Stefan Brisland-Ferner – “för mig är musiken ett grundläggande behov”

Han är mest känd från Garmarna, men har även samarbetat med The Operating Tracks, The Brides of the Black Room, Kronos Quartet och självaste Joakim Thåström. Hans huvudinstrument är fiolen och vevliran, men han skapar även magi med analoga syntar. Han heter Stefan Brisland-Ferner och Zero Magazine har haft ett långt och intressant samtal med honom om hans mångfacetterade karriär. 

Hej, Stefan, och stort tack för att du tagit dig tid att berätta om din musikaliska bakgrund och resa! Låt oss börja från början. Vad fick dig intresserad av denna konstform och hur tog du dina första musikaliska steg?
– Fascinationen väcktes redan i tidig ålder, eftersom jag kände att jag kunde “flytta in” i musiken och det gjorde min förståelse för omvärlden större. Eller världen blev åtminstone bra mycket roligare. Som liten lyssnade på en blandning av Trackshits, artister mina föräldrar gillade och den väldigt intressante David Bowie, som jag upptäckte redan vid nio års ålder. Bisarrt nog genom att SVT sände “Baal” och jag fastnade för hans karisma. Ett annat starkt minne var när jag började lyssna på Kraftwerk. Jag kan fortfarande minnas när jag köpte Trans Europe Express, gick med kassen till korvhaket Curres i Sundsvall och ögnade omslaget i detalj på väg till min fiollektion. Ungefär samtidigt blev jag även fascinerad av Depeche Mode. Det handlade alltså mycket om syntljud och elektronisk pop på den tiden. Mitt första instrument jag köpte var en synt, en Korg Polysix. Fiolen kom in från sidan. Den var faktiskt mitt sista val till kommunala musikskolan. Men längs vägen växte allt ihop.

Man skulle kunna beskriva Garmarna som ditt huvudprojekt. Ni har en drygt trettioårig karriär att titta tillbaka på. Vad är du mest stolt över i er katalog?
– Eftersom vi hade en lång lugnare period runt 2005, så känns det nästan som att vi har haft två olika faser. En första och en andra akt. Om man tittar på vad vi gjorde från debutskivan, 1993, fram till Hildegard von Bingen-plattan, 2001, så var det åtta år av otrolig utveckling. Vi lyckades både skapa ett personligt ID och hålla en hög verkshöjd. Jag är speciellt förtjust i albumet Vedergällningen från 1999, där vi tog ut svängarna rejält och lyckades skapa en egen musikvärld. Men jag gillar verkligen vad vi släppt de senaste åren också. Båda våra comebackskivor, 6 och Förbundet, är jättebra. Roligt nog har de fått jättepositiv respons också. Det är med stor stolthet jag kan konstatera att Garmarna aldrig varit bättre och mer uppskattade än nu, trettio år in i karriären.

Hur förställer du dig Garmarnas framtid?
– Fram till nu har vi haft klara idéer om vad vi velat uppnå, men plötsligt känns allt mer öppet, vilket är oerhört spännande. Det finns både små och lite större planer, men vi ligger lågt för tillfället och låter saker landa. 

Från Garmarna känns steget ganska naturligt till ditt samarbete med danska Myrkur. Häromåret var du med på hennes album Folkesange, där sakral skönhet och hårda inslag bildade en spännande enhet. Hur kom ni i kontakt med varandra? 
– Amalie kontaktade mig för ungefär sex år sedan och vi inledde ett kreativt utbyte. Jag hade redan lyssnat på Myrkur ett tag och kände igen mig i den orädda och naturliga överbryggningen av musikstilar i jakten på en kärna. Jag har ingått i den föränderliga liveuppsättningen av och till sedan dess och ser mycket fram emot att spela med henne snart igen. Jag upplever samma sorts inre mystik när jag lyssnar på Myrkur, som vi hade i Garmarna i början. Det finns något isande och svårdefinierbart i Amalies uttryck. Hennes musik flyter och svävar, men plötsligt står det pelare av lika delar skönhet och fasa framför en…

Låt oss, för ett ögonblick, lämna de svävande tongångarna och istället gå över till maskinell exakthet. Du har alltid haft ett gott öga till den elektroniska scenen och har jobbat med både EBM-bandet The Operating Tracks, elektropopgruppen Octolab och konstnärskollektivet The Brides of the Black Room. Är det svårt att ställa om sig från de mer organiska projekten eller känns det som olika sidor av samma mynt?
– Allt går i cirklar. Efter att ha ägnat stora delar av nittiotalet åt studiojobb med Paradise Lost, Peace Love and Pitbulls, Drain och Iodine Jupiter, så började jag bli trött på tunga gitarrer. Det fanns tillfällen när jag bara ville spy på det och längtade efter att göra syntbaserad pop. Så elektroniska projekt som The Operating Tracks och The Brides of the Black Room har betytt mycket för mig. Jag har ju varit inne och stökat med Rein också. Och remixat Mesh. Men det mesta jag håller på med låter väl ungefär likadant, eller? Alltså, det “akustiska” låter ganska maskinellt och det “maskinella” låter rätt organiskt. Det kanske är det som är min estetiska vision, att vända akustiskt och maskinellt ut-och-in? Jag är sugen att göra något helt akustiskt snart, men är också i starten med ett kallt och elektroniskt projekt. Däremellan är ett spännande ställe att befinna sig, eftersom ljuden smälter samman och det fortfarande finns mycket outforskat att upptäcka. 

Vad alla inte vet är att du även lyckats få in en fot i de finkulturella salongerna och skrivit musik åt den polarprisbelönade amerikanska stråkkvartetten Kronos Quartet, som är känd för sina gränsöverskridande samarbeten med bland andra Philip Glass och Björk. Kan du berätta lite om bakgrunden? 
– Jag och Totte Mattsson från Hedningarna har en duo som heter Hurdy-Gurdy. Under nittiotalet kämpade vi med våra 1700-talsinspirerade vevliror, som hade strängar gjorda av tarmar, på scener som inte var gjorda för den typen av instrument. Det blev många hemsnickrade tekniska lösningar och ett stresspåslag från helvetet. Varje gång vi sågs uppstod nya mardrömssituationer, men också en spännande artistisk idé. Jag hade köpt en Powerbook och börjat lära mig musikprogrammet Logic, så vi startade en kreativ lekstuga med alla missljud och fel våra stackars instrument förde med sig. 2005 kom Prototyp ut, ett album med svensk traditionsmusik på vevlira, men med en produktion som andades modern elektronik. 100 % av alla ljud var från våra vevliror. Om man vill vara självkritisk kan man kalla det “en självupptagen samplingsfest”, men det var samtidigt en lekfull och superkreativ miljö, där inget var förbjudet. Denna platta hittade Kronos Quartets ledare, David Harrington, i en skivaffär i San Francisco och han kunde inte tro sina öron. Två svenskar, som med vevliror och datorer lyckades sammanfatta hans inre känsla och estetiska tanke kring vad stråkkvartetten var. Han hörde av sig och en extremt långsam, men lika spännande kollaboration inleddes och pågår än i detta nu. 

Vad har ert samarbete burit för frukt hittills? 
– Vi har uppfört två stråkkvartetter tillsammans. Dels Scatter, som vi spelade tillsammans på Carnegie Hall 2010, inför en hänförd J G “Foetus” Thirlwell, och så ReFrag som uruppfördes på Stockholms Konserthus 2012. Av olika skäl drogs samarbetet i långbänk och det kändes som att ett gemensamt album skulle stanna på tankestadiet. Men 2018 spelade vi slutligen in tillsammans. Det materialet ligger dock fortfarande outgivet. Mycket har kommit emellan, men vi har inte heller någon stress. Musiken bygger mycket på min personliga problematisering kring att vara folkmusiker i en allt mer nationalistisk samtid. Det nådde absurda nivåer när det visade sig att Anders Behring Breivik hade “Lux Aeterna”, musik skriven av Clint Mansell och framförd av Kronos Quartet, på repeat under sitt terrordåd på Utøya. Jag förlorade nästan fotfästet, blev besatt av all denna ondska, det personliga sammanträffandet och hur obegripligt pusslet kändes. Men en händelse i David Harringtons eget liv, som han på ett vackert sätt delgav mig när jag tog upp problematiken, gav mig nytt hopp. Jag vet inte när och hur allt kommer att se dagens ljus, men det finns en lösning som jag måste hänge mig åt för att finna. 

Ovanpå allt annat har du även ägnat dig åt teater- och föreställningsmusik.  
– Ja, jag lärde mig mycket på Västanå Teater, där min kompis Magnus Stinnerbom stakat ut en väg som kompositör. Där var jag med och gjorde tre föreställningar, som gav mig en inblick i hur musik kan leda skeenden på en scen. Efter det har jag gått min egen väg och gjort ett antal föreställningar med nycirkus i Barcelona, “Bergtagna” i Falun, “Råttfångaren” i Örebro och “Mythos” i Visby. Den sistnämnda tillsammans med Emma Härdelin, som är sångerska i Garmarna. Jag sitter nu och förbereder en inspelning av “Råttfångaren”, musik färgad av det mörkaste som inte skulle få kunna hända, nämligen Rysslands invasion av Ukraina. Under slutet av mitt arbete dog Andrew Fletcher och jag hade ett par dygn av total “Depechema”. Det var min nödvändiga ventil och även om det inte är tydligt när man hör musiken, så tror jag det satte en viss ton och gav vissa dimensioner till berättelsen vi gjorde. 

Låt oss återgå till rockscenen. Du var nyligen ute på turné med ingen mindre än Joakim Thåström. Hur var det att samarbeta med denne legend?
– Det är helt otroligt att spela med Thåström. En ynnest och bland det mest tillfredsställande jag varit med om som musiker! Samtidigt är det en naturlig samlingspunkt för mina musikaliska intressen och ljudmässiga fetischer. Jag träffade ”Pimme” för första gången när jag gjorde stråkar på ett par låtar med Peace Love and Pitbulls och vi har vandrat in och ut ur varandras världar sedan dess. Det handlar inte om genrer när vi spelar med hans band, utan om rätt temperatur och fullständig närvaro. Fiol, Moogsynt eller gitarr är egentligen ointressant. Vi lyfter någonstans utanför oss själva och det är det mest underbara man kan tänka sig. Att förlora sig själv och samtidigt vara så nära kärnan!

Du är onekligen en mångsidig musiker, Stefan. Har du hämtat inspiration från genreöverskridande kameleonter som David Bowie eller Prince? 
– Definitivt Bowie. Han är som en ledstjärna för mig och jag är helt gränslös i mitt idoliserande av honom. Jag tror att jag hämtat mycket från honom i sättet jag tänker på musik, strukturellt betraktat. För mig är det en styrka att ha breda intressen och kunna se att saker som kanske inte verkar höra ihop kan skapa något nytt och större tillsammans. Jag tror att min kärlek till artister som Bowie, Kraftwerk, Depeche Mode och Nine inch Nails är så stor för att deras avantgardistiska rötter och experimentella arbetssätt skulpteras till balanserade helheter. Musiken blir en form av pop och jag älskar pop. Jag tänker i pop i allt jag gör!

Det brukar sägas att Prince kunde traktera närmare trettio instrument. Kan man även beskriva dig som multiinstrumentalist? Hur många spelar du och vilka ligger dig närmast om hjärtat?
– Oh, nej, jag drar mig verkligen för att kalla mig det. Jag står mig rätt bra på fiol. Jag vet att jag har en ton och en stil som är min egen och jag kan uttrycka mig fritt inom mina ramar. Samma sak med vevlira. För egna ändamål är jag väl ganska nöjd med både gitarr och piano också. Men grejen är att många musiker är så förbannat bra på olika instrument. Varenda trummis eller saxofonist kan riva av låtar på piano eller gitarr. De kan sitta på ett jam och ta ut komp perfekt. Jag har aldrig varit speciellt bra på det. Däremot kan jag hitta min väg och göra vissa insatser på instrument jag egentligen inte behärskar. Det är någon slags grundton jag vibbar på. På “Öppet Hav”, Garmarnas samarbete med Thåström, spelar jag till exempel elbas. Jag träffade Ulf “Rockis” Ivarsson, Thåströms dåvarande basist, dagen därpå och hade en fruktansvärd blåsa på långfingret. Han undrade varför i helvete jag inte hade ringt honom, men ibland blir jag besatt och bara ska göra det själv. Ibland måste man ju göra det också, när deadlines och spontana idéer möts. När Myrkur och jag spånade låtar, föreslog jag att jag skulle spela stråkharpa på några. Ett instrument jag knappt kunde och dessutom inte ens ägde. Men jag lånade en av Gotte i Garmarna och övade. Samma sak när “Pimme” ringde och frågade om jag ville spela keyboards i nya bandet. Jag är ju ingen keyboardist, men jag svarade bara “ja”. Efteråt fick jag panik: “vad fan har jag gjort?”. Men i slutändan har ju allt gått bra, haha. 

Många musiker, i synnerhet på den elektroniska scenen, är inte bara intresserade av harmonier och arrangemang, utan har dessutom ett stort intresse för ljud. Är du själv ljudfanatiker och springer runt med samplern i högsta hugg?
– Jag har alltid varit intresserad, periodvis faktiskt helt extremt intresserad, av ljud i alla dess former. Många nätter har tillbringats med att skruva till ljud jag samplat. Jag tror mitt favoritljud är att spela med naglarna på vevliran och multitracka det. Det låter både dött och levande. Både vämjeligt och oändligt vackert. Ljudfascinationen har följt mig i alla mina projekt, men mellan varven har jag intresserat mig mer för komposition, melodier, arrangemang, produktion och mix. Eller jobbat på att utvecklas rent hantverksmässigt. Allt hör ihop och momenten korsbefruktar varandra.

Har alla dina erfarenheter på något sätt påverkat hur du konsumerar musik? Eller lyckas du koppla bort “proffsmusikern Stefan” och lyssna med hjärtat när du går på konsert eller sätter på en av dina gamla favoritskivor? 
– Intressant fråga! Vad gäller plattor, så kan jag ibland lyssna med ett analyserande filter, som jag önskar att jag inte hade. Men det gäller nog alla som konsumerar mycket musik, oavsett om de spelar själva eller inte. Live brukar jag däremot alltid ryckas med och är nästan alltid entusiastisk! 

Behöver du ibland ta en paus från musiken, befinna dig i total tystnad och ägna dig åt helt andra saker? Eller är musiken inte bara ditt yrke, utan även din största passion, och är en dag utan musikaliska upplevelser en förlorad dag? 
– Nej, gode gud, jag känner ofta att jag behöver en paus från musiken. Men tyvärr kan jag inte riktigt styra det, utan den tränger sig på även om jag vill vara ifred från den. För mig fungerar musiken som en slags aktiv hjärngympa och själslig trasselfixare. Att lösa musikaliska gåtor blir att reda ut problem i mig själv. Får jag inte göra det, så mår jag inte bra. Så betraktat är det varken ett yrke eller en passion, utan mer av ett grundläggande behov. Jag har alltså inte riktigt valet att “strunta i” musik, utan den finns där vare sig jag vill eller inte. Och är man nu så skevt ihopsatt, så blir det väl lättare ett yrke av det hela… 

Var det bara en musikerkarriär som var aktuell för dig eller funderade du även på något annat yrke som ung? Vad tror du att du hade gjort idag om du inte hade varit heltidsmusiker? 
– Jag hann aldrig tänka i termer av karriär inom något annat än musiken, eftersom vi började turnera med Garmarna redan när jag gick på gymnasiet. Annars har jag alltid tänkt att jag ska jobba med text. Kanske som journalist, bibliotikarie eller lärare någon gång i framtiden. 

Apropå lärarambitionen. Du och indieprofilen Andreas Jismark, som numera jobbar i skolvärlden, har varit inblandade i ett projekt, där ett stort antal elever skrivit och producerat egna låtar. Kan du berätta lite om det?
– Jag jobbar med Andreas på Husbygårdsskolan i Stockholm sedan snart tre år tillbaka. Det är rena drömmen att jobba så tätt med en av sina absolut bästa vänner! Jag avrundar tjänsten i sommar och vi har inte hunnit så långt som vi önskat, men vilka år det varit! En extrem utmattning ibland, men också ren eufori. Vi har precis inlett ett spännande projekt med Adolf Fredriks Musikklasser, vilket fört mig tillbaka till en del av min musikaliska skolning som vi inte pratat om, nämligen körsången. Från 1989 till 1996 sjöng jag i Kjell Lönnås KFUM-kör, vilket var en av de viktigaste bitarna i mitt musikaliska pussel. Mycket av det jag gjort senare har försökt hitta tillbaka till den inre upplevelse man uppnår genom körsången. Jag tror faktiskt mycket av min humanistiska grundsyn kommer därifrån också. Det finns så mycket värdefullt där! Samma berusande känsla fick Andreas och jag uppleva senast för en vecka sedan och vi hoppas på fler upplevelser i samma stil med våra elever och kompisar på AF!

Du har hunnit med väldigt mycket, Stefan. Har du några musikaliska drömmar kvar?
– Oh, ja! Jag har otroligt många drömmar kvar. Men de ska inte stanna vid drömmar. Kalla dem hellre planer. Jag har fjorton projekt inplanerade de kommande arton månaderna. Vi får höras om något år och gå igenom det hela igen…

Vi bad avslutningsvis Stefan göra en spellista med några personliga favoriter från sin digra produktion. Lyssna och fascineras nedan: