Big Fish – medeltidsmetallmaskinen är tillbaka!

De kombinerar element från punk och industrirock med medeltidsinspirerade melodier och skriver poetiska texter med starkt samhällsengagemang. På nittiotalet lades bandet på is, men nu är de tillbaka i originalsättning med ett nytt och starkt album. De heter Big Fish och Zero Magazine fick ett intressant samtal med deras sångare, David Giese.

Foto: Frans Rudström

God kväll, David, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Låt oss börja med att prata om ert nya album, Kalla döda drömmar, som är det första Big Fish-släppet på mer än tjugofem år.Vad ledde egentligen fram till den här både oväntade och efterlängtade comebackskivan?
– De senaste tio åren har vi återförenats ett par gånger och gjort spelningar på olika klubbar och festivaler. Många av dem har fått fin respons och gett mersmak, men vi har ändå inte riktigt känt behov av att lägga mer tid på bandet. Det har liksom varit ett perfekt upplägg att ha kul ihop och köra gamla låtar som publiken vill höra. Efter en lyckad spelning på Truckstop Alaska i Göteborg, för ett par år sedan, tyckte dock vår basist, Andreas “Dea” Iverhed, att det var dags att göra ett ställningstagande. ”Vi måste berätta för våra lyssnare om vi är ett aktivt band eller bara ett museiföremål”, menade han. Där och då väcktes tanken på allvar att spela in nytt material igen.

Hur var det att skriva nya Big Fish-låtar igen efter så många års dvala?
– Först gick det ganska trögt. I alla fall för mig. Tomas Rudström, som gör merparten av vår musik, har alltid intressanta låtskisser på lager, så på den punkten var det inga större problem. Men Big Fish är ett väldigt textdrivet band och jag hade inte lika lätt att ta upp tråden, eftersom jag inte hade skrivit den typen av lyrik på mer än tjugo år. Men efter hand lossnade blockeringen och jag började hitta tillbaka till rätt röst inom mig.

Du har tidigare nämnt Cornelis Vreeswijk och Carl Michael Bellman som textmässiga förebilder. Tillhör de fortfarande inspirationskällorna?
– Jag lyssnade mycket på Cornelis i mina tonår, när jag var väldigt adaptiv, så en influens från honom sitter i ryggraden. Kanske skulle man kunna säga att Cornelis uppdaterade Bellman och att jag, trettio år senare, försökte göra samma sak igen. Jag gillar att både Bellman och Cornelis alltid befann sig på gatunivå. De skildrade inte världen uppifrån, utan nådde ut till det bottenskikt av samhället där de ofta själv vistades. Både tematiskt och stilistiskt finns det tydliga spår av bägge i mitt textskrivarhantverk, men kanske inte så mycket på just den här skivan.

Vilka andra artister färgade då Kalla döda drömmar?
– Vi lyssnade stenhårt på två av Einstürzende Neubautens åttiotalsalbum: Haus der Lüge och Fünf auf der nach oben offenen Richterskala. Detta delvis med nya öron. Som tonåringar reagerade vi mest på ångesten och det självförbrännande, men nu fascinerades vi lika mycket av den mer subtila sidan av Blixa Bargelds skapande. Förutom Neubauten har vi spelat mycket doom metal och folkmusik i studion. Framförallt Siti Muharam, som är en fantastisk sångerska från Zanzibar. Vid sidan av de förväntade skyldiga finns det alltså ett par mer otippade referenser…

Under inspelningarna gick ni tillbaka till Big Fishs ursprungskälla, Ekebyrepan i Uppsala, där ni brukade musicera på nittiotalet. Väcktes många minnen och påverkade det soundet?
– Absolut! Jag hittade jag ett DAT-band med inspelningar från när vi var ute och härjade på Uppsala Skrotbolag. Vi brukade bryta oss in där, dricka öl, slå på grejer och sampla kakafonin. Dessutom stod vårt skrotslagverk kvar och i en låda låg en gammal merchlåda med skivor och hundrakronorssedlar som tyvärr blivit värdelösa. Hela upplevelsen var som att öppna Pandoras ask, men på ett bra sätt, haha.

Er stor skillnad mot nittiotalet är dock att er gitarrist, Arvid Eriksson, numera är bosatt i Nya Zeeland. Hur påverkade det skivans framväxt?
– Av geografiska skäl kan vi tyvärr inte träffa Arvid så ofta som vi skulle vilja, men Big Fish är en väldigt sammansvetsad enhet, där han fortfarande fyller en viktig funktion. Det kändes självklart att han skulle vara involverad i inspelningarna, men eftersom vi inte kunde jamma ihop, så blev vi tvungna att hitta en annan lösning. Arvid byggde en hemmastudio i sitt garage, som gav oss möjlighet att jobba dygnet runt, på varsin sida av klotet. Under dagarna skickade vi ljudfiler till Arvid. Vi sågs sedan i ett videomöte på kvällen, där vi drack öl och han sitt morgonkaffe. Efter det gick vi till sängs och han började med sina gitarrpålägg. Morgonen därpå pratade vi igen. Då var det han som tog en öl, efter en lång studiodag, och vi satt med våra frukostmackor. Ett annorlunda sätt att jobba, men det funkade över förväntan bra!

Foto: Mwala Silumesi

Vad ligger bakom den dramatiska och ödesdigra albumtiteln, Kalla döda drömmar?
– Det var en ordkombination som kom flygande till mig och bara kändes rätt. Jag var på väg till en spelning och satt och lyssnade på dödsmetallbandet ShortONEshort. Plötsligt kom jag på mig själv att sjunga ”Kalla döda drömmar” till en av deras låtar. Frasen anspelade på flyktingarna som försökte ta sig från Nordafrika till Europa, men hindrades av Frontex vidriga gränsbevakning. Alldeles för många människoliv offrades. Jag stod inte ut med tanken på att folk som följde sina drömmar hamnade i havet och flöt iland, kalla och döda. Titeln kan alltså ses som en mörk och obehaglig metafor för ett framtida ”Fästning Europa”, där fascismen segrat.

Ni har ett par konserter på gång. Först en releasefest på Hus 7 i Stockholm, därefter även spelningar på Pustervik i Göteborg och Parksnäckan i Uppsala. Vad kan publiken förvänta sig på scen?
– Vi har börjat repa in de nya låtarna och det känns både jätteinspirerande och superangeläget att få framföra dem. Men konserterna kommer framför allt att fokusera på äldre material. Vi är väldigt stolta över vad vi lyckades åstadkomma i tjugoårsåldern och jag har lagt mycket tid på att hitta tillbaka till de gamla texterna och sångstilen jag hade då. Men på ett nytt sätt, som känns rimligt för en vuxen person.

Big Fish har sina musikaliska rötter i Depeche Mode och Front 242, låg på punkbolaget Birdnest Records, turnerade med Charta 77 och har kallats för ”medeltidsmaskinsmetal”. Är ni ett fullständigt genre- och subkultursöverskridande band?
– Vi har i alla fall en ganska unik kombination av lyssnare. Allt från bikers, trallpunkare, folkmusikfans och gamla synthare till äldre människor, som uppskattar våra visor. Det är jättekul!

Foto: Frans Rudström

Ni har inlett ett samarbete med det Göteborgsbaserade skivbolaget Progress Productions. Hur kommer detta sig och vad är det bästa med att jobba med Torny Gottberg?
– Vi kommer från en åttiotalistisk undergroundkultur och har starka kopplingar till industriscenen, så Progress Productions passar oss utmärkt. Precis som vi också trivdes och kände oss hemma hos Birdnest. Jag känner Torny Gottberg sedan länge och vet att han brinner för den svenska alternativscenen, så hans uppbackning blev en viktig energiinjektion!

Låt oss gå tillbaka lite i tiden. Det finns ett rykte om att en av era skivor, bortom er vetskap, hamnat i händerna på självaste Blixa Bargeld. Stämmer detta?
– Ja, en kompis till mig, Rickard Stumm, såg ett foto på Pinterest, som han skickade över. Han var övertygad att jag redan kände till det, men det gjorde jag inte. Bilden fick mig mer eller mindre att tappa andan! Där satt Blixa Bargeld vid ett bord, med spretigt hår och tajt skjorta, och under hans arm låg vår första vinyl-EP, som bara pressades i några hundra exemplar. Jag trodde knappt mina ögon! När jag sansat mig lite började jag efterforska det hela och fick tag på fotografen. Hon hette Jolanda Kempers och fotot visade sig vara taget i Nederländerna 1990. Vi skrev ett par trevliga mejl och jag berättade att mitt liv förmodligen tagit en annan riktning om jag hade fått se bilden redan på nittiotalet. Jag hade gått i taket av självbelåtenhet, haha. Hur Blixa hade fått tag på skivan visste hon dock inte. Lite senare frågade jag Jolanda om jag kunde få köpa ett original, men fick ingen respons. Hemskt nog visade det sig att hon hade avlidit, helt plötsligt, och det enda som fanns kvar var en minnessida. Allt det här hände inom loppet av ett halvår. Hela historien är alltså väldigt speciell och gripande…

Avslutningsvis: hur föreställer du dig framtiden för Big Fish?
– Jag älskar att vi har gjort en ny platta och är jättestolt över Kalla döda drömmar. Det är det bästa albumet vi har gjort och då gillar jag ändå de gamla grejerna. Men mer än så kan jag tyvärr inte säga i dagsläget. Vi får ta saker som de kommer.

Mer om Big Fishs kommande konserter i Stockholm, Uppsala och Göteborg här. 

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Einstürzende Neubauten till Liseberg!

Blixa Bargeld och gröna kaniner? “Yü-Gung” och FlumeRide? För tjugofem år sedan hade det varit …