var tonåring. 1987 träffade jag Fredrik Hederstierna och övertalade honom att skriva en tracker som vi kunde använda till demomusik. Det slutade med att jag gjorde musik till några c64-spel i början av nittiotalet och även efter det har det blivit ett par sporadiska låtar. ”Blood Money” och ”Shadow of the Beast” var väl de mest kända titlarna jag jobbade med då.

Du är inte bara kunnig inom mjukvara, utan har dessutom en mäktig maskinpark med klassiska syntar och trummaskiner. Vilka är egentligen ”juvelerna” i din samling och varför är du speciellt förtjust i just dem?
– Analog Sweden, som min studio heter, har några riktiga guldkorn. Till exempel Yamaha CS-80, som är den mest karaktärsgivande synten i Blade Runner och ett perfekt instrument för alla som gillar att spela live. Jag är även förtjust i ARP 2600, som kan stå och ”prata för sig själv” i timmar, skrika som en bebis, ömsint trakteras med både patchkablar och klaviatur eller bara vara allmänt mystisk. Vi får inte heller glömma Oberheim 8-Voice, som är en Frankenstein-inspirerad skapelse med stram visuell estetik. På den kan man förändra ljudet för varje ton i ett ackord, vilket är unikt. Det är en vit val som inte strandar på många år än!

I fjol var du en av eldsjälarna i det intressanta projektet Moments Lost, som skulle kunna beskrivas som en hyllning till Vangelis berömda Bladerunner-soundtrack. Berätta lite om era ambitioner med musiken och allt runt omkring.
– Ända sedan jag köpte min Yamaha CS-80, så har jag haft lust att göra något i samma stil som Bladerunner-albumet. 2013 byggde Per Ronge och jag upp Vangelis original-syntrigg och gjorde en testinspelning. Det lät bra, tyckte vi, så vi bestämde oss för att göra ett helt album baserat på samma inspelningtekniker som Vangelis använde. Alltså ingen midi, utan allt handspelat och så autentiskt som möjligt. Vi skapade ett koncept med åtta korta berättelser, inspirerade av Los Angeles år 2019, som grund för låtarna. Ovanpå det samarbetade vi med ett par konstnärer som bidrog med stämningsfulla bilder. Vi ville göra allt ordentligt och jobba med en hyfsad budget, så vi crowdfundade projektet genom Indiegogo och lyckades få in nästan 27 000 euro! Uppmärksamheten på nätet ledde till att vernissagen av Moments Lost hölls på Bottleneck Gallery i Brooklyn. Det hade vi aldig väntat oss! Hela 2014 ägnades åt produktion av musik, bilder, vinyler, posters och inte minst åt att skicka ut paket till alla som stöttade oss. Det var väldigt kul, men samtidigt ganska ansträngande. Jag är inte så sugen på att packa fler paket just nu…

Bladerunner måste gjort ett väldigt starkt intryck på dig. Är det främst filmen med Harrison Ford eller snarare Philip K. Dicks bok ”Do Androids Dream of Electric Sheep” som inspirerat dig?
– Jag såg filmen som ung tonåring och blev helt hänförd. Boken läste jag faktiskt först häromåret i samband med Moments Lost. Eftersom vi bestämt oss för att skapa nya berättelser och ny musik med direkt anknytning till ett klassiskt verk, kändes det logiskt att dammsuga allt material som fanns tillgängligt. Även boken var bra, men den var mer psykedelisk och komplex. Ridley Scott gjorde verkligen ett fantastiskt arbete när han översatte den till filmduken!

Har den store Vangelis själv hört talas om projektet och kommenterat?
– Jag blev kontaktad av Man Parrish, en gammal electroartist från New York, som berättade att han älskade Moments Lost, kände Vangelis och skulle tipsa honom om skivan. Men jag har inte hört något från Vangelis själv.

Du är även designer, som bland annat gör snygga kuddar och t-shirts. Hur hinner du egentligen med allt?
– Jag har jobbat med massor av olika konsultuppdrag tidigare, men på senare tid har det främst varit fokus på de egna projekten. Jag lagar förresten en del syntar i min verkstad också. Det är bra terapiarbete…

Har du något nytt spännande på gång?
– Såklart!

För mer information om Fredrik Segerfalk, Analog Sweden, Moments Lost och SidTracker 64, besök:
Analog Swedens hemsida eller SidTracker 64:s Facebook-sida