Man.Machine.Industry – Doomsday Clock

Om man inte räknar Reborn (som innehåller gamla låtar i nyinspelade versioner) har det gått cirka fyra år sedan Man.Machine.Industry gav ut en platta med nytt material. Doomsday Clock är således lite extra välkommen, och den känns som en fullt naturlig fortsättning på Box Of Horrors. 

Domedagsklockan inleds med hjälp av en akustisk gitarr innan ”At the sound of violence” brakar igång på allvar. Därefter följer nio spår och vi snackar absolut MMI-metal här, men det är mer av stilen från Box Of Horrors än av tidigare skivor som Lean Back Relax And Watch the World Burn eller White Trash Devil In A Jesus Christ Pose. Här finns ingen fullfjädrad ballad som den som avslutade Horrors-cd:n, men ett flertal lugna, melodiska partier tar plats i låtarna och gruppens dramatiska anslag är stort. Den brutala råstyrkan och det råa riffandet med thrashinslag från förr är intakt, men det känns som att gruppen är inne på en mer sofistikerad väg nu än tidigare. Fördelen med det är att plattan blir varierad förstås, nackdelen är att Man.Machine.Industry inte känns fullt lika galet aggressiva som tidigare. Att den här aningen mjukare vägen skulle vara ett medvetet sätt för J. Bergman och hans mannar att bli mer mainstream och på så vis öka sitt publikunderlag tror jag inte. Det är nog snarare så att Bergman vägrar att sluta utvecklas och på så vis vill behålla spänningen och utmaningen i sin musik. Oavsett vilket har Man.Machine.Industry gjort ännu en väldigt lyckad och proffsig platta där höjdpunkterna i mitt tycke är över sex minuter långa, stråkförsedda ”Prince of lies”, ”Age of the doomsday clock” och ”PS. Next time…” som sitter ihop och måste vara plattans mest händelserika upplevelse, samt stenhårda ”Chosen to divide” och över 8 minuter långa, avslutande ”Sins of the fathers”. Snyggt att avsluta akustiskt så som skivan startade också.