Farbror Pop – melankolisk elektropop från Västkusten

Analoga syntar, melankoliska texter och en bugning till åttiotalets Depeche Mode. Farbror Pops debutskiva, November, är nästan lika mörk som det svenska höstvädret. Men han tror på ljusare tider och har mängder med planer inför framtiden. Zero Magazine växlade några ord med den hemlighetsfulle västkustbon.  

Hej, Farbror Pop, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Först ett övergripande och lite existentiellt spörsmål. Vem är egentligen du? 
– ”En lagom rund man i sina bästa år”, som i dessa Coronatider hittat tillbaka till sin musik efter att tidigare ha fokuserat på jobb och barn. Jag gillar musik, gillar att skriva och tycker bättre om att stå bakom kameran än framför, vilket syns på mina skivomslag. Musikaliskt började jag med piano i musikskolan och fortsatte med synthesizers efter att ha upptäckt band som Depeche Mode, Yazoo, Kraftwerk, Japan, Simple Minds, Ultravox, Twice a Man och Adolphson & Falk. Artistnamnet ”Farbror Pop” kom jag på i somras och blev så överraskad att ingen annan redan tingat det, att jag fick väldigt bråttom att släppa en första singel för att muta in det!

Du släppte nyss ditt debutalbum, November. En skiva som innehåller både bredd och djup. Hur tänkte du när du sammanställde den? En klassisk LP för 2020-talet?
– Eller för byrålådan, haha? Skämt åsido petar jag väldigt mycket innan jag är nöjd och väljer alltid kvalitet över kvantitet. En fotograf sa något som gjorde intryck på mig: ”alla tar dåliga foton, men en bra fotograf visar inte sina”. Jag försöker ha det med mig det, men samtidigt är vissa av låtarna på albumet äldre kompositioner från åttiotalet, där jag är emotionellt involverad, så risken finns att någon nostalgitripp slunkit med. Överlag gillar jag dock album, där låtar kommer i en tänkt ordning. ”Cancer” balanseras av ”Tromsø”, ”Is” av ”Shetland”.

Melankoli och analogt klingande syntslingor dominerar ljudbilden. Vilka tre skivor från andra artister har varit de största inspirationskällorna för November? 
– Knivig fråga! Mina husgudar är Depeche Mode. Jag gillar verkligen allt de gjort, men min egen musik hamnar nog närmare ”Blasphemous Rumours” än ”Personal Jesus”, så mitt första skivval blir Some Great Reward. För att gå över till skiva nummer två, så gillar jag syntslingor där olika ljud flörtar med varandra och där är You and Me Both med Yazoo ett av tidernas bästa album. Fantastiska ljud matchat med en grym röst! Avslutningsvis vet jag inte hur mycket det hörs i min egen musik, men Kent var ett av mina favoritband i 15 år och jag tycker att deras B-sidor är grymt stark.

Är November stämningsmässigt och tematiskt en typisk höstskiva, tycker du? 
– Ja, det kan man nog säga. Arbetsnamnet för albumet var Melankoli, men det kändes lite pretentiöst, så hösten fick symbolisera den känslan, men med en förvissning om att efter årets mörkaste och tristaste månad kommer så småningom ljusare tider. Albumet avslutas med ”Shetland”, som 1986 faktiskt hade arbetsnamnet ”Musik för lyckliga öron”.

Det har varit en livslång dröm för dig att släppa ett album. Hur känns det nu när November slutligen är ute på Spotify? 
– Jag har märkt att man i kreativa processer ofta kastas mellan hopp och förtvivlan. Från ”det här låter skitbra” till ”det här låter skit”. Lite som Winnerbäck sjunger ”det kanske var pundigt, det kanske var bra”. Det är för tidigt för mig att utvärdera om det var pundigt att ta med mina åttiotalslåtar på November, men jag tror att jag var skyldig mitt tonårsjag det. Det känns fantastiskt att ha uppfyllt den där tonårsdrömmen och riktigt skönt att ha tagit mig över den där tröskeln. Jag har lärt mig mycket på det här albumet och tänker att nästa kommer bli ännu bättre, men saker får ta den tid det tar.

Musikindustrin har förändrats mycket sedan åttiotalet. Vilka är dina tankar kring att ge ut musik 2020?
– Jag bestämde mig redan som tjugoåring för att jag inte ville försöka leva på min musik. Det verkar vara en extremt tuff bransch. Jag ger ut musik av lust snarare än av nöd och det sköna idag är att man kan göra allting själv och nå en liten krets av likasinnade.

Farbror Pop

Vad har du för förhoppningar med November? 
– Jag hoppas att den når fram till ett antal personer som tar till sig någon eller några låtar. Kanske är det även här kvalitet framför kvantitet? Det är inte viktigt för mig att nå ut brett, men visst blir jag glad för varje ny följare. Jag har formulerat mitt mål som så att ”alla andra tillsammans ska ha lyssnat minst lika mycket på November som jag själv har”. Då får man ha i åtanke att det krävs rätt många lyssningar för att ni ska komma ikapp mig, haha. 

Vad händer framöver för Farbror Pop? 
– Jag släpper min första engelska låt, ”The Beacon of Light”, i början av december. Den har varit på gång ett tag, men jag ville hålla November helt på svenska. Efter att USA och Storbritanniens vänt sig inåt sedan 2016, såg jag plötsligt hur västvärldens ledare nu var Angela Merkel. Hon är ”The Beacon of Light” på ett mörkt och stormigt hav! Jag har också en tanke om att göra ett instrumentalalbum med filmisk musik, likt ”Tromsø”, och kanske kombinera det med mitt fotointresse. Eventuellt kan det kanske även bli ett samarbete med någon duktig sångare? Vi får se. Vad jag är rätt säker på är att jag inte kommer ställa syntarna i förrådet igen!

Farbror Pop berättar om låtarna på November: 

”Corona”
Min debutsingel. Corona har gett oss en tankeställare om vad man gör med sitt liv. Jag tror att vi kommer att se tillbaka på ”före och efter Corona” på många sätt.

”Frustration” 
Det är ingen slump att jag valde att släppa denna låt just elfte september. Låten handlar om min frustration över utvecklingen sedan 9-11, med “fake news”, dubbelmoral och en negativ utveckling för demokratin.

”Alkohol”
Lars Demian var kul på nittiotalet. Inte minst låten ”Alkohol”, som vi ibland körde som allsång på våra fester. Alltid med glimten i ögat. Man får ibland frågan om låttexter är självupplevda. Här kan jag försäkra er att det inte var jag som vaknade trasig och blodig i en trappa utan att veta var jag var…

”Cancer”
Vi har alla någon släkting, kollega eller kompis som gått bort i cancer. När någon dör klättrar jag upp på ”mitt berg” och ser ut över havet. Där finner jag tröst, liksom i naturen i stort, i djur och i barn.

”Tromsø”
Min första instrumentalmusik. Tänk er Nordnorge ute på Atlanten. En gammal trasig transistorradio ligger på en strand och sprakar lite. En speldosa vevar sin melodi. Under vattnet hörs valarnas sång.

”Misstänksamhet”
En tonårsgrabb på åttiotalet blev jagad för sitt utseende. ”Misstänksamhet” är delvis inspirerad av Depeche Modes “People are People”. Den här textraden var något som verkligen gjorde intryck på mig: “people are people, so why should it be, you and I should get along so awfully”.

”Kanske”
Någon slags försiktig kärleksförklaring. Tänk vad läskigt när man var tonåring och började träffa en tjej och skulle man ta det där steget… 

”Is”
Ännu en åttiotalslåt. Nästan alla tonåringar brottas med existensiella frågor. Livet kan kännas tungt, men för mig har det alltid funnits en livsvilja. När jag skrev den här hade vi läst Tomas Tranströmer och jag skrev en del poesi, som ibland blev en låt.

”Shetland”
En tonårsgrabb på åttiotalet skrev två pianosnuttar, som drygt 30 år senare blev något riktigt fint. Perfekt att avsluta ett deppigt album med en positiv känsla!

Följ Farbror Pop på hans ambitiösa hemsida! 

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Radiohimlen – tittar bakåt, men siktar framåt

Två unga män med en fascination för åttiotalet och Stranded Rekords. Men de vill inte …