Ævestaden – Solen Var Bättre Där

Sedan 60- och 70-talen har svensk/nordisk folkmusik gifts bort med pop- och rockmusik av viktiga föregångare som Merit Hemmingson, Kebnekajse och Monica Törnell. Men även med syntmusik av den svenska elektroniska musikens legendar som sorgligt nog avled nyligen, nämligen Ralph Lundsten, och senare även Garmarna. Relativt nya på denna arena är Ævestaden som nu ger ut sin andra platta: Solen Var Bättre Där.

Nakna kvinnor svävar omkring bland lakan (eller slöjor) på molniga himlavalv på omslaget till norsksvenska trion Ævestadens debutalbum. Flummigt värre, och jag vet inte hur bilden ska tolkas in i musiken, men den är snygg och skapad av Kenneth Lien som är medlem i bandet. De övriga två i Ævestaden är Eir Vatn Strøm och Levina Storåkern. Samtliga medlemmar har skrivit skivans låtar, antingen tillsammans eller gemensamt, och dessa framförs på akustiska folkmusikinstrument som fiol, lyra, kantele (en sorts cittra), mungiga och t.o.m. kohorn, men också på syntar, vilket utmärker bandet och förbinder det traditionella med det moderna. Dessutom sjunger samtliga medlemmar utmärkt, och texterna kan läsas i innerkonvolutet till lp:n. Jag gillar den här plattan skarpt, den startar rytmiskt svängigt med Strøms låt ”Dråper” som getts ut som singel, sedan kommer instrumentala ”Vallåt till Patrik” som mest känns som en kort stunds pausmusik, innan stillsamt sköna ”Motorbåt”, med en text om längtan och fina sånginsatser tar vid. Bägge de sistnämnda sångerna är skrivna av Storåkern. Skivans första sida avslutas sedan med Liens mörkare ”Fela” där texten är på norska. Andra sidan inleds också på norska, denna gång med mörk kyrkogårdslyrik i Strøms folkgotiska ”Blomsterbed”. Denna låt, liksom ”Motorbåt”, ”Fela” och avslutande ”Evig gjenkomst” är rätt långa för sin genre, men gruppen klarar av det med bravur och jag hinner inte tröttna på någon av låtarna. Nostalgiska ”Torshov” med sin småroliga text kommer efter ”Blomsterbed” och är ”bara” lite över fyra minuter, men rätt underbar. Plattans andra instrumentalare, ”Fan, jag saknar det”, är bara två. Så har vi Liens ”Evig gjenkomst” som är syntigast av dem alla. Ett medryckande och hypnotiskt slut på en mångsidig och välskapt platta.