Blancmange – Wanderlust

Tänk dig det där ögonblicket du spelar ett nytt album för första gången. År och månaders uppdämda förväntningar komprimeras till den mikrosekund som utgörs av kanske bara en välment inledande virveltrumma. I fallet Wanderlust är det snarare en stilla bordun, en fiktiv mistlur med sordin. Med ens slår det mig att jag faktiskt inte vet vad jag väntar mig av Neil Arthurs senaste alster. Hans produktion sedan bandets återkomst med Blanc Burn 2011 har varit lika frekvent som den varit varierad. En eklektisk mix av 40 års inspirationer från en omvärld i ständig förändring.

Liksom förra gången har Neil tagit hjälp av elektronikvirtuosen Benge för produktionen. I övrigt är det relativt sparsmakat med gästartister. Hannah Peels röst skänker atmosfär till ”Not a Priority” och mångårige inhopparen David Rhodes spelar gitarr på ”Leaves”.

Inledande ”Distant Storm” sätter tonen för vad som komma skall. Jag tycker kanske först att det känns märkligt och onödigt att Neils röst blivit så processad, men när ett ruskigt skönt 90-talsgroove kommer igång så är låtens suggestiva natur med ens uppenbar och självklar. Och så där fortsätter det mest hela tiden. Det finns alltid någon liten provokation, något som inte är väntat och som skaver så där skönt som det ska göra när nya idéer väcks och komfortzoner vidgas. Något som tvingar till eftertanke och skänker inspiration.

Wanderlust har varit färdig ett tag, låtar från den provspelades på Blancmanges konserter tidigare under året. Men det blir snabbt också uppenbart varför släppdatumet blev först nu i oktober. Skivans stundtals vemodiga anstrykningar gör det till den perfekta höstplattan 2018. Neil målar verkligen med den breda penseln och de svepande dragen. Hade detta släppts i somras hade jag inte alls förstått det, nu sitter jag bara och nickar instämmande för varje nytt spår som uppenbaras på mina trumhinnor.

I sedvanlig ordning är det en högst egen upplevelse att sitta och lyssna på Neil Arthur som sagofarbror. Ord kanske fattas, flyttas, uppfinns eller bara antyds – på något sätt lyckas han ändå alltid bygga upp ett sammanhang hos mig som lyssnare. I ”Leaves” står jag vid fönstret och tittar ut på äppelträdet. Alla löven faller verkligen. Är de 17 miljoner stycken? Ja, troligen fler. Rogivande och vackert är det i alla fall. Bilder, platser och känslor skapas löpande och Wanderlusts tio små, halvabstrakta berättelser tar snabbt slut. Avslutande titelspåret är en behaglig nedvarvning som ramar in upplevelsen och förbereder dig på det oundvikliga – ett varv till.

Google Play Music

iTunes