Sofia Härdig – Lighthouse of Glass

Sofia Härdig har själv producerat sin nionde platta Lighthouse Of Glass och det är en riktig banger hon har åstadkommit den här gången. Här finns ingen inställsamhet alls, däremot gott om rå attityd, innerlig känsla och konstnärlig öppenhet.  

Redan inledningsvis när ”April” drar igång får man en tilltalande käftsmäll. Härdigs röst är stark och kompromisslös som Siouxsie Siouxs och musiken är djungelrytmiskt dansant och full av återkommande körer. Det blir lugnare i ”Collision”, vackert och souligt med snygga inslag av blås och stråkar. Så redan efter två spår inser man att det här kommer bli en varierad resa. I ett och ett halvt år skrev Härdig en låt om dagen och av dessa plockades sedan de tio ut som Lighthouse Of Glass kom att utgöra. Multiinstrumentalisten Bebe Risenfors som lirat på över 100 plattor, däribland skivor med Tom Waits och Elvis Costello, kontaktade henne och ville samarbeta. Därefter plockades fler musiker in, såsom explosiva gitarristen Robert Johnson, han med The Punchdrunks ni vet, trombonisten Viktor Brobacke och violinisten Sara Edin, samt inte mindre än tre trummisar. Jag har god lust att nämna vartenda spår på den här plattan, men nöjer mig med att ta upp några till av favoriterna, så får ni utforska resten själva sedan. Titelspåret är lysande, har en underbar melodi och passande text som tar sig under huden och som sjungs med intim närhet och värme. Vemodiga ”Pale Fire” går från stillhet till grandios skönhet och stannar i sinnet långt efter att sista tonen ebbat ut. Detta skickliga och snygga melodisnickeri är något som gäller många av albumets låtar. De fastnar som popdängor, men saknar den ytlighet popdängor alltför ofta har. En annan låt jag älskar och som fungerar på exakt det sättet är souliga, nästan gospelaktiga ”Thursday Morning In Bloom”, sedan har vi spöklika bakgatuserenaden ”Crown” med sitt mystiska sväng, och ”Strange Race” som bluesigt olycksbådande släcker fyrens ljus till sist.