Hem / Artiklar / Lili & Susie – om åttiotalet och Girl Power

Lili & Susie – om åttiotalet och Girl Power

På åttiotalet var de på allas läppar med monsterhits som ”Oh Mama” och ”We Were Only Dancing”. Deras karriär har varit lång och fylld med både toppar och dalar. Vid sidan av musiken har de engagerat sig mycket i djurskyddsfrågor. Vi pratar förstås om Lili & Susie! För tillfället är kultsystrarna ute på Girl Power Deluxe-turné med spelningar över hela landet. Zero tog tillfället i akt att ha ett långt och intressant samtal med Lili Päivärinta, där både smarta melodier, modern feminism och efterhängsna manliga groupies avhandlades. 

Lili och Susie Päivärinta behöver knappast någon presentation.

Under det neonglittrande åttiotalet personifierade systrarna mer eller mindre glamouren på den svenska popscenen. 

Med smarta låtar och coola scenkläder tog de en hel generation tonåringar med storm. De toppade Trackslistan, sålde stora mängder skivor och fick hundratusentals hjärtan att slå i 120 BPM.

Massmedierna var dock inte lika begeistrade. Fördomarna haglade och vissa kvällstidningar tycktes nästan se det som sin livsuppgift att anmärka på duon. 

Som tur är lät sig systrarna inte tryckas ner. Lili & Susie fortsatte göra vad de trodde på, tystade kritikerna med sin professionalitet och räknas numera som stora kultartister. 

I höst är de ute på turné tillsammans med vännerna Ankie Bagger och Annika Ljungberg. Den sjätte december kommer den skönsjungande kombon till Helsingborg för att bjuda på en show utöver det vanliga. 

Detta såg Zero som en utmärkt anledning att göra en djupdykning i duons karriär. Vi ringde därför upp Lili, som med sprudlande energi berättade om såväl storhetsdagarna på åttiotalet som de pågående projekten.

Foto: Caroline Roosmark

Hej, Lili, och tack så hjärtligt för att du tar dig tid att svara på några frågor! Låt oss börja med att prata lite om den pågående Girl Power Deluxe-turnén. Hur kommer det sig att du och Susie slog er samman med Ankie Bagger och Annika Ljungberg och bildade den här ”supertruppen” som nu reser runt tillsammans? 
– Allt startade faktiskt av en slump. Susie och jag brukar vara ute och spela i olika sammanhang. Ibland själva och ibland tillsammans med andra artister. Vid ett tillfälle hade Michael Brinkenstjärna satt ihop en kväll med Ankie, Annika och oss. ”Vi kan väl kalla den Girl Power Deluxe”, föreslog han. En jättebra idé, tyckte vi, eftersom namnet lyfter fram ett positivt budskap till alla kvinnor. Så vi bestämde oss för att fortsätta med konceptet och har nu gjort ganska många konserter tillsammans. Det är inte så att vi föreläser på scen. Girl Power-kvällarna handlar om glädje och hits. Men mellan låtarna uppmuntrar vi, på ett lättsamt och roligt sätt, tjejerna i publiken att vara starka och tro på sig själva!  

Ankie Bagger är en gammal vän till er och ni verkar även stå Annika Ljungberg nära. Blir det lite som att kombinera jobb med nöje?
– Ja, verkligen. Vi har superkul tillsammans. Ibland skrattar vi så att vi gråter! När Susie och jag var ute och turnerade på åttio- och nittiotalet var det också roligt, men vi kände hela tiden piskan på ryggen. Det fanns en jättepress att spela in nya låtar och göra nya skivor. Vi kunde aldrig riktigt njuta av stunden. Nu är det mycket mer avslappnat. Vi känner inga måsten på samma sätt som förr, utan ser det som ett privilegium att fortfarande kunna hålla på med musiken. Det är verkligen härligt att vara ute och spela tillsammans med våra vänner och vi är jätteglada över att det finns ett så stort intresse för Girl Power-gigen!  

Susie, Lili, Annika och Ankie = Girl Power Deluxe!

Efter fler än trettio år i branschen har Susie och du en imponerande låtskatt i bagaget. Vad bjuder ni på under Girl Power-kvällarna? 
– Eftersom både Ankie, Annika och vi uppträder samma kväll, så finns det tyvärr inte möjlighet att spela precis alla låtar som Lili & Susie-fansen kanske hoppas på. Men det blir en skön blandning av hits från olika delar av vår karriär. Som ”Bara du och jag”, ”What’s the Colour of Love”, ”Show Me Heaven”, ”Oh Mama” och många fler. 

Låt oss titta lite närmare på ”Oh Mama”. Det är utan tvekan er största hit och ni måste ha spelat den hundratals gånger under årens lopp. Hur behåller ni egentligen glädjen i att framföra den? Arrangerar ni om den mellan olika turnéer eller är det helt enkelt en så klockren poplåt att den alltid är kul att köra? 
– ”Oh Mama” är alltid kul, eftersom publiken blir så glad och vi får ett fantastiskt gensvar! Men visst arrangerar vi om den lite ibland. Ett tag brukade vi köra en funkig version. Nu har den fått en lite rockigare touch och svänger grymt!     

Sator gjorde en tolkning av ”Oh Mama” som DN Kultur utnämnt till en av de viktigaste svenska coverlåtarna någonsin. Vad tycker du om deras version? 
– Jag älskar den! Deras ”Oh Mama” är helt annorlunda än vår och det är alltid kul med covers som lyfter fram andra sidor hos en låt. Susie och jag skulle jättegärna vilja träffa Sator och köra ”Oh Mama” tillsammans med dem. Det är bara att hoppas att vi springer på varandra vid rätt tillfälle någon gång…  

Det finns ett rykte att ”Oh Mama” ursprungligen var på svenska och hette ”Min och Johnnys sång”. Men du och Susie insisterade på en engelsk text och förändrade på så sätt pophistorien. Stämmer detta? 
– Ja, det är sant. När vi fick höra låtskissen för första gången, så hette den faktiskt så. Syntslingan var jättebra redan från början, men texten funkade inte alls. Jag tror refrängen gick ”lalalalala, min och Johnnys sång”. Det var alldeles för mesigt. Vi ville ha mer attityd. Skönt nog var hela vårt härliga team – Ola Håkansson, Tim Norell och Anders Hansson – helt överens med oss om att den behövde omarbetas. Vi hade väldigt fin kommunikation under den inspelningen. Just därför tror jag att slutresultatet blev så magiskt.  

För att återgå till er pågående turné. Begreppet ”Girl Power” har varit med ganska länge. Enligt vissa uppgifter myntades det av tjejpunkgruppen Bikini Kill i början av nittiotalet. Folk i allmänhet förknippar det dock främst med Spice Girls popiga feminism några år senare. Hur känner du egentligen inför termen? 
– Jag har alltid gillat Girl Power-begreppet och tycker att man kan se en koppling till Susie och mig. Vi har verkligen fått slåss mot en massa fördomar! Susie och jag kommer från en musikalisk familj. Vår pappa, Paavo, var en duktig jazzklarinettist och redan som små började vi sjunga och lära oss olika instrument. Men allt det där struntade de svenska åttiotalsjournalisterna i. De retade sig istället på vår klädstil och stämplade oss som ”vulgodrottningar”. När recensenterna läste i skivkonvoluten att en Päivärinta stod som låtskrivare, så tog de för givet att det handlade om vår bror, Totte. För två blonda tjejer kan ju inte göra musik själva! Våra konserter sågades med ”de skyler sina bristfälliga sångresurser med glossigt läppstift” och en Expressenskribent spottade ur sig att vi ”hade raserat tjugo års kvinnokamp på tre minuter”. Så Susie och jag ställdes inför ett val: ska vi låta oss tryckas ner eller ska vi kämpa vidare? Som tur är vägrade vi vika oss. Vi visade att vi var duktiga liveartister och försökte bemöta alla tråkningar med humor. ”Okej, om två tjejer från Sollentuna kan rasera hela kvinnokampen genom att ha kort kjol och stilettklackar i en musikvideo, så kan den faktiskt inte haft speciellt stabil grund”. Självklart fortsatte vi också att klä oss och sminka oss precis som vi ville. Någonstans vände allt. Tidningarna blev allt mer positivt inställda och nuförtiden kallas vi både ”kultartister” och ”åttiotalsikoner”. Det har varit en jobbig resa, men i slutändan har det betalat sig att hålla huvudet högt och tro på oss själva.

Foto: Caroline Roosmark

Det har funnits en bra återväxt av kvinnliga svenska artister. Både Robyn, Icona Pop och Rebecca & Fiona hyllas ute i världen. Nu är ytterligare en ny generation på gång. Vilka råd skulle du ge till unga tjejer som funderar på att satsa på musiken?
– Våga vara självsäkra och säg ifrån om saker inte känns rätt. Men behåll samtidigt en ödmjuk inställning. För det är viktigt att kunna samarbeta i musikvärlden. Jag tror att man hittar den rätta vägen om man går efter sin magkänsla. Så lyssna inombords, tjejer, och tro på er intuition! 

Susie och du brukar ofta uppträda på åttiotalskvällar. Har du någon teori om varför åttiotalsmusiken fortfarande är så populär? 
– Delvis tror jag att det beror på de starka melodierna. Åttiotalshitsen är lätta att nynna med i och fastnar direkt i huvudet. Men det beror även på att artisterna hade intressanta helhetskoncept. Om man tänker på Prince, Bruce Springsteen eller Madonna, som var som störst på åttiotalet, så hade de inte bara fina låtar, utan även genomtänkt image och intressanta personligheter. Man beundrade dem och tyckte nästan att man lärde känna dem. Därför gick de rakt in i hjärtat. Jag tycker att det görs jättemycket bra musik även nuförtiden, men banden är oftast väldigt anonyma. De är svårt att ha starka känslor för en av hundra låtar på en Spotifylista. Åttiotalsmusiken betydde däremot otroligt mycket för oss som var unga då. Den formade oss och blev en del av vår identitet. Folk vill gärna uppleva den där magin igen, om än bara för en kväll.        

Under era glansdagar på åttiotalet fick ni uppleva en del galna saker. Hysteriska fans rev nästan folkparkerna för att komma in på era spelningar och ni fick oanständiga förslag från manliga groupies. Kan du sakna den uppmärksamheten ibland eller är det skönt att saker lugnat ner sig?
– Det kan faktiskt fortfarande hända ganska galna grejer, haha. Men visst, det var på en annan nivå på åttiotalet. Som tur är har Susie och jag alltid varit ganska goda människokännare och kunnat se det roliga i knasiga situationer. Om manliga fans hade lyckats ta sig in i våra hotellrum och lagt sig nakna i sängen, så tackade vi artigt för erbjudandet, men förklarade att vi redan hade pojkvänner och att vi skulle uppskatta om de klädde på sig och traskade hem igen. Om jag fick ett ”friarpaket” med posten, som innehöll en ring och ett brev från en kille som bjöd in mig till sin bondgård, så log jag åt det. Det var ju faktiskt en gullig komplimang. Samma sak när det kastades upp kalsonger med nedklottrade telefonnummer på scen. Vi tog inte illa upp, utan gav dem till våra hundar, som roade sig med att slita sönder resårerna. Som tur är har vi aldrig råkat ut för något tråkigt eller jobbigt. Vi har egentligen bara haft fina fans. Delvis beror det nog på att vi verkligen anstränger oss för att ge mycket tillbaka. Vi stannar alltid kvar efter gigen och skriver autografer till sista person. Men för att svara på frågan: nej, jag saknar inte hysterin på åttiotalet. Men jag är väldigt glad över allt fint utbyte vi har med fansen nu! 

Många räknar den elektroniska discoskivan Anytime som ert finaste ögonblick. Har du själv någon personlig favorit i er katalog?
– Både Dance Romance och Anytime är starka. Absolut. Men om vi tittar på enskilda spår, så vill jag gärna lyfta fram ”Where Eagles Fly”, som Susie och jag skrivit själva. Många musikerkollegor har berömt oss för den och det brukar även vara en stor publikfavorit. Jag är också förtjust i ”What’s the Colour of Love”, som var ganska svår att spela in, men verkligen visat sig vara en låt som håller.

Något alla inte känner till är att du och Susie blev erbjudna att sjunga ”Dansa i neon” i Melodifestivalen, men i slutändan hamnade uppdraget hos Lena Philipsson. Vad var det egentligen som hände och har ni funderat på att ge ut er version?
– Jo, det var som så att Ola Håkansson var en av låtskrivarna bakom ”Dansa i neon”. Han föreslog att vi skulle framföra den och förmodligen hade det blivit så om vi inte råkat ut för åttiotalets berömda moralpanik. Susie och jag hade precis varit med i ett tv-program och kört vår första singel, ”Sommar i natt”. Vi hade haft på oss ganska tajta kläder och kanske visat lite av magen. Nuförtiden hade ingen reagerat alls, för vi såg egentligen ganska oskyldiga ut, men 1985 blev det en skandal. Vi ansågs ”farliga för ungdomen” och Sveriges Television bannlyste oss. Så det blev ingen Melodifestival! Men med facit i hand är jag glad att det gick som det gick. Om vi hade slagit igenom i Mello, så hade det kanske inte blivit någon ”Oh Mama” och då hade allt sett helt annorlunda ut idag. Däremot är det kanske ingen dum idé att gräva fram vår gamla version av ”Dansa i neon”. Jag får fråga Susie vad hon tycker, haha. 

TV3 visar nu en realityserie om systrarna Graaf. Den ger känslan att Magdalena och Hannah står varandra mycket nära. Förmodligen skapas det väldigt starka band när två syskon har en karriär ihop. Tycker du att du delar något speciellt med Susie?  
– Ja! Susie och jag har upplevt en massa fantastiska saker tillsammans och utvecklat en unik relation. Men samtidigt är vi två individer som lever skilda liv vid sidan av musiken. Susie har tre barn och lägger mycket tid på att vara världens bästa mamma. Jag brinner för djuren och naturen. Vi träffas nog inte mer än syskon i allmänhet, förutom när vi är ute och turnerar. Men då blir det väldigt intensivt och vi kan ta upp en massa gamla trådar igen. Ju mer jag tänker på det, desto mer tacksam blir jag över att vi har möjlighet att mötas i musiken! 

Foto: Peter Knutson

Låt oss prata lite om det andra stora intresset i ditt liv. Du är nämligen inte bara musiker och underhållare, utan även djurrättsförespråkare och djurskyddsarbetare. Hur väcktes ditt intresse för de här frågorna och har du några tips om hur vi kan göra skillnad i vår vardag genom att göra djurvänliga val? 
– Jag tror nästan att intresset var medfött. Redan som barn brukade Susie och jag rädda insekter som höll på att drunkna. Efter det växte mitt engagemang successivt genom att jag lärde känna andra djurvänner. År 2000 startade jag och min exsambo stiftelsen Djurens Ö, som ägnar sig åt att hjälpa vilda djur. Det kan vara fåglar som trasslat in sig i fiskelinor, grodor som behöver korsa en väg eller ekorrar som skadats i trafiken. Det är fantastiskt och härligt, men samtidigt väldigt tufft. Man får tyvärr se väldigt mycket elände. Men kärleken till djuren får mig att orka kämpa vidare. Någon måste föra deras talan, eftersom de inte kan göra sig hörda själva! Alla kan hjälpa till att göra skillnad och i regel krävs det inga större uppoffringar. Var noga med att produkterna du köper inte är djurtestade. Försök alltid att tänka ekologiskt. Nu i december uppmuntrar jag alla att köpa ett par vegetariska alternativ till julbordet. Man sparar inte bara grisarnas liv, utan kan dessutom äta mer, eftersom vegetarisk mat både är nyttigare och inte mättar lika mycket. Så varför inte frossa loss med gott samvete? 

Du släppte nyligen en jullåt med koppling till ditt djurskyddsarbete. Berätta lite om den.
– Jo, snart har Djurens Ö funnits i tjugo år och vi firar jubileet genom att ge ut julsingeln ”Heart to Heart”. Jag sjunger lead och backas upp av en djurvänlig kändiskör: Susie och Ankie, journalisten Suzanne Axell, Micke Syd från Gyllene Tider, Suzzie Tapper, XLNT Mark och TV-veterinären Marie Jury. Låten handlar om hur en liten insats kan ha stor betydelse för den man hjälper. Vi blir jätteglada om videon och budskapet sprids vidare!

Den sjätte december kommer du, Susie och hela Girl Power-gänget till Helsingborg för att spela på Charles Dickens. Har ni varit i Helsingborg tidigare och finns det något speciellt du kopplar ihop med ”Sundets pärla”? 
– Vi spelade i en fin park i Helsingborg på åttiotalet. En riktigt kul konsert, så som jag minns det. Efter det har det blivit ett par klubbspelningar också. Jag tänker på Helsingborg som en väldigt vacker stad. Det är mysigt att titta över sundet och se Danmark på andra sidan. Så det ska bli jättekul att komma tillbaka. Vi har många trogna fans i Skåne och jag hoppas få se ett par bekanta ansikten i publiken! 

Avslutningsvis: låt oss föreställa oss att någon står i valet och kvalet att gå på Girl Power Deluxe-kvällen i Helsingborg. Nu har du en minut på dig att övertyga honom eller henne att ta rätt beslut. 
– Ni kommer att få se Ankie Bagger och Lili & Susie stå på scen ihop med originalkoreografi från åttiotalet. Ni kommer att få höra Ankie och Annika Ljungberg sjunga ”Cotton Eye Joe” tillsammans. Det kommer att bli nostalgi, julstämning och världens drag! Så kom till Charles Dickens i Helsingborg, alla skåningar! Det här får man inte missa! 

Niclas Blyh från Beatbox.se

Vi bad även Niclas Blyh, som är en av landets främsta Lili & Susie-konnässörer, att göra en Spotifylista åt oss. Det här är ingen vanlig greatest hits-samling, utan tjugo mindre kända pärlor från systrarnas mångsidiga katalog. Om ni gillar åttiotalsmusik, så finns det all anledning att besöka Niclas mycket passionerade nostalgisida Beatbox.se.

Framöver väntar många kvällar på temat “80-talsnatt” för Lili &  Susie. Följ dem på deras hemsida
Läs gärna även mer om Lili & Susies spelning på Charles Dickens i Helsingborg
Uppdatera er även om Djurens Ö

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Covenant – Sound Mirrors

Helsingborgs elektroniska stoltheter, Covenant, är aktuella med en purfärsk singel. Zero ville självklart veta mer …