Johanna Lillvik – The Love Hate Syndrome

Efter en svängig blues- och boogieplatta med Blues Escape och en underbar, självbetitlad ep som kom 2017 är det nu – äntligen – dags för Johanna Lillvik att debutera med ett fullskaligt soloalbum. Och ja, det var mer än värt all väntan.

Hon sjunger, hon spelar piano, hon har skrivit all musik och text själv, hon har producerat cd:n, hon kommer från Borås, hon har studerat nordisk folkmusik, hon har sjungit med Cirque du Solei och hon utmanar lyssnaren på det mest underbara vis. Innehållet på Johanna Lillviks album är varierat, överraskande, kaxigt, sexigt, vackert, våldsamt, intensivt och väldigt väl framfört. Lite som att kasta sig handlöst utför ett högt berg i ett djungellandskap och inte bara överleva, utan också komma på hur man flyger och ge sig iväg på en tur över det färgrika landskapet istället för att krascha i djupet där nere. Lillvik låter inte som någon annan artist jag känner till, hennes texter är både originella, spännande och underbara. Detsamma gäller musiken. Ingen låt är den andra lik, ändå passar de ihop som handen i handske på The Love Hate Syndrome. Skulle jag placera Johanna Lillvik bland likasinnade kvinnor i branschen skulle hon hamna på samma piedestal av egensinne och unikt uttryck som Kate Bush, Nina Hagen, Jenny Wilson, Yoko Ono, Diamanda Galas och Björk. Lillvik äger nämligen samma ådra av artpop som dessa älskvärda legendarer. Låt mig bara ta fyra exempel, fyra favoriter som höjer sig aningen över alla de andra favoriterna på plattan: ”Say What, Say Why”, ”Gospel Of Nut”, ”Busted” och ”Modern Woman”. Lyssna på dessa och sedan kommer du vilja höra resten av plattan, eller så är du ett förlorat fall med en helt annan smak. Personligen håller jag The Love Hate Syndrome som ett av årets absolut bästa och mest intressanta album.