Motylki – Chrysalis

Det är tungt, hårt, mörkt och rått när trion Motylki albumdebuterar med Chrysalis. Åtta låtar, varav fyra getts ut som singlar redan, gör sitt bästa för att spränga högtalarmembranen och trumhinnorna, men på ett bra och primitivt tilltalande sätt.

Motylki betyder ”fjärilar” och bestod inledningsvis av Anti Zurowski (Nova Blast, Happy Hour) och Tess de la Cour (Snake, Memoria), men tillsammans med trummisen Markus Tiedemann blev de så småningom en trio. Musiken på Chrysalis är mörk, hård, rå, skitig och primitiv. Många skulle nog lägga till ”skramlig” också, men på ett bra sätt, skulle jag då tillstå. Melodiöst är det också, men inte på ett smörigt eller inställsamt vis, utan snarare som att upptäcka spröda men stryktåliga växtskott ta sig fram genom ruiner och upp ur hård nedtrampad mark i en bombad, sedan länge krigsutsatt stad någonstans. Gitarrerna orsakar rundgång, Zurowski och de la Cour delar på sånginsatserna som är mångfacetterade för att passa de olika låtarna. Musikaliskt tänker jag ibland på Iggy Pop när han var ung, vild, primitiv och som mest punkig, för det här handlar om ungefär samma saker: driv, intensitet, energi, starka känslor och ren jävla brutalitet. Men fortfarande på ett skönt eggande sätt, som att dansa med brinnande bensin i ådrorna. Omslaget med gråtande kaniner och en tvehövdad Bambi utgör en vackert sagoskimrande bild av sorg. De flesta som ser det utan att ha hört plattan blir nog förvånade, kanske ställda, inför hur tvärtemot musiken låter. Jag tycker dock att bilden passar utmärkt till speciellt skivans två sista spår, ”Just a tear” och instrumentala ”Mikey 4ever”. Synd dock att inga texter finns med i innern, de är inte alltid lätta att uppfatta, speciellt inte när bandet öser på som mest. Lirar Motylki för högt framöver lär orden drunkna helt. Det visar sig hur det blir med det redan på Rosettas i Stockholm när releasefesten går av stapeln den 24:e april.