Hem / Recensioner / Nyutgåva / Depeche Mode – Black Celebration / Music For The Masses | The 12″ Singles

Depeche Mode – Black Celebration / Music For The Masses | The 12″ Singles

Betyg - 9

9

Orangefärgat guld.

User Rating: Be the first one !

Depeche Modes maxiboxserie har nått fram till Black Celebration och Music for the Masses och Zero förhandsunboxar tolvorna.

Återutgivningsserien är nu framme vid den period som jag själv betraktar som Depeche Modes storhetstid, från 1986 (eller om man så vill 1985, men mer om det nedan) till slutet av nittiotalet. Inför Black Celebration hade Basildonkvartetten efter fyra trevande album funnit sin egen rätta väg och stod redo att ta steget ut på de riktigt stora arenorna.

 

 

”Death is everywhere… There are flies on the windscreen”

Vi börjar unboxningen med just Black Celebration-tolvorna, eller rättare sagt maxisinglarna, i en mörkgrå, eller om man så vill ljussvart (den är mörkare i verkligheten än den ser ut på bilderna här intill), box med flaggmotivet utanpå och en miniposter av ”A Question of Lust”-kyssen samt ett kort med digital nedladdningskod inuti.

När den ursprungligen släpptes landade den 25 minuter långa femspårs-EP:n ”Stripped” (12Bong10) lika tungt som basdetonationerna i dess intro, här i Floods ”Highland mix”. ”Metropolis has nothing on this…” Med b-sidehiten ”But Not Tonight” i förlängd version, ”Fly on the Windscreen i ”Quiet mix” samt de lätt bisarra “Breathing in Fumes” och Daniel Miller-cowriten ”Black Day”, är och förblir EP:n en solid kulturprodukt.

Depeche Mode Black Celebration 12 SinglesA Question of Lust” (12Bong11) var också en femspårs-EP, om än inte lika helgjuten som ”Stripped”. Med den propellerförsedda nördkepsen på konstaterar jag att just instrumentalversionen av ”It Doesn’t Matter Two” alltid har varit en liten favorit hos mig.  Och liveinspelningen av ”Shame” på limited-tolvan.

Jag minns hur mystisk jag tyckte att den samplade rösten (Winston Churchill-citatet ”a brief period of rejoicing”, ”framfört” av Daniel Miller, som det visade sig) i ”Black Tulip mix” av ”Black Celebration” på ”A Question of Time” (L12Bong12) var när jag först hörde den. Och ”live remix” av titelspåret och “More than a Party”! Vilken tokig idé!

 

 

Depeche Mode Music for the Masses 12 Singles”…and if they can name it, they can claim it!”

Music for the Masses-planschen är ”Strangelove”, svårt orange förstås, och själva boxen är i något slags guldfärg. Tur att inte jag stod för den grafiska formgivningen, för då hade hela härligheten varit så infernaliskt självlysande orange att den drog till sig insekter.

De båda ”Strangelove”-tolvorna blir en liten besvikelse jämfört med hur jag minns dem. Den monotona industripercussionslingan i ”Maxi-mix” respektive ”Midi” gillade jag varken då eller nu, ”Pimpf”, ”Fpmip” och ”Agent Orange” fastnade jag aldrig riktigt för, och ”Strangelove”-mixarna på den limiterade maxin gör mig inte heller lycklig. Och då är ”Strangelove” ändå en av mina absoluta DM-favoriter. I singelversionen alltså.

Depeche Mode Music for the Masses 12 SinglesNever Let Me Down Again” på 12Bong14 och L-diton, är däremot en triumf. Titelspåret i den bombastiska ”Split mix” samt den mer industriella ”Aggro mix” och, framför allt, pärlan ”To Have and To Hold (Spanish Taster)”.

På ”Behind the Wheel”-vinylerna, även de med föredömligt orangefärgade omslag och etiketter (med vissa gula inslag, men det låter vi passera), är det Beatmasters som tar hem spelet med samplad radiofrågesport och gammal hederlig rock ’n’ roll i ”Route 66” samt en mix av titelspåret som med lätthet överglänser Shep Pettibones.

Och till sist, på ”Little 15”, är vi framme vid Alan Wilders musikaliska höjdpunkt när maestron likt Benjamin Syrsa på julafton kliver fram i rampljuset för att ta sig an Månskenssonaten.

 

 

Etiketterna, ja. Det är verkligen en nördig liten detalj, men eftersom jag brukade nöja mig med tysklandspress när det begav sig, är det ofta första gången jag ser de galet snygga etiketterna från englandspressningarna när jag nu bläddrar igenom de klassiska vaxen.

Jag vet inte om det ingår i min uppgift att fundera lite över det här med nyutgåvor, men nu gör jag det ändå. En del verkar tänka ”varför ger de ut de här skivorna igen – jag har ju redan alla?!” Men det har ju alltid varit så inom musik-, film- och varför inte bokindustrin att om en produkt har sålt slut och det finns efterfrågan, trycker man upp en ny upplaga. Ingen är tvingad att köpa på sig plattor man redan har. Däremot får nytillkomna fans en chans att komma ifatt.

Och den här produkten känns stabil och tillfredsställande att hantera rent fysiskt, från den tunga vinylen och de stilrena etiketterna till de tjocka pappomslagen med matt finish respektive lackerade foton på rätt ställen.

Har jag inga invändningar då? Jodå. Var är ”Shake the Disease”- och ”It’s Called a Heart”-tolvorna från 1985? De fanns inte i Some Great Reward-boxen och inte i Black Celebration-lådan här heller. Men det som faktiskt ingår, är ypperligt.

Kommentarer

Kommentarer

Om Hans-Olof Svensson

Webbredaktör och skribent. "A truly charming journalist" – Ray Cokes

Kolla även

Depeche Mode, 2013

Depeche Mode-covers från Blå Måndag

Fyraspårs-EP med gäster ur podden.