Thursday , June 20 2024

Ellen Allien – hittade sig själv genom elektronisk musik

Hon har redan uppnått smått legendarisk status, men väljer ändå att hela tiden titta framåt och hålla sig ständigt aktuell. I helgen besöker hon Sverige för en spelning på festivalen Department. För Zero berättar Ellen Allien om att ta ecstacy på sin balkong, om hemstaden Berlin och om technons själ.

Foto: Stini Roehrs

Vårt samtal startar med ett ögonblicks förvirring. Ellen Allien tittar förvånat genom skärmen. Sverige?
– Låt mig kolla i min almanacka. Stockholm? Ja, coolt! Det stämmer! Jag bokade ju nyligen flyget, konstaterar hon smått överraskad.

Att hon inte har full koll på var hon ska spela är kanske inte så konstigt. Ellen Allien gör hundratals DJ-set om året med hela världen som arbetsplats. 

I mer än två decennier har hennes skivbolag BPitch Control försett världen med snygg minimalistisk techno, nyligen startade hon även UFO Inc. och hon arrangerar med jämna mellanrum klubbkvällar under namnet We Are Not Alone på Revier Südost i hemstaden Berlin. I hennes portfolio ligger dessutom nio soloalbum, varav det senaste AurAA släpptes 2020, samt en uppsjö singlar, EP-skivor och remixsamarbeten, nu senast med dark wave-bandet Ash Code.

Så hon må vara förlåten. Dessutom är hon lite yrvaken, där hon sitter framför datorn i sin lägenhet i centrala Berlin. “Det ser ut som jag just har klivit upp ur sängen”, ursäktar hon sig och berömmer mig därefter för min t-shirt, en illustration av henne själv ridandes på en raket. 

Hon kommer inte ihåg namnet på konstnären, men minns att det är en serietecknare från Berlin.
Den är snygg, Jag älskar verkligen hans stil! Men jag har inte sett den på länge och har faktiskt inte kvar något exemplar själv, avslöjar hon.

Annars är Ellen Allien en t-shirt-älskare, vilket bland annat har resulterat i ett stort antal egna kollektioner – för ja, hon kan även titulera sig designer – och att hon sparar sina t-shirts i en minneslåda.
– Vissa av dem är riktigt trasiga, men jag kan inte slänga dem, eftersom jag har en känsla för dem. Det är en relation, en känslomässig relation…

Hon skakar på huvudet när jag föreslår att hon borde göra en egen utställning.
– Jag tycker att det vore mer intressant att göra en utställning om Berlin, att samla alla skivbolag och göra något större. Visst, jag skulle också kunna göra en BPitch-utställning, men det är nog inte rätt tillfälle. Vi har så mycket arbete med skivbolaget nu och en utställning skulle ta massor med extratid, säger hon och börjar istället med entusiasm berätta om samarbetet med videoregissören Stini Roehrs, som hon jobbat med under arbetet med samlingsskivorna We Are Not Alone.
– Vi har gjort en fem minuters film, som ska visas på Hamburger Bahnhof i Berlin. Och så ska jag spela där. Så vi gör en del sådana saker, men en utställning skulle vara alltför krävande.

Jag förstår det! Men hur har du egentligen tid för alla projekt?
– Att arbeta med musik är mitt liv! Självklart finns det även ett team bakom mig, som hjälper till med vad jag inte hinner. Det här är en gemenskap. Alla har sina roller. Själv DJ:ar jag nästan varje helg. Det ger mig många idéer, eftersom jag blandar många genrer och gör egna versioner av låtar som jag spelar i seten. Så det håller min kreativitet flytande. Precis som projekten med våra artister och vårt community. Vi har ett stort nätverk med olika konstnärer och hela tiden är det nya saker som dyker upp. Det kreativa utbytet skapar ny kreativitet! 

Foto: Charlotte Ernst

Under pandemin bjöd hon in sina musikaliska vänner till sitt hem. Då hon inte längre kunde turnera började hon istället göra så kallade Balcony Sessions, som streamades live från hennes balkong.
– I början av pandemin tyckte jag det var skönt att få sova länge. Dessutom hade jag fortfarande tillräckligt att syssla med. Skivbolaget fortsatte att ge ut musik och jag kunde tillbringa min tid i studion eller jobba med marknadsföring. Men efter ett tag var det inte lika roligt längre. Vetskapen att något kunde ta ifrån dig ditt liv blev en viktig tankeställare. Så vi började organisera egna träffar, i parker och på andra ställen. Man behöver inte nödvändigtvis gå på en klubb, utan det viktiga är man har ett bra utbyte och att hjärnan hålls igång.

Men så skadade Ellen Allien knät och kunde inte längre röra sig lika fritt. Det var då hon kom på att göra en scen av sin balkong, bjuda in sina vänner och sprida festerna i sociala medier.
– Det var inte riktigt planerat. Vi tog ecstasy och drack lite vin, jag tog på mig fina kläder och gjorde ett DJ-set. Vi hade helt enkelt kul tillsammans.

Men hennes livestreams blev mer än bara en stunds förströelse. De sågs av många hundra tusen personer och förde med sig att Ellen Allien än en gång blev technons främsta fanbärare.
– Människor hade mer tid att lyssna under pandemin. Många såg mig faktiskt för första gången då, eftersom de inte brukade gå på klubb. Men via mina streamade balkongspelningar fick de möjlighet att förstå viben.

Det var människorna snarare än musiken som drog Ellen Allien till technoklubbarna i Berlin på 1990-talet. Hon gick dit för att träffa folk. Efter ett tag, när hon hade blivit en del av gemenskapen, började hon också uppskatta vad som spelades.
– Plötsligt förstod jag musiken. Jag gick in i skivaffären och kollade upp artisterna. “Fan, det här är från Detroit, jag älskar det så mycket”, “det här är Kraftwerk, det dansade jag till som tonåring och de funkar fortfarande!”. Jag förstod att det här var musiken från mitt tonårsliv, den elektroniska musiken som jag hade vuxit upp med, minns hon.

När hon sedan började göra egen musik ökades förståelsen ytterligare.
– När jag började sätta mig in i det hela förstod jag att utrustningen som användes var samma som min barndoms musik var gjord på. Jag förstod vad jag gillade. Min stora kärlek var 303:ans bass line. Så jag är en bass line lover!

Foto: Tanya Menaker

När hon började gå på klubbar i början av 1990-talet var techno- och klubbgemenskapen koncentrerad till Berlin. När hon själv började DJ:a rörde hon sig sällan utanför stadens gränser, eller möjligen till Leipzig och Dresden. 
– Men nu är klubbmusiken en världsomspännande rörelse. Det är lättare att resa, lättare att sprida musiken och det har byggts ett gigantiskt nätverk!

Men själva kärnan, technons själ, är den densamma som då? 
– När jag tänker på hur det var förr, så var technon ett uttryck för tiden. Rörelsen speglade vad som hände i staden och det rådande politiska läget. På 1990-talet innebar techno att jag kunde byta ut mitt liv mot något helt annat: en annan värld, där jag kunde träffa människor som jag tyckte om. Så det var en mötesplats för min generation. Även idag ger scenen folk möjlighet att hitta sin identitet. Människor flyttar till Berlin, eftersom de inte passar in i eller trivs i sina småstäder. Här känner de sig fria, då ingen tittar snett på dem eller behandlar dem illa. När jag arrangerar mina fester älskar jag att se hur någon som ser annorlunda ut blir accepterad och respekterad. På klubben finns det ingen som kritiserar dig för att du har “fult hår” eller “konstiga kläder”. 

Så behovet av detta frirum är fortfarande detsamma som på 1990-talet?
Klubbarna är ställen där människor möts och kan komma bort från reglerna i vardagen, från media, Instagram eller andra sociala medier med konservativa idéer. Om du verkligen hittar din egen plats, så kan du lättare värja dig från negativ propaganda. Det är techno för mig! När jag träffar alla dessa ungdomar som flyttar till Berlin och kommer på våra fester, så ser jag att det fortfarande är likadant. Det finns grupperingar som är viktiga för att människor ska kunna skapa sina egna plattformar, där de kan känna sig fria och träffa andra som de kan kommunicera med, säger Ellen Allien och berättar att hon mött de flesta av sina medarbetare via klubblivet. 
– Min lägenhetskompis flyttade till Berlin för att bli DJ. Nu bor vi tillsammans och har ett musikaliskt utbyte. Ibland jobbar han för BPitch också. Så vi bygger vår egen plattform för att kunna leva de liv vi verkligen vill leva.

På sina resor ut i världen tvingas Ellen Allien ibland konfrontera oönskade normer och tankegångar. Till exempel hur män talar över kvinnors huvuden eller hur folk kritiserar varandra för till synes banala saker (“om du inte går på stranden och har en viss typ av väska betraktas du som dum”).
– Då känner jag att jag måste åka hem till Berlin och stanna där ett tag. Jag står inte ut med skitsnacket. Visst har även vi på technoscenen vissa regler och även jag använder sociala medier, så jag kommer inte undan det helt. Men i slutändan styr vi oss själva.

Foto: Letizia Guel

Med technons framfart under 1990-talet kom också dess kommersialisering. Den främsta symbolen för det var jätteevenemanget Love Parade, som med technons hjälp lockade miljontals besökare som dansade på gatorna i den tyska huvudstaden. Ellen Allien rynkar på näsan.
– Alla som ser bilderna av Love Parade tänker “åh, det måste ha varit fantastiskt”, men det var ett kommersiellt evenemang. Folk använde vår rörelse för att sälja sin dumma musik. Vissa låtar hamnade till och med på listorna i Tyskland. Hemsk musik! Många av mina vänner och kollegor lämnade klubbscenen, eftersom det inte var vår musik längre. Så medan Love Parade växte sig större, blev klubbscenen allt mindre. De som gillade vår typ av techno gick inte ut längre…

Hur överlevde då scenen i Berlin?
– Vi anordnade våra egna fester och event. Några eldsjälar i Berlin arbetade stenhårt för att bygga upp scenen igen. Vi visade andra hur man gör. Sedan flyttade nya människor hit och öppnade nya klubbar. Här har vi inga stängningstider, vilket är ett av de viktigaste argumenten för technoklubbarna. 

Ellen Allien värjer sig mot påståendet att just hon skulle vara en förebild och lyfter hellre fram att “vi var förebilder”.
– Det var väldigt känslosamt för oss. Så är det ju med konst. Människor inom konstvärlden jobbar fler timmar och lägger ner sina själar mer än inom yrken där det bara handlar om pengar. 

Foto: 7daysisaweekend

I en tidigare intervju med Zero Magazine har Ellen Allien berättat om hur den elektroniska musiken inte bara fick henne att hitta sig själv, utan även fick henne att förändra sin syn på urbana miljöer. Hon trivdes inte under uppväxten i Västberlin, i skuggan av muren, men när hon upptäckte den elektroniska musiken började hon förstå fördelarna med stadslivet
– Ja, jag gillade inte att växa upp på västra sidan. Jag menar, jag var ju omgiven av en mur. När jag nu ser bilder från förr, förstår jag hur radikalt Berlin var. Vi var fattiga och var kontrollerade av både regeringen och militären. Eftersom jag växte upp i en radikal tid och dessutom har ett radikalt sinne, så kunde jag njuta mycket mer av mitt liv när jag hittade ett sätt att utforska mig själv genom musiken. Men det spelar ingen roll vad man gör: om man målar eller skriver böcker. Det viktiga är att kunna njuta av skapandet, ha det i sin egen hand och kunna vara stolt över det. Det är så vi växer. Om du inte gör det för att tjäna pengar, utan som en hobby för dig själv, så är det något väldigt vackert, tycker jag, eftersom du använder din hjärna och dina känslor. 

Tror du att dagens unga, som växer upp i en värld som ser rätt annorlunda ut, har samma konstnärliga driv?
Ja, jag hoppas det. Skapandet tränar ungdomar att växa upp och bli funktionella i vår värld, tror jag. Konstnärliga projekt kan lyckas där det överbelastade skolsystemet misslyckas. 

Tillbaka till Stockholm och hennes kommande spelning. Vad skiljer ett DJ-set med Ellen Allien i Sverige från ett DJ-set i till exempel Sydamerika? Enligt Ellen mycket eller inget alls. Allt hänger på publikens reaktion. Hon har ständigt fingret mot dansgolvets puls.
– Jag har med mig mycket musik. Närmare bestämt 2000 låtar på min USB-sticka, men också tre eller fyra reservstickor med ytterligare 2000 spår på varje. Publiken berör mig. De kontrollerar mig. Och jag kontrollerar dem. Det är en blandning av energier. Vi blir som en organism. Vi gör något tillsammans. Visst, det är jag som spelar, väljer låtarna och flyttar dansgolvet i en riktning. Men det är deras energi som gör att jag känner vilken riktning vi ska röra oss i, poängterar hon.

Du har gjort det här ganska länge nu. Blir du någonsin trött på det, att gå in i den här stämningen varje kväll?
– Jag tror att det är ett slags beroende. Jag behöver det. Att spela är som terapi för mig. Om jag inte längre skulle resa runt som DJ, skulle jag ändå DJ:a hemma eller med mina vänner. Jag kommer att hålla på med musik i hela mitt liv!

Nästa år fyller BPitch Control 25 år. Hur kommer Ellen Allien att fira det? Inte alls, blir svaret från andra sidan skärmen.
– Vi firar hela tiden. Vår musikhjärna jobbar som en katalog. Vi lever från release till release. Det handlar inte om år. Det är klart att vi skulle kunna göra en 25-års-kompilation, men det finns inga sådana planer. Jag gillar inte att titta bakåt! 

Hur började allt för Ellen Allien? Zero Magazine har faktiskt varit med på hela hennes resa och var den första svenska tidskriften som gjorde djupintervjuer med henne. Här presenterar vi en nostalgisk återblick från 2005.

Om Fredrik Emdén

Glad visbybo som gillar all musik som är bra. Har skrivit om pop sedan tidigt 1990-tal och för Zero sedan 2015.

Kolla även

Space March – bjuder på Kraftwerkvibbar i “1010011”

Australien har gett oss mycket bra musik. Som The Church, The Go-Betweens, AC/DC, Nick Cave, …