S.K.o.R. (Some Kind Of Rubus) –  Rubus Tellus

Säga vad man vill om Some Kind Of Rubus – förkortat S.K.o.R. – men denna vansinnes-rock n roll är extremt egensinnig, helgalen, skitkul, supersvängig och fullkomligt sanslös. Jag förstår om folk ifrågasätter om detta är seriöst eller inte, men i min värld är Rubus Tellus ett jävla mästerverk!

Låt oss göra en imaginär rock n roll-gryta av diverse ingredienser: AC/DC-sång, folk metal, hårdrocksackord, snabb gladrock, Nazareth (med Dan McCafferty förstås), refränger som sätter sig med omedelbar verkan, starka melodier, tokerier a´ la Dr. Bombay och The Darkness, totalt bristande kunskap om hur en trist standardplatta ska låta, fjorton låtar med mer eller mindre konstiga titlar, råa riff, tunga riff, grovt groove och pistolskott… Ni fattar? En mycket bättre, mångsidig, mer välsmakande och underhållande gryta är förbaskat svår att få till i detta konungens år 2018. S.K.o.R. har helt enkelt gjort vad tiotusentals hårdrocksband borde drömma om att göra: ett album som inte låter som någonting annat, men som trots det – eller på grund av det – är rent ut sagt förbannat bra. Bandet står tveklöst med ena dojan i den hårdare 70-talsrocken, medan den andra inte står i någonting. Den flyger närmast omkring i ett universum av allsköns galna idéer och infall, men musiken blir aldrig svår, konstig för konstighetens skull, eller tramsig. Det är en mycket fin lina över cirkusmanegen som kvartetten balanserat på när de skapat Rubus Tellus, och det är fantastiskt att de inte tappat balansen och fallit över vid något tillfälle åtminstone. Hade man skippat ett par låtar här så hade helheten varit fulländad, men vid ett par tillfällen tycks inte fantasin ha tillåtits vara tillräckligt vild. Det är den enda anledningen till att jag inte gett Rubus Tellus en 10:a i betyg. Snuddande nära allra högsta betyg, alltså. Den här plattan är mästerlig. Jag älskar den.