Piston Damp – Norges nya elektropopfantomer berättar om debutskivan

Smart elektropop, genomtänkta texter och en spännande bakgrundshistoria. Detta och mycket mer erbjuder Norges just nu intressantaste band, Piston Damp. Zero tog tillfället i akt att prata med Jonas Groth och Truls Sønsterud om debutskivan, Making The World Great Again. 

Foto: Kine Jensen

Hej, Jonas och Truls, och tack för att ni tar er tid att svara på några frågor! Låt oss kasta oss rakt ut i hetluften. Vad många undrar är varför Piston Damps debutalbum kommer först nu, 2021, när ni bildades redan för tjugo år sedan.

(Jonas): När vi startade Piston Damp, år 2000, var vi unga, entusiastiska och hade all tid i världen. Min brors band, Apoptygma Berzerk, var ute på sin Welcome to Earth-turné, så vi lånade deras studio, gjorde låtar och hade det kul. Vi hade inga allvarliga intentioner med projektet, men kände att det fanns potential, så vi spelade in en demoskiva. Oturligt nog var Norge, vid tidpunkten, helt besatta av Robbie Williams. ”Åttiotalsinspirerad elektropop är ute”, menade skivbolagscheferna och gav oss tummen ner. Det fick oss att tappa sugen lite. Samtidigt hände en massa andra saker. Vi stadgade oss och skaffade barn. Vi blev inblandade i andra musikaliska konstellationer. ”Life happend”, som det brukar heta. Under mer än femton år låg Piston Damp på is. Men för ganska exakt ett år sedan ringde Truls till mig och berättade att han ville strukturera upp sin tillvaro och avsluta ett par gamla projekt, så att han ”kunde få ut dem ur sitt system och gå vidare med livet”. Däribland Piston Damp. Jag sa ”best motivational speech ever” och kavlade upp ärmarna, haha. Redan samma kväll hade vi en tidig demoversion av ”Something in Me” klar. 

(Truls): När vi väl hade bestämt oss för att återuppliva Piston Damp gick allt ganska snabbt. Jag byggde upp en bra hemmastudio och musiken kändes roligare än den gjort på länge. Vi fick verkligen en kreativ nytändning! 

(Jonas): Vi hade ganska många halvfärdiga låtar från början av tvåtusentalet, som putsades upp. De kombinerades med nyskrivet material och plötsligt satt vi med en riktigt bra grund för en fullängdsskiva! 

Vilka fördelar finns det med att låta ett album mogna fram på det sättet? Är ni bättre musiker nu än för tjugo år sedan? 

(Truls): Alldeles säkert har vi lärt oss mer om musikproduktion, men än viktigare är att vi mognat som människor. Vi har inte längre behov av att bevisa något. Många artister debuterar som unga, vilket kan leda till problem, eftersom de inte hittat sig själva än. 

(Jonas): Precis. Truls och jag känner oss trygga, både i oss själva och med varandra. Fördelen med att ge ut debutalbumet när man fyllt fyrtio är att man vet vad man gör. Nackdelen är att vi har mycket kortare tid på oss att bli rika, berömda och släppa tjugo uppföljare, haha.

Skivan heter Making The World Great Again, vilket så smått leder tankarna till en amerikansk expresident. Men ni refererade kanske inte alls till honom?

(Jonas): Vi gillar att provocera lite, haha. Skämt åsido, om vi tittar på ”Making America Great Again”, så är det faktiskt en slogan den republikanske senatorn Alexander Wiley myntade redan på fyrtiotalet. Sedan användes den även av Reagan under åttiotalet. Så Trump var långt ifrån först. Men visst, uttrycket har varit på tapeten de senaste åren. Vår albumtitel är dock en parafras. Trumps budskap var nationalistiskt och egoistiskt. Vi talar däremot om samförstånd och solidaritet. Making The World Great Again har ett positivt budskap. Världen kan bli en bra plats igen!  

När man lyssnar på era texter anar man en viss skepsis mot dagens digitala samhälle.

(Truls): Vi är inte mot utveckling eller modern teknologi. Vår musik är ju syntbaserad. Men vi ogillar hur det mellanmänskliga utbytet i samhället har minskat. Överallt ser man människor som bara tittar ner i sina telefoner. De missar vad som händer runt omkring dem, eftersom de är upptagna med något i en parallellvärld. Dessutom kan stämningen vara ganska otrevlig på sociala medier. Man kommer undan med mycket mer när man kommunicerar via en skärm än när man talar direkt till en människa…

(Jonas): Making The World Great Again är inte en missionerande skiva, som kritiserar folks livsval. Det är en uppmaning att reflektera över samhällssituationen. Internet har gjort att många känner sig mer ensamma än någonsin. Sociala medier kan inte ersätta vanliga mänskliga relationer. Vi vill gärna uppmuntra folk att lägga sin tid på att ge och ta emot kärlek i verkliga livet, istället för att låta tillvaron styras av flödet i cyberrymden.

Foto: Kine Jensen

Vilka artister har inspirerat och färgat soundet på Making The World Great Again? 

(Jonas): Jag tror att man kan hitta spår av allt möjligt vi lyssnat på under årens lopp. Men om jag ska välja ut några av de mest framträdande inspirationskällorna, så blir det Depeche Mode, A-ha, The Cure, Erasure och naturligtvis Apoptygma Berzerk. 

(Truls): Piston Damps sound är inte minimalistiskt, utan handlar snarare om en stor och grandios ljudbild. Jonas ringar in de viktigaste influenserna bra, men jag skulle även vilja lägga till Muse och Queen.

En av låtarna som sticker ut på albumet är energiska och lätt EBM-influerade ”Don’t”, där Computorgirl bidrar med sin stämma. 

(Jonas): Computorgirl, eller Benedicte som hon egentligen heter, är en fantastiskt trevlig och duktig tjej. Jag producerade hennes EP en gång i tiden, men efter det förlorade vi kontakten under en period. Hursomhelst, så pratade Truls och jag om att vi ville få in lite variation på albumet. Först funderade vi på en diktuppläsning på tyska eller något annat ”arty”, men det kändes inte riktigt rätt. Pusselbitarna föll istället på plats när jag satt hemma och lyssnade på en av mina favoritartister, det engelska shoegazebandet Cranes. Då slog det mig att Benedicte har en röst som faktiskt påminner lite om Cranes sångerska, Alison Shaw, och som skulle passa perfekt på ”Don’t”. Jag ringde upp henne och trots att vi inte hade hörts på många år, så tackade hon direkt ”ja”. Hon lyfter verkligen låten! 

En annan intressant låt är det vackra mellanspelet ”Sacred Secret”.

(Jonas): Den är inspirerad av Martin Gores harmonier och hans sätt att sjunga. Ibland, som på ”It Doesn’t Matter” från Some Great Reward, så låter hans röst nästan som ett musikinstrument. Jag spelade in en acapellaversion av ”Sacred Secret” till Truls, som han la på syntljud på. Resultatet blev mäktigt och ger extra dynamik till albumet.  

(Truls): Alla kommer kanske inte att uppskatta ”Sacred Secret”, men de mest musikintresserade av våra lyssnare kommer nog att tycka att den är intressant. Förutom Martin Gore-kopplingen, så är den även inspirerad av Pink Floyd. De är ett av mina favoritband och ”Sacred Secret” hade nästan kunnat vara med på ett av deras konceptalbum. 

(Jonas): Vi hade fler renodlade poplåtar, som vi hade kunnat ta med på skivan istället för ”Sacred Secret”, men vi ville visa att vi inte bara är vers och refräng…

(Truls): Precis! Spännande skivor, som håller i längden, får inte vara för enkelspåriga. Vi har jobbat mycket med att få Making The World Great Again att funka som helhet. 

Foto: Kine Jensen

På det avslutande spåret, ”Another Pain”, anar man influenser från både The Beatles och tidigare nämnda Pink Floyd. Ligger även sextiotalsmusik er varmt och hjärtat? 

(Jonas): Absolut. Jag har alltid älskat Lennon och McCartney! ”Another Pain” är förresten den äldsta låten på skivan. Jag skrev den på akustisk gitarr när jag var sjutton och den är starkt inspirerad av Sgt. Pepper’s Lonely Heart Club Band. När Truls fick min skiss förädlade han den genom att lägga till elektronik och en touch av Pink Floyd-psykedelia. 

(Truls): Jag gillar att de flesta av våra låtar är skrivna på gitarr. Både Martin Gore och Vince Clarke gör ju sin musik på samma sätt. Det känns som att melodierna blir starkare och arrangemangen blir mer komplexa om man utgår från akustiska skisser.  

Har ni funderat på att bygga ut Piston Damps sound med mer framträdande gitarrer? 

(Jonas): Jag skulle väldigt gärna vilja göra en skiva som drog åt The Cure- eller Kent-hållet, men då skulle den förmodligen inte släppas under namnet Piston Damp. Det är inte så att vi har satt upp några regler för hur vi ska låta och det finns ganska många akustiska instrument inbakade på Making The World Great Again, men vi vill inte spreta för mycket, så i dagsläget känns det vettigast att Piston Damp förblir ett elektroniskt band. 

När man tittar i skivkonvolutet får man uppfattningen att många släktingar och vänner varit inblandade i Making The World Great Again.  

(Jonas): Det stämmer bra. Vi har fått stor hjälp av Per Aksel Lundgreen, som väldigt generöst gett oss tillgång till hans fantastiska nätverk i musikvärlden. Sedan är mina bröder, Andreas och Stephan, med på skivan. Apoptygma Berzerk-fansen kanske känner igen Stephans vocoderröst i ”Hearts on Fire”? Men inte nog med det. Både min fru och mina barn har också varit inblandade i projektet. 

(Truls): Samma här. Mina barn är med på bakgrundssång och min fru har hjälpt till med layout och design. Piston Damp är alltså ett riktigt familjeföretag, haha! 

De flesta svenskar har ganska dålig koll på norsk musik. I synnerhet på band med en koppling till den alternativa scenen. Förutom A-ha, Röyksopp, Madrugada och Apoptygma Berzerk är kunskaperna ganska små. Vilka intressanta norska artister kan ni tipsa om?

(Truls): Norsk musik har faktiskt inte känts speciellt spännande på sistone. Å ena sidan finns det en massa band som gör hurtig ”bygderock”. Å andra sidan vimlar det av introverta damer i toppluva, som sjunger finstämda ballader. Ingetdera är riktigt vår grej. Däremot har den norska metalscenen alltid varit i världsklass. Där finns det mycket att undersöka. Även Turbonegro är värda att nämna, om svenskarna inte redan känner till dem. 

(Jonas): Jag kan tipsa om två bra indieband från vår hemstad, Sarpsborg. Först och främst Schæfer, som har ett väldigt skönt sound. Deras trummis spelar förresten även i Apoptygma Berzerk. Men jag vill också lyfta fram The Lund Commission, som släppt en riktigt fin låt som heter ”10-11”.

Foto: Kine Jensen

Vad händer härnäst för Piston Damp? Tänker ni bege er ut och spela live? Har ni rentutav redan börjat fundera på fler skivor? 

(Jonas): Vi är helt klart konsertsugna! Realistiskt sett måste det nog bli som förband till någon större akt. Gärna VNV Nation eller Mesh. Eller White Lies, om man får drömma lite…

(Truls): Ja, livespelningar hade varit jättekul. Det kan mycket väl komma mer musik från oss också. Det finns fortfarande kvar några starka låtar från de ursprungliga demoinspelningarna, som vi gärna vill ge ut. Vi får se vad som sker efter sommaren. Piston Damp har bara precis startat sin resa! 

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Apoptygma Berzerk – SDGXXV

Apoptygma Berzerks nya album SDGXXV är inte bara en remixskiva. Nej, det handlar om nyinspelningar …