Apoptygma Berzerk – Faceless Fear / Disarm

Under Corona-pandemin har Norges tungviktare på den alternativa synthscenen, Apoptygma Berzerk, släppt två digitala samlingar med titlarna Faceless Fear och Disarm. Med anledning av detta gör Zero en djupdykning i Apops värld och tar med er på en grundlig rundvandring i de två samlingarnas material som ett avstamp inför EP:n med nytt material som släpps den 19 juni.

Apoptygma Berzerk (Apop förkortat) har verkligen en särställning inom den svarta familjen, som den alternativa synthscenen ibland kallas för. I en teoretisk skärningspunkt där genrer som synth, pop, rock, goth och trance/techno möts, kolliderar med varandra och smälter samman, uppstår Apops musik. Det finns mig veterligen inget annat band som låter som Apop idag, det närmaste man kan komma dem i Sverige är väl Kristofer Östergrens numer insomnade poporkester Melody Club. Men i jämförelse med dem är Apop både tyngre, råare, tuffare och coolare än sina snällare och mer polerade nordiska grannar från småländska Växjö. Bägge banden besitter dock samma känsla för att skriva magiska poppärlor med bitvis elektroniskt klingande arrangemang och starka sing along-refränger av nästan tidlös karaktär, ibland framförda med charmigt svajig sång.

Bandet firade 30-årsjubileum under föregående år (helt osannolikt när man tänker närmare på det!) och i Apop-lägret råder full aktivitet igen. 2019 ägnades åt – förutom jubileet och släppet av remix-samlingen SDGXXV (25 år sedan debutalbumet Soli Deo Gloria släpptes) med remixar av bl a så ikoniska kultband inom synthgenren som Clock DVA och Naked Lunch – att återstarta det egna skivbolaget Hard:Drive, nu under det nya namnet Pitch Black Drive, och där släppa musik med (förutom Apop då) artister som Echo Image, Computorgirl och Fairlight Children m fl, att se till att man nu har de digitala rättigheterna till hela sin backkatalog och få upp åtminstone alla album och en del singlar på digitala plattformar som Spotify och Bandcamp, samt att byta bokningsbolag för sina livegig.

Under 2020 kommer man att släppa inte mindre än fyra (!) olika b-sides- och raritetssamlingar, varav alltså två avhandlas i denna recension (de andra två samlingarna släpps i höst), en vinylutgåva av 2009 års album Rocket Science, samt en ny EP med nytt material kallad “Nein Danke!”. Bandet är även inbokade som huvudakt på Subkult-festivalen i Trollhättan, men den spelningen är liksom hela festivalen framflyttad ett helt år pga den pågående Corona-pandemin.

Covers
Samlingarna består av totalt 24 spår jämnt fördelade över de två releaserna. Materialet är en salig blandning av b-sidor, bonusspår, alternativa versioner och ett stort antal remixar varav fyra från bonusdiscen till cover-samlingen Sonic Diary. Fem av spåren är tidigare outgivna, vilket naturligtvis gör samlingarna till mer än bara gammal skåpmat för bandets fans världen över.

Apop har gjort det till något av sin specialitet att göra riktigt bra versioner av andra artisters låtar. Ta t ex covern på The House Of Loves debuthit ”Shine On”, den är ju t.o.m bättre än originalet. Eller deras covers på Kim Wildes “Cambodia”, New Orders “Bizarre Love Triangle” och U2:s “Who’s Gonna Ride Your Wild Horses”. De två senare i överraskande men väl fungerande arrangemang. Ingen av nämnda covers finns dock med på dessa två samlingar, istället hittar vi två andra covers till vilka vi återkommer lite längre fram.

Omslagen – det första man slås av..
Något som saknats mig i Apops skivutgivningar genom åren är en mer genomtänkt och tydlig grafisk profil och linje med designmässigt genomgripande idéer. Visst, man har den coola grafiska figuren som lanserades i samband med albumet Welcome To Earth, den grafiska designen av de fyra omslagen till singlarna ”Until the End of the World” och ”Suffer the Silence”, de två singlarna ”Apollo” och ”Green Queen” från albumet Rocket Science – som åtminstone hänger ihop någorlunda med varandra och albumet – samt de tre vinylsläppen på den tyska etiketten Emmo.biz. Utöver nämnda releaser har det varit betydligt mer spridda skurar när det gäller formgivningen av skivomslagen.. Men det tillkortakommandet tycker jag att man nu råder bot på i och med de nya releaserna. Man kan tycka vad man vill om de nästan fulsnygga, grafiska omslagen – men det går hur som helst inte att förneka två saker: De är konsekventa i sin formgivning – och kanske viktigast – de väcker visuell uppmärksamhet och har en hög igenkänningsfaktor. Kan vara blivande klassiker.

Faceless Fear
Samlingen inleds med titellåten som ursprungligen släpptes som b-sida på limited edition-utgåvan av CD-singeln ”In This Together”. Medan verserna lämnar lite att önska vad gäller känsla och harmoni levererar Stefan Groth en underbar refräng som gör det lätt att förstå varför bandet namngett samlingen efter denna låt. Här hittar vi också demoversionen av bandets cover på Peter Schillings 80-talshit ”Major Tom” – som f.ö. var ledmotiv till den uppmärksammade och hyllade TV-serien Deutschland 83 som tidigare sänts i SVT. I denna version finns ett häftigt basstick efter första refrängen som delvis påminner lite om 2 Unlimiteds stora eurohit ”No Limits” (!), men som sedan ersattes med ett mer gitarrliknande synthljud i den slutliga versionen. Demoversionen låter absolut tillräckligt bra för att inte dra ner helhetsintrycket. Vidare finns alternativa versioner av stora fanfavoriter som ”Unicorn” och ”Starsign”. Zombie Girls remix på låten ”Maze” förtjänar pga sin ohämmade ösighet också ett omnämnande. Faceless Fear avslutas med en Crisp-version av ”Burning Heretic”, en version där musiken mycket väl (undantaget från galoppbasen och sången då) skulle kunna ha ackompanjerat valfri TV-serie på 80-talet, t ex Miami Vice..

Remixar
Apop har genom åren remixats av flera av scenens elefanter, bl a VNV Nation, Mesh, Ladytron, Client, Schiller, Rotersand och Hocico för att nu nämna några. Med på Faceless Fear hittar vi Mesh remix av “Mourn” och Ladytrons remix av “Until the End of the World”. Medan Mesh levererar en stabil, rätt straight forward-remix i klassisk Mesh-skrud, står Ladytron för en överraskande hardbeat-drumming remix med kraftigt vocoderiserad röst. Den hårt processade rösten fungerar visserligen, men jag tror nog ändå att den mixen vunnit på en annan, mildare rösteffekt. Några av övriga remixar på de bägge samlingarna är gjorda av medlemmar i bandet, som t ex efterföljande spår – 8-bit-versionen av ”Untitled Too” – och i den versionen fungerar f.ö. vocoder-effekten betydligt bättre. I förvånansvärt många versioner har sången körts genom någon typ av kraftigare röstprocessor och då ibland förvrängts lite för mycket för min egen personliga smak. By the way, låten ”Untitled Too” brukar jag själv benämna/ referera till som ”Guinea Pigs” för att kunna hålla isär den från de övriga Untitled-låtarna bandet skrivit, detta då guinea pigs återkommande dyker upp i texten till låten.

Disarm
Disarm inleds även den med titellåten, en nymixad version av Apops outgivna cover på Smashing Pumpkins gamla singelhit, komplett med klockljuden från originalet och bastrummevirvlar à la New Orders monsterhit ”Blue Monday”. Det låter riktigt bra och Apops cover skäms verkligen inte för sig i jämförelse med originalet. Att Apops musik även fungerar fint i mer avskalat skick påvisas i den efterföljande något mer akustiskt klingande filmversionen av ”Until the End of the World”. Därefter följer en bastung och Kraftwerk-flörtande remix av fanfavoriten ”Kathy’s Song”, plus en lika bastung remix av mer okända albumspåret ”Pickachu”. Halvvägs in i samlingen dyker sedan en breakig och blippig remix av bandets hit ”In This Together” upp – som jag har svårt att bestämma mig för om den är fågel eller fisk – och som sedan följs av en rockig och breaksinfluerad remix av singeln ”Green Queen”. Därefter tycker jag att Disarm tappar i nerv under ett par spår tills nästa sista spåret dyker upp, snygga och luftiga ”Moment of Tranquility” som för tankarna till The Cars gamla jättehit ”Drive”.

Disarm avslutas sen med en s.k. commentary version där några av bandets medlemmar kommenterar tillkommandet och inspelningen av bandets singel ”Love to Blame”. Även om det är kul och intressant för bandets fans att höra bandet berätta om detta, så kan det inte hjälpas att versionen känns malplacé.. Det här är en sån typ av spår som gör sig bättre på baksidan av, låt säga en Record Store Day-7:a på färgad vinyl eller varför inte en bildskiva (blink blink!). Det hade varit betydligt snyggare och mer passande att avsluta med ”Moment of Tranquility”.

Sammanfattningsvis: Spretigt men bra
Faceless Fear och Disarm innehåller några guldkorn vardera väl värda sina pengar och sammantaget håller de bägge samlingarna en förvånansvärt hög kvalitet. Jag tycker dock Faceless Fear håller en något högre nivå som helhet då den är jämnare än uppföljaren Disarm som tappar lite under andra halvan.

Materialet på de bägge samlingarna är inte remastrat, och det kan man till viss del också höra. Majoriteten av spåren har runt 20+ år på nacken och några av dem skulle definitivt lyftas av en professionell och avvägd remastering. Och även om det nu är ytterst naturligt att b-sides- och raritetssamlingar är spretiga till sin karaktär – både sett till ljudkvalitet och låtmaterial – (de är ju trots allt ett hopplock av diverse spår hämtade från alla möjliga och omöjliga sammanhang), så är Faceless Fear och Disarm ändå rätt symptomatiska för Apops brokiga skivutgivning under nästan tre decennier. Jag har sällan upplevt/fått intrycket av att bandet tidigare tagit en idé konsekvent hela vägen i mål. Och även om man nu faktiskt gör just det genom att samla ihop material som inte funnits tillgängligt digitalt tidigare och släppa det, så blir resultatet ändå detsamma pga den inbyggda spretigheten i själva idén. En alternativ idé hade varit att paketera om och renodla de fyra samlingarna efter t ex b-sidor + extraspår, andras remixar 1 och 2, samt egna remixar och diverse alternativa versioner.

Men alldeles oavsett remastering eller ej, paketering etc, så är självklart det viktigaste för Apops fans att bandet nu äntligen tillgängliggör mer material digitalt som fram tills nyligen alltså inte varit tillgängligt hos streamingtjänster som Spotify, Bandcamp m fl. Och allra viktigast av allt, här finns massor av bra musik att njuta av, vilket lovar gott inför de två återstående samlingarna som alltså släpps senare i år. Trots Coronapandemin kan 2020 bli ett riktigt trevligt år för Apop-fans.

Betyg

Faceless Fear: 7/10
Disarm: 6/10

Bästa spår

Faceless Fear
– Titellåten
– Untitled Too (8-bit version)
– Major Tom (Demo-version)

Disarm
– Titellåten
– Until the End of the World (“Lauf um dein Leben” soundtrack version)
– Moment of Tranquility

Tracklistings

Faceless Fear (B-Sides & Rarities)

01 – Faceless Fear – B-sida från limited edition CD-singeln av In This Together.

02 – Untitled 5 – Bonusspår på norska utgåvan av Harmonizer + hidden track på den tyska digipak-CD:n.

03 – Back On Track (Northern Lite remix) – Bonusspår på bonusdiscen av limited edition-utgåvan av Sonic Diary.

04 – Mourn (Mesh remix) – Fanns först på samlingen Electrisch! 3 och senare på limited edition-utgåvan av Cambodia CD-maxin och på bonusdiscen av limited edition-utgåvan av Sonic Diary.

05 – Unicorn (Original version) – Från norska utgåvan av Harmonizer.

06 – Until The End Of The World (Ladytron remix) – Från den ena CD-singeln (CD2) av Until The End Of The World.

07 – Untitled Too (8-bit version) – Kunde tidigare laddas ner från internet via en länk som kom upp om man scannade QR-koden på framsidan av Black EP vol. 2, men den länken funkar inte längre och har inte gjort det på några år.

08 – Major Tom (Demo version) – Outgiven demoversion, så som den lät innan man gick in i studion och gjorde klar den.

09 – Green Queen (DKDENT remix) – Från promo-CD-singeln av Green Queen.

10 – Maze (Zombie Girl remix) – Bonusspår på bonusdiscen av limited edition-utgåvan av Sonic Diary.

11 – Starsign (Extended version) – Fanns tidigare endast på samlingen Septic II med diverse artister.

12 – Burning Heretic (Crisp version) – Fanns tidigare på norska CD-samlingen Sex, Drugs & EBM från 1992, och på 25-års CD-jubileumsutgåvan av Soli Deo Gloria.

Disarm (B-Sides & Rarities)

01 – Disarm (Alex O. Mix) – Tidigare outgiven coverlåt. Inspelad 2013. Mixad på nytt nu av Alexander Odden till denna samling.

02 – Until The End Of The World (Lauf Um Dein Leben soundtrack version) – Fanns tidigare bara på CD-soundtracket och i filmen Lauf Um Dein Leben.

03 – Kathy’s Song (Litteraturhuset versjon) – Tidigare outgiven, spelad live en gång på Litteraturhuset i Fredrikstad, Norge, på konserten och föredraget Menneske, Maskin, Musikk.

04 – Pikachu (Darkdream Mix by Soni Code) – Från bonusdiscen på limited edition-utgåvan av Sonic Diary.

05 – Backdraft (Sarpsborg Synth version) – Finnes på 25-årsjubileumsutgåvan av Soli Deo Gloria från 2019.

06 – Starsign (Hard Code remix) – Tidigare outgiven.

07 – In This Together (Voltage Controlled Music remix) – Från limited edition CD-maxin av In This Together)

08 – Green Queen (Recepteur Mondial Bouncing remix) – Från promo-CD-singeln till Green Queen)

09 – Unicorn (T. Schmidt und A. Deal Tanzmischung) – Från Harmonizer-DVD:n.

10 – Suffer In Silence (Kyau vs. Albert remix) – Från CD-singeln Suffer In Silence (Trance remixes).

11 – Moment Of Tranquility (Radio edit) – Från samlingsskivan som kom med Prospective Music Magazine #4.

12 – Love To Blame (Commentary version) – Skulle ha varit med på limited edition CD-maxin av Love To Blame, men blev inte klar i tid.