Chilenska Dënver om småstaden och mötet med The Cardigans

Första gången jag såg Dënver live kastade sig keyboardisten Mariana Montenegro helt tryggt ut och crowdsurfade på publiken i Estación Mapocho. Det var Feria Pulsar, den årliga summeringen av det chilenska musikåret, och det var dags för indiebandet att återförenas efter några år isär. Konsertsalen var fylld till brädden och festkänslan total. De avslutar med en cover på Los Prisioneros synthklassiker ”Con suavidad”. När spelningen är över, sjunger publiken vidare på deras låtar medan publiken lämnar lokalen pö om pö.

Andra gången möter jag dem en måndag eftermiddag, på den lilla aulan på universitetets filosofiinstitution i San Joaquin, i södra utkanten av Santiago. Milton Mahan och Mariana Montenegro svarar på studenternas frågor och spelar ett par låtar på akustisk gitarr och en melodica. Enkelt, och rätt upp och ner.

Efteråt sätter jag mig en stund med Milton, som skriver ”Viva Go-Betweens” på mitt exemplar av Dënvers andra CD Musica Gramatica Gimnasia.

När det albumet kom ut 2010, var Dënver en del av en chilensk indievåg tillsammans med bland annat Gepe (som har omnämnts tidigare här i Zero Magazine) och Javiera Mena.

Omslaget är en teckning på en tjej i gymnastikdräkt, innerkonvolutet en annan teckning på en kille i badmössa. Gymnastiksalen och simhallen blir symboliska utgångspunkter för musiken, som utgår från livet i småstaden San Felipe, vid foten av Anderna. Prestationsångest, tonårsrelationer, längtan bort.

– Även om flera texter är påhittade, finns en stark koppling till San Felipe och lokala karaktärer, och där våra fans känner igen sig, förklarar Milton Mahan och Mariana Montenegro lägger till.

– Vi har genom åren rest runt om i Latinamerika, Spanien, ända till Kina. Det är slående hur vår publik påminner om oss själva. Hur de klär sig, hur de dansar och lever. Det känns som att möta vänner.

Till en drivande electropop, ibland nertonad indie, gör bandet låtar om situationer i hemstaden, och bussresorna till havet och stränderna ett par timmar bort. Britterna i Saint Etienne känns nära i låtar som vemodiga ”Cartagena” och disco-euforiska ”Olas Gigantes” utspelas under utflykterna till kusten, medan traumatiska upplevelserna i Elliot Smith-liknande ”Los Bikers” och relationerna i magnifika ”Los Adolescentes” tar plats på någon gräsmatta eller skogsdunge precis utanför hemkvarteren.

Att lyssna på ”Los Adolescentes” slängde mig tillbaka till New Order och mitten av 80-talet. Syntharna, de drivande gitarrslingorna, human-machine-trummorna, tillsammans med den typiska Hook-basgången. Jag hade inte hört något liknande sedan ”Bizarre Love Triangle”.

Andra låtar har en typ av nutida retrokänsla. ”Lo que quieras” är en underbar sextiotalspastisch, men samtidigt något som kunde passat bredvid ”Paradise” på New Orders Brotherhood-album (min favoritplatta från Manchester). Referenserna till nyligen bortgångna skådespelaren ”Diane Keaton” handlar inte så mycket om stjärnstatus eller nostalgi, utan snarare om att inte ge upp. Om att ställa sig upp på brädan eller skateboarden igen och igen, det spelar ingen roll hur många gånger du trillar av.

Igår var Dënver förband till The Cardigans på legendariska Teatro Caupolicán i Santiago de Chile. De två banden möts i retrokänslan och småstadslivet. Milton Mahan berättar att han beundrar bandet från Jönköping, särskilt de tidiga låtarna som ”Carnival” och ”Fine”.

Även om Denver gör en indiepop inspirerad av synth och electropop, imponeras Mahan av svenskarnas förmåga att hämta in metal och rockmusik i en helt annan miljö.

 –  Det är helt galet att ge sig på en sådan klassiker som ”Iron Man” av Black Sabbath, och göra den till sin egen. Det är oerhört svårt att lyckas med något sådant, och The Cardigans gör det helt perfekt och självklart.

Keyboardisten Mariana Montenegro fokuserade på eget låtskrivande och DJ-ande, under bandets paus. Hon tar upp sin fascination över svensk hitproduktion som ABBA, Max Martin, och hur inspirerad hon blev av The Cardigans mer rockdrivna låtar.

–  ”My Favourite Game” är rock, men du vill bara dansa till den. Den drar iväg, stannar upp, släpper loss i en refräng eller drop. Den har samma struktur som electropop men är helt autentisk. Det är dit jag försöker nå när jag själv skriver låtar.

There is only one good thing about small town
You know that you want to get out (Lou Reed, John Cale: Songs for Drella)

Småstadens desperation kanske har fått båda banden att lyssna på brittiska The Sundays. The Cardigans har någon gång nämnt att de tagit sitt bandnamn från en av britternas sånger. Milton Mahan berättar hur Dënvers musik, och omedvetet titeln på Música Gramática Gimnasia inspirerats av samma band.

Låtar som ”I Kicked A Boy”, ”Can’t Be Sure” och “Here’s Where The Story Ends” lägger sig skönt bredvid på gräsmattan eller i gruset på lekplatsen.