Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Big Fish är aktuella med det nya albumet Fyra liter stoft och Zero Magazine passade på att få en uppdatering från bandets sympatiske frontman, David Giese. Han diskuterade bland annat den mörka men hoppfulla tonen på skivan, hur staden Uppsala påverkat Big Fishs historia och vad som händer härnäst.
God kväll, David, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Albumtiteln Fyra liter stoft har många tolkningsmöjligheter. Vad betyder den för dig?
– Jag passerar en begravningsbyrå på vägen till jobbet varje dag. De har ett skyltfönster med olika gravurnor med personlig stil. Vissa är sobra och grå, andra är blommiga och någon är lite rockigare med jeanstyg. Jag behövde en textrad till låten “Vad blir kvar” som beskrev det mest krassa, materiella som återstår av en människa och då funderade jag på hur mycket de där urnorna kan tänkas rymma. Mycket riktigt: av varje person blir det ungefär fyra liter aska, som ska ner i jorden när det väl blir dags.
Om du jämför Fyra liter stoft med ert förra album, Kalla döda drömmar, vilka likheter respektive skillnader ser du då?
– Jag tycker det nya albumet känns mer utåtriktat och direkt. Rytmerna och riffen är mer mekaniska och kantiga på ett bra sätt. Jag har också skrivit mig igenom en svår period i livet. Det gör att texterna hänger samman och bildar lite av en helhet, som är rätt mörk. Men själva energin i musiken och sången utgör ändå hoppet om en framåtrörelse, tycker jag. Sedan är jag rätt nöjd med hur vi tar oss vidare soundmässigt. Jag tycker man kan höra att vi lyssnat på band som IDLES och Fontaines DC de senaste åren, men folk har även sagt att vi låter syntigare än på förra skivan.
Vad tror du att ni hade tyckt om Fyra liter stoft om ni, i början av nittiotalet, hade kunnat få en inblick i framtiden? Har ni, i stora drag, fortfarande samma ideal som när ni startade bandet för trettiofem år sedan?
– Det är en intressant fråga. Troligtvis hade vi hatat skivan. Funk, rumba och psalmer, liksom. Men sättet som Big Fish låter på är helt avhängigt av oss som spelar i bandet och det är ju samma personer, så det är därmed giltig Big Fish-musik per definition. Det märks tydligt när det börjar gunga på rätt sätt. Bandet är som ett gammalt instrument, som kan smörjas upp och börja funka igen. Vi är väldigt noga med att inte göra något på slentrian. Varje musikaliskt beslut måste vara giltigt och motiverat. Så är det nu och så var det när vi var tonåringar och gjorde vår debutskiva Vargavinter också.
Finns det någon låt på Fyra liter stoft som du är extra nöjd med, musikaliskt eller textmässigt?
– Jag tycker att “Vad blir kvar” klev ut och blev större än vi som skrev den. Som om låten fick eget liv och ledde oss till ställen vi inte visste om. Även “Snö” blev sjukt hård. Jag visste inte att vi var kapabla till det, ärligt talat.
På ”Andra sidan ån” beskriver ni er hemstad Uppsala, där Big Fish formades. Hur var nittiotalets Uppsala och hur mycket betydde staden för ert sound?
– Uppsala kommer nog alltid att kännas som hemma, trots att jag nu bott i Stockholm större delen av mitt liv. När jag kommer till Uppsala sjunker axlarna ner en aning och jag kan andas ut och drälla runt på ett annat sätt. På åttio- och nittiotalet tog vi subkulturungar mycket plats i stan. Det fanns många spelställen, många band att kolla på, parker att hänga i och det var en bra mylla för DIY-aktivitet. De ditflyttade studenterna hatade vi naturligtvis. Det är speciellt att ha sin ungdom kopplad till de uråldriga gatorna och byggnaderna som aldrig förändras. En stenstolpe kan kännas som en gammal vän. Jag försökte fånga det i texten och tycker att jag lyckades komma nära på sina ställen. Staden med all gammal dammig lärdom fick bli symbol för en människas minnen, sanningar och skavanker och Fyrisån fick till slut bli floden Styx.
I somras spelade ni på Gröna Lund, vilket är en stor bedrift för ett band med rötterna på den alternativa scenen. Hur gick spelningen och kändes det som att ni nådde ut till många nya lyssnare?
– Tackar! Det var helt suveränt, faktiskt. Vi fyllde dansbanan och publiken var väldigt engagerad. Det var moshpits och crowdsurfing och därmed en hel del yngre fans som hade hittat dit. Och en för oss ovanlig blandning av grannar, jobbkompisar, gamla vänner, hardcorefans och vanliga tivolibesökare. Men alla gillade det! På sätt och vis var det en väldigt viktig spelning och det hade varit surt om den gått dåligt, så vi förberedde oss mentalt i flera veckor. Men å andra sidan hade vi liksom aldrig bett om att få köra på Gröna Lund och man såg det inte komma, så samtidigt fick det också gå som det ville. När man vaknade dagen därpå och allt hade gått bra var det i alla fall en stark känsla av att ha lyckats med en bedrift!
Vad händer framöver för Big Fish?
– Vi hoppas såklart att Fyra liter stoft tas emot väl och att fler upptäcker oss. Det känns ibland som att vår musik har en bred potential som inte riktigt når ut, med tanke på hur stor andel av de som hör oss för första gången som verkligen gillar låtarna. Vi får se vad som händer. Vi har i alla fall tillräckligt många som bryr sig om vad vi gör för att det ska kännas meningsfullt att hålla på. Att spela i ett band och göra musik tillsammans har också visat sig vara ett ganska bra sätt att ta sig igenom livets olika utmaningar. Så det är en bonus jag gärna vill ha kvar ett tag till, om det är möjligt.
