Monday , September 20 2021

SCALA – ett dansant första kapitel

Dansanta beats, klatschiga syntslingor och trallvänliga melodier. Det senaste tillskottet till pbhmedia – Peter Johansson, alias SCALA – är inte rädd för det enkla eller raka. Däremot försöker han undvika det banala och testar gärna nya uttryckssätt. Zero Magazine fick ett intressant samtal med den i Frankfurt bosatte göteborgaren, där allt från remixer till Culture Beat diskuterades. 

Hej, Peter, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Kan du berätta lite om bakgrunden till SCALA? När och hur föddes projektet?
– Hela äventyret började med en remixtävling hos pbhmedia, som dök upp i mitt Facebookflöde. Utan några direkta ambitioner, utan mest för att det “kliade i fingrarna”, gjorde jag en remix, som jag skickade iväg. Jag tror att den blev relativt uppskattad, för efter en tid fick jag meddelande från skivbolagschefen Niclas Blyh, som skrev “jag skickar din remix till pressning imorgon, så nu måste jag ha ett namn också!” SCALA var det som dök upp i huvudet där och då, när jag satt med Messengerfönstret öppet, och på den vägen är det. Precis som med mycket annat i livet spelade alltså tillfälligheter en viktig roll.

Finns det några andra band eller artister som inspirerat SCALA:s sound? Vänder du dig till någon speciell målgrupp eller tänker du på projektet som musik med potential att slå i stugorna?  
– Jag har hela tiden haft ambitionen att det ska vara enkel, rättfram och trallvänlig pop. Ursprungligen tänkte jag mig slutresultatet lite ”syntigare”, men eftersom jag älskar jag nittiotalets trance- och europop, så blev det en form av dansant korsbefruktning. Då gränsen mellan enkelt och banalt kan vara hårfin, funderade jag självklart på risken att falla över på “fel sida”.  Men det här är den här typen av musik som jag själv gillar, så på det viset är det alldeles ärligt och uppriktigt. Dessutom ligger jag ju på ett skivbolag som lever under devisen: “När det gäller musik är banalt inget skällsord. Tvärtom!” Det lär nog inte bli några större kommersiella framgångar för mig. Soundet är inte tillräckligt trendigt nog för det. Målgruppen får istället bli ”nostalgitrippare”, som jag själv, som fortfarande tycker att en “four-to-the-floor” med klatschig syntslinga är svår att överträffa. Med detta sagt är det inte så att jag ristat in någon stil eller något sound i sten. Jag har till exempel, till vissas förtret, redan börjat experimentera lite med gitarr. Så det mesta känns öppet inför framtiden. 

Är SCALA ditt första musikaliska äventyr eller har du tidigare erfarenhet inom branschen?
– Jag har faktiskt en relativt diger musikalisk bakgrund. Det som ligger närmast bak i tiden är ett band som hette GLAS, som gjorde elektronisk pop på svenska. Dessförinnan jobbade jag en period som covermusiker och trallade runt på after ski- och after beach-tillställningar. Jag har faktiskt också varit med i ett tjeckiskt band, där jag pendlade mellan Ostrava och Frankfurt för att repa. En balansakt mellan hängivenhet och vansinne! Så mina musikaliska äventyr har spretat i många olika riktningar. Precis som min personliga musiksmak, där jag håller Iron Maiden och Depeche Mode lika högt…

Skulle du beskriva SCALA som ett band eller snarare ett soloprojekt med gästartister? Vem är din sångerska? 
– SCALA är i nuläget definitivt ett solo- och studioprojekt. Men jag har turen att samarbeta med en duktig tysk tjej, som heter Chiara Tahnee och är lite halvkänd här nere. Hon sjunger på alla låtar på min första skiva. Hon hade aldrig gjort denna typen av musik tidigare, utan kom från rockbakgrund, och var därför lite tveksam i början. Jag fick dock så stora Alison Moyet-vibbar när jag hörde henne att jag blev tvungen att inleda ”operation övertalning”. Nu blev kanske inte slutresultatet riktigt lika bra som Yazoo, men det är nog mest för att jag inte är Vince Clarke, haha. Nästa skiva kommer dock att ha någon annan vokalist. Som jag varit inne på tidigare, så vill jag testa nya grejer framöver. 

Din första fullängdsskiva, Chapter/01, är något så ovanligt som en kompilation, där hälften av låtarna är egna kompositioner och andra halvan remixer på andra artister. Hur kommer det sig att du valde det här konceptet?
– Ärligt talat var det skivbolagets idé. Men jag tyckte den var alldeles lysande. Att göra ett tydligt ”avslut”, i form av en kompilation, gör att jag nu kan jobba mycket mer förutsättningslöst med nytt material. Hade jag fortsatt med en rad singlar eller EP:s, tror jag risken för upprepningar hade varit större. Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag känner mig lite stolt när man så tydligt kan se vad jag faktiskt lyckats åstadkomma det senaste året!

Albumtiteln Chapter/01 antyder att mer är på gång. Ska det bli ett kapitel 2 och vad kommer det i så fall att innehålla? 
– Jo, det kommer fler kapitel och de kommer att visa andra sidor av mitt skapande. Det ligger lite grejer på hårddisken och puttrar redan, men inget som är klart än…

Finns det någon av dina egna låtar på Chapter/01 som du är speciellt nöjd med?
  Ja, ”Alibi”, eftersom den är ett hopkok av vitt skilda influenser. Det ligger en distad gitarr på en sampling från ”Trans-Europe Express” i en låt som till stora delar bygger på Bachs cellosvit nummer 1 i G-dur. Rock, elektroniskt och klassiskt ihopbakat till… ja, något helt annat.

Hur tänker och jobbar du som remixartist? Strävar du efter att ge remixerna en tydlig personlig touch eller handlar det mer om små finjusteringar av originalet?
– Generellt är remixer det roligaste som finns. När man gör egna låtar medföljer relativt mycket slit utöver själva låtskrivandet. Med remixer är det “tråkiga” redan gjort, så istället kan jag fokusera på det kreativa. Det är en ynnest och väldigt lärorikt att få krypa under skinnet på någon annans låt, lyssna hur de jobbar med ljud, stems och lösningar i största allmänhet. Ibland får jag direkt en känsla för låten och i vilken riktning jag vill ta den. I andra fall krävs det mer experimenterade och att jag kanske vågar vara lite ”respektlös”. Ett extremt exempel är en remix jag gjorde för Electric City Cowboys, där jag bara hade rösterna och faktiskt inte hörde originallåten förrän efter remixen var klar. Jag försökte gissa mig till hur originalet kunde tänkas låta, men lyssnar man “side by side” är det nog ganska tydligt att jag inte hade en aning, haha. Så remixer är fantastiskt kul till man är i det skedet att man är klar och ska skicka iväg sin version. Då infinner sig ofelbart tanken: “Men så här kan jag ju fan inte göra med denna låten, nu blir de nog skitsura och tycker att jag förstört den…”

Du är numera bosatt i Frankfurt am Main, en stad med en rik elektronisk musikhistoria och artister som Sven Väth, Talla 2xlc, Snap! och Culture Beat på sitt samvete. Har du, musikaliskt eller stämningsmässigt, inspirerats av din nya hemstad? 
– Det är ju därför jag flyttat hit, för att jag älskar den musiken. En pilgrimsemigration, haha. Skämt åsido, soundmässsigt skulle man nästan kunna beskriva SCALA som “the sound of Frankfurt, 25 years later”. Fast det är mer en tillfällighet än något jag verkligen siktade mot. Men visst är jag lite stolt över att bo i den stad som, i alla fall enligt mig, är ”europopens vagga”. Jag kan inte vänta på ett flyg utan att drömma mig bort till hur det kan ha sett ut en regnig vårdag för snart trettio år sedan, under terminal 1, när Torsten Fenslau slinker in på den legendariska klubben Dorian Gray för att kolla om senaste mixen på ”Mr Vain” håller för uruppförande senare på kvällen…

Vad händer framöver för SCALA?
– Tyvärr är ju möjligheterna till livespelningar begränsade med det konceptet SCALA har idag. Men jag tittar framåt och har fullt fokus på att skriva nytt och försöka få nästa kapitel att ta form! 

Köp Chapter/01 här.
Följ SCALA via hans Facebooksida.

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Obsession of Time – aktuella med EP och konsertvideo

Sydsvenska Obsession of Time – alias Fredrik Frostengren, Andreas Ohlsson och Jane Jarl – har …