Evigt unga pensionärer – Sparks återvänder till Sverige

Med lekfullheten i behåll återvänder Sparks till Sverige med ett nytt album i ryggen. För Zero berättar Ron och Russel Mael om skivan Mad!, Ingemar Bergman och tanken på hur de fick Oasis att återförenas.

Med lekfullheten i behåll återvänder Sparks till Sverige med ett nytt album i ryggen. För Zero berättar Ron och Russel Mael om skivan Mad!, Ingemar Bergman och tanken på hur de fick Oasis att återförenas.

Via en zoom-länk från hemstaden Los Angeles nickar både Ron och Russel Mael nöjt över beskrivningen.
– Jag tror det handlar om att vi alltid försöker göra något utmanande och fräscht. Och ju fler album vi gör, desto svårare blir det att hitta sätt att göra saker som fortfarande låter som ens första album, vad gäller kraft och fräschör, den lyriska vinklingen och alla andra element. Det är en utmaning. Vi försöker hitta ett sätt att skapa saker som förhoppningsvis kommer att skaka om folk när de hör det, berättar Russel Mael.
– I slutändan hoppas vi att de som känner till oss ska reagera så. De hör att det är Sparks, men att det samtidigt har hänt något nytt och oväntat i vårt universum. Men den finaste komplimangen är om vi lyckas nå ut till dem som inte känner till oss alls, fortsätter Ron Mael.

Om bara några veckor får Ron sätta åttio ljus i tårtan. Två månader senare fyller lillebror Russel 77 år. Men ålder är bara en siffra och de här två herrarna är fortfarande mer intresserade av att nå en ny publik än att förvalta sin kultstatus.

Ordet ”nostalgi” ingår inte i deras vokabulär. Jämte Ron Maels vältrimmade mustasch är ”utveckling” bandets verkliga konstant, vilket har fört dem till samarbeten med legendarer som Giorgio Moroder och Todd Rundgren, en musikal om Ingmar Bergman och en musikalfilm med Adam Driver i huvudrollen, samt otaliga genrebyten och musikaliska infall.

Kanske är det den musikaliska rastlösheten som hindrat Sparks från att bli världens största band; kanske är det den där lekfulla underfundigheten som stått i vägen för det riktigt stora genombrottet. För trots låtar som ”This Town Ain’t Big Enough for Both of Us”, ”When Do I Get To Sing ’My Way’” och ”The Number One Song in Heaven” existerar det fortfarande människor som inte känner till Sparks. Ron Mael flinar genom skärmen.
– Ja, tyvärr är det så. Vi försöker ändra på det. Vi är oerhört tacksamma för de som har hängt med oss genom åren, men blir särskilt motiverade av att nya människor hittar något som berör dem i det vi gör, säger han.

Något som breddat intresset för Sparks är Edgar Wrights dokumentärfilm Sparks Brothers, som hade premiär vid Sundance-festivalen 2021. Det är en två timmar och tjugo minuter lång exposé över brödernas karriär, kryddad med hyllningar från fans som Björk, Beck, Vince Clarke (Erasure), Nick Rhodes (Duran Duran), Tony Visconti samt Gillian Gilbert och Stephen Morris (New Order). Ron och Russel Mael är påtagligt nöjda över filmen och Wrights insats.
– Han lyckades beskriva vad bandet står för, men dessutom göra det på ett sätt som var i Sparks-anda. Vi kände av hans fingertoppskänsla från första början, men hur han faktiskt gjorde filmen var bortom vad vi hade hoppats på, berömmer Russel Mael.

När jag tittar på dokumentären finns det en känsla av vänlighet runt omkring er. Ni är väldigt varma mot varandra och folk säger omtänksamma saker. Hur behåller man vänligheten i en värld som denna, som tenderar att vara så… ovänlig?

En kort tystnad uppstår i samtalet. Bröderna Mael vet inte riktigt vem som ska svara. Men så förklarar Russel Mael att det nya albumet reflekterar hur världen ser ut just nu, utan att bröderna riktigt förstod det själva.
– Det kanske inte svarar på din fråga, men jag tror att skivan har en slags övergripande känsla av den situation som världen befinner sig i just nu, om den frustration alla känner över vad som händer. Eller ja, de 50 procent av människorna som bryr sig. Sedan finns det ju de andra, säger han.

Ron bryter in.
– Vi är inte bara mjukisar, vi kan också vara otäcka och tuffa. Man kan vara artig mot folk, men samtidigt elak på ett annat sätt. Och jag tror att man måste ha en viss del av det för att kunna göra popmusik. Man måste ha en slags fräckhet i sig själv och en känsla av att ”jag har rätt och de har fel”. Även om det strider mot det allmänna förnuftet.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig er som tuffa eller otäcka.
– Du borde följa med oss i ett par timmar, så skulle du få se.

Ni har valt att arbeta tillsammans under hela er karriär. Hur håller ni en kreativ relation vid liv så länge?
– Jag vet inte hur mycket det är en vald situation. Vi har liksom inget alternativ. Vi känner oss väldigt bekväma med att arbeta med varandra, eftersom det finns många saker vi kan göra som kan förbli osagda. Vi har samma känsla för vad vi gillar, både generellt och inom musik. Och något annat som är viktigt är att det inte finns någon konkurrens mellan oss två, eftersom våra roller inom bandet är ganska tydliga, säger Russel.

Trots att Sparks karriär kanske inte alltid har varit spikrak, har Ron och Russel Mael aldrig tröttnat på att jobba tillsammans. Visst har det funnits tider av frustration, men den har aldrig berott på deras relation.
– Det framgår ju av dokumentären, där Edgar pekar ut perioder där det gått riktigt bra för oss och perioder då vi varit mindre synliga. Det är sådant man blir frustrerad över, men det har ingenting med den mellanmänskliga situationen att göra. Vi lägger alltid samma mängd energi på det vi gör och sedan är det upp till externa krafter att få det att nå ut till så många människor som möjligt. Ibland gör de ett bra jobb och ibland gör de ett mindre bra jobb, förklarar Ron.

När Sparks för några år sedan spelade på Glastonburyfestivalen i England spelade även Noel Gallagher där. När jag på skämt frågar om Sparks har något att göra med att Noel och Liam Gallagher har begravt stridsyxan och återförenat Oasis skrattar den annars allvarlige, men artige Ron Mael till.
– Jag älskar tanken på att det skulle vara så, att vi inspirerade dem till att återförenas, men jag tvivlar på att det är så. Det var väl förmodligen någon form av ekonomiska intressen inblandade, säger han.

Även musikalfilmen Anette, den med Adam Driver i huvudrollen, har bidragit till att fler fått upp ögonen för bröderna Mael. För Ron och Russel Mael, som innan de startade Sparks studerade film vid UCLA, University of California, var det en dröm som gick i uppfyllelse då filmen hade premiär vid filmfestivalen i Cannes 2021.
– Att få gå på den röda mattan i Cannes, på premiären av den film som vi har skrivit, var något alldeles speciellt. Det riktade också uppmärksamhet mot ett helt annan sida av Sparks, säger Ron Mael och nämner att filmfestivalen ”representerar samma aura som Ingmar Bergman har”.

Den svenske regissören har haft stor betydelse för bröderna Mael. I musikalen The Seduction of Ingmar Bergman har regissören förts till Hollywood, där han med olika medel försöker övertalas att skapa en film i drömfabriken. Musikalen hade premiär på Södra Teatern i Stockholm hösten 2009.
– När vi gick på universitetet såg vi Bergmans filmer. Sedan har vi sett dem igen och även intervjuer som han gjorde, som research inför musikalen. Hans kompromisslösa natur har haft stort inflytande på oss, säger Ron Mael.
– Och vi tänkte att genom att använda den kompromisslösheten, men sätta honom i en situation som skapade ett moraliskt dilemma, i en fiktiv Hollywood-miljö, kunde det bli en intressant berättelse, kompletterar Russel Mael.

Ingmar Bergman var mycket disciplinerad i sin arbetsprocess. Hur mycket har ni lärt er av honom? Ni verkar vara ganska disciplinerade själva, inte minst sett till ert arbetstempo.
– Vi skulle aldrig kunna jämföra oss med honom i någonting. Men för människor som arbetar med något konstnärligt, så handlar det om att alltid fortsätta, även vid motgångar. Det har varit väldigt viktigt för oss. Bara vetskapen om att det finns en stor konstnär som har samma grundläggande tankar om arbete och ser vikten av att komma förbi motgångar inspirerar oss, svarar Ron efter en stunds eftertanke.

I många år har det talats om att Ingmar Bergman-musikalen ska bli film. Bröderna Mael hoppas fortfarande att den en dag ska bli verklighet. Men först väntar en annan film, som de i likhet med Anette har skrivit manus till. Tankar är att den ska regisseras av den kinesiske regissören John Woo, mest känd för actionfilmer som Mission: Impossible 2 och Face/Off.
– Vi är fans av hans filmer och tycker att hans bidrag till filmkonsten är fantastiskt. Och han har velat göra en musikal i hela sitt liv, vilket kanske verkar lite underligt. Men han har läst vårt manus och älskar det, säger Russel Mael.
– Men vi har inte glömt bort filmen om Ingmar Bergman! Vi hoppas att vår nya film kan ge oss möjlighet att få utveckla den idén. Det vore en dröm att få göra en film av den musikalen, den skulle kunna bli riktigt intressant, menar Ron Mael.

Nu är de klädsamt glada över att få återvända till Sverige igen.
– Av någon anledning, som vi inte känner till, spelade vi inte i Sverige under vår förra turné. Så vi är verkligen glada över att få komma över igen, säger Russel Mael.

Om stället de ska spela på, Gröna Lund, vet de inte mer än att de har sett det från vattnet när de passerat med båt. Men om det är något band som passar in i att spela på ett nöjesfält, så är det Sparks. Deras färgstarka liveshow, med den till synes evigt unge Russel Mael längst fram, fungerar som en bra inramning för bandets lekfulla musik. Russel håller med.
– Det kommer att bli en cool miljö för en Sparks-konsert. Det enda jag vet om Gröna Lund är att det är en nöjespark med mycket historia. Men att inte veta exakt hur en konsertmiljö är uppbyggd gör det roligare för oss. Det kommer att bli kul!

Sparks spelar på Gröna Lund den fjärde juli. Mer info här.