Adolphson & Falk – firar femtioårsjubileum med ett nytt album

På åttiotalet gjorde de ett par av de mest banbrytande elektroniska skivorna i den svenska musikhistorien. Nu firar de femtio år som band och släpper detta till ära en ny fullängdare. Zero har pratat med Adolphson & Falk om deras fantastiska karriär och vad framtiden har att erbjuda.

Tanken är svindlande, men vi har nu nästan hundra år av elektronisk musikhistoria att titta tillbaka på. Väldigt mycket har hänt sedan den ryske fysikern Léon Theremin startade revolutionen 1919 genom att konstruera sin berömda, ljudalstrande oscillator.

Precis som inom alla andra discipliner har det funnits pionjärer och visionärer som gjort speciellt starka avtryck. Var hade den elektroniska musiken varit idag om det inte vore för Karlheinz Stockhausen, Philip Glass, Tangerine Dream, Brian Eno, Jean Michel Jarre, Kraftwerk, DAF och Aphex Twin?

På våra skandinaviska breddgrader har Adolphson & Falk något av en särställning. Förvisso hade gränsöverskridande artister som Bo Hansson och Kebnekajse experimenterat med helelektroniska kompositioner redan på sjuttiotalet, men det var först med Adolphson & Falks ”Blinkar blå” 1981 som de nya syntljuden spelade förstafiolen i en populär svensk poplåt.

Trots detta känner sig duon inte helt bekväm med epitetet ”den svenska elektropopens fäder”.
– Vi har förstått att många betraktar oss som det och självklart känns det smickrande, men vi vill helst inte klä oss i lånta fjädrar, förklarar Tomas Adolphson. Anders och jag har aldrig varit några syntfantomer. Det var Greg FitzPatrick som introducerade oss till den världen. Innan vi lärde känna honom visste vi knappt vad en synthesizer var…

Låt oss backa bandet till 1968 för att reda ut begreppen. Tomas Adolphson och Anders Falk lärde känna varandra under sin militärtjänstgöring på Försvarets Radioanstalt (FRA) i Rissne utanför Stockholm. De upptäckte snart att de hade gemensamma musikaliska intressen, vilket blev startskottet för ett långt och givande samarbete.
– Vi var båda stora beundrare av Simon & Garfunkel och The Beatles, minns Anders Falk. Så vi började göra musik tillsammans på våra lediga stunder. En demokassett och många smågig senare hade vi uppnått vårt första mål och satt där, glada och stolta, med ett skivkontrakt i händerna.

Under sjuttiotalet släppte den dynamiska duon ett par singlar och debutalbumet Nattexpressen. De medverkade även i Melodifestivalen 1979 och nådde en fin sjätteplats när Ted Gärdestad vann med ”Satellit”. Det stora genombrottet lät dock vänta på sig fram till 1981, då Adolphson & Falk kom i kontakt med radioprofilen Kjell Alinge, som trodde stenhårt på dem och bad dem att framföra specialskrivna låtar i hans kultprogram Eldorado. I samband med detta började Tomas och Anders att jobba med tidigare nämnde Greg FitzPatrick (syntguru och avantgardemusiker), Dag ”Dagge” Lundquist (briljant ljudtekniker) och Lars-Göran ”LG” Nilsson (stjärnproducent). Resultatet blev att Adolphson & Falks kompositioner kläddes i en futuristiskt elektronisk skrud.
– Vi tyckte att det var väldigt spännande att komma in i en ny musikalisk värld, berättar Tomas. Vi hade ju harvat runt med våra gitarrer i många år och var sugna på en ny utmaning. Syntljuden kändes som framtiden!

Deras första singel med Greg FitzPatrick, ”Blinkar blå”, blev en stor succé och på den därpå följande fullängdaren, Med rymden i blodet, föll alla pusselbitar på plats. Ett vinnande sätt att arbeta hade nämligen vuxit fram. Anders och Tomas skrev smarta poplåtar som Greg körde genom sin imponerande maskinpark (innehållande banbrytande syntar som Arp 2600, Prophet 10 och Pro One). Ut kom den snyggaste elektroniska pop som någonsin hörts i vårt avlånga land.
– Greg var importör och syntarna han använde var de bästa på marknaden, så vi fick en väldigt spännande och modern ljudbild, berättar Anders. I början av åttiotalet hade vi det mest renodlat elektroniska soundet av alla de svenska popbanden.
– Men vi lät aldrig teknologin dominera, poängterar Tomas. Greg spelade live på syntarna, så det lät aldrig för exakt eller mekaniskt. Vi var inte intresserade av ett kallt och sterilt sound, utan försökte istället närma oss Yazoo och Eurythmics, som kombinerade syntljuden med mänsklig värme.

Även tematiskt bröt Adolphson & Falk ny mark. På Med rymden i blodet och efterföljaren Över tid och rum behandlades ämnen som radioteknik, astronomi och människans samhörighet med kosmos. Som lyssnare fick man inte sällan känslan av att befinna sig på en okänd planet, omgiven av vätgasmoln och blinkande stjärnor.
– Rymdtemat var i hög utsträckning Lars-Göran Nilssons förtjänst, avslöjar Anders. Han sa ”skriv inte om kärlek, för det gör alla andra. Strunta i hela ’I lavv jo bejbi-köret’ och gör låtar om universums mysterier istället”. Jag gillade direkt idén. Det var ju inte svårt att få det dubbelbottnat heller. ”Tyngdlös” handlar till exempel egentligen om själslig tyngdlöshet.
– ”Blinkar blå” fick ett väldigt bra mottagande, så vi bestämde oss för att fortsätta med de naturvetenskapliga texterna, kompletterar Tomas. Naturligtvis hämtade vi en del inspiration från science fiction-författare som Huxley, Asimov och Bradbury. Över tid och rum släpptes 1984, så där gjorde vi en passning till George Orwell. Om man lyssnar noga, så märker man att alla historier på det albumet utspelas hundra år in i framtiden. På omslaget står det till och med att skivan är inspelad år 2084…
– Det fanns ett stort rymdintresse på åttiotalet, fortsätter Anders. Det gick en fin BBC-produktion på tv, Kosmos, som många brukade titta på. Jag tror att vi träffade en tidsnerv med våra texter. Dessutom passade de perfekt till syntsoundet. Allt satt ihop väldigt bra!

På sitt fjärde album, I nattens lugn, valde dock Adolphson & Falk att tona ner det tekniska temat till förmån för mer vardagsnära betraktelser. Successivt gick även musiken i en mer organisk riktning. De senaste tjugo åren har ”syntpionjärerna” huvudsakligen jobbat med akustiska instrument.
– Vi har aldrig varit puritaner i något avseende, poängterar Anders. Tvärtom fascineras vi av olika sorters musik och vill gärna testa så många uttryckssätt som möjligt. Elektroniska ljud är intressanta, men i grund och botten ser vi oss som klassiska låtskrivare. Det viktiga har alltid varit melodierna, harmonierna och lyriken.
– I stort sett alla våra låtar är skrivna hemma vid köksbordet på en gitarr, fortsätter Tomas. Om de låter bra när de är avskalade och enkla, så kan man bygga ut dem med olika effekter. Däremot brukar det bli fel att börja i andra änden. Inga flashiga syntljud i världen kan rädda en svag låt…
– Syntar och datorer är arbetsredskap för oss, men det är inte så att vi upplever någon speciell tjusning eller fascination för dem, utvecklar Anders. När man är i vår ålder och har varit med ett tag, så vill man gärna glädja sig själv ibland. Det finns inget roligare än att spela in tillsammans med andra musiker. Vår förra skiva, Vintertivoli, var helt akustisk och en medveten ansträngning åt det hållet. Att sitta hemma ensam och trycka på maskiner är inte alls lika kul…

Icke desto mindre är Adolphson & Falks nya singel, ”Just då”, som släpptes härommånaden, en elektronisk karamell som leder tankarna till duons åttiotalsinspelningar.
– Den låten skrev vi faktiskt direkt i datorn och när skivbolaget fick höra demon uppmuntrade de oss att behålla syntsoundet, berättar Tomas.
– Det var kul att göra något elektroniskt igen, säger Anders. ”Just då” är på sitt sätt ett steg tillbaka till rötterna och resultatet blev jättelyckat!

”Just då” kan ses som en aptitretare inför duons kommande fullängdare, 50, som släpps i september. Titeln anspelar på att Anders och Tomas nu har musicerat tillsammans i ett halvt sekel.
– Det är ett under att vi har stått ut med varandra i femtio år, skrattar Anders. Nej, skämt åsido, så har det varit en fantastisk resa och vi är oerhört tacksamma över att det fortfarande finns ett intresse för oss och vår musik!

Enligt Anders och Tomas kommer 50 att bli en varierad och mångfacetterad skiva.
– ”Just då” är den mest renodlat elektroniska låten på albumet, avslöjar Tomas. Det blir en hel del syntljud på skivan, men även gitarrer och liveblås. Vi har till och med en hel kyrkokör på ett par låtar!
– Vi vet att det finns syntpuritaner som skulle vilja att vi gjorde en ny Med rymden i blodet, men vi har inget intresse av att upprepa oss, förklarar Anders. Dessutom tycker vi att det puritanska är tråkigt. När vi började göra musik på sextiotalet, så fanns det de som hävdade att man inte fick använda blåsintrument i popmusik. Det skulle vara gitarr, bas och trummor. Inget annat! När synthesizern kom, så fick man inte använda den heller. För det var ju inget ”riktigt instrument”. Vi tycker inte om den typen av regler. Så varför skulle vi nu bara använda syntar och inte få ha med gitarrer eller blås? Begränsningar brukar vara kontraproduktiva när man ägnar sig åt konstnärlig verksamhet. Man bara fastnar.
– De unga musikerna idag tänker inte alls på genrer, utvecklar Tomas. De plockar bara influenser från alla möjliga håll. Det är uppfriskande. Vi har aldrig varit intresserade av att vara ”hjältar inom en viss scen”. Skulle vi tänka på det sättet, så skulle vi ju vara låsta av den scenens regelverk.
– Musikalisk öppenhet är nog ett måste om man ska bli långlivad i den här branschen, menar Anders. De som lyckats hålla sig aktuella längst och varit mest framgångsrika i popvärlden, som David Bowie, Prince och Madonna, har ju hela tiden varit i förändring.
– Förhoppningsvis kommer både syntfanatikerna och de som gillar vår mer organiska sida att uppskatta 50, summerar Tomas. Vi är själva väldigt nöjda med vad vi har spelat in hittills!

Utöver skivinspelningen har Adolphson & Falk två turnéer på schemat. Först en kortare, akustisk i sommar och sedan en längre, mer elektronisk framåt vintern.
– Våra akustiska spelningar brukar alltid bli väldigt trevliga, säger Anders. Vi har med ett tajt gäng livemusiker, som vi har jobbat med i tio år nu.
– Sedan kommer vinterspelningarna att bli en riktig höjdare, kompletterar Tomas. Vi har faktiskt lyckats lura med oss Greg, som kommer att vara med på scen och spela synt!

Vinterspelningarna kommer huvudsakligen att ha ett elektroniskt tema och låtmaterialet kommer i hög utsträckning att hämtas från Med rymden i blodet, Över tid och rum och I nattens lugn.
– Turnén bygger på att vi, Adolphson & Falk, har funnits i femtio år nu, förklarar Tomas. Så vi kommer att göra nedslag i olika tidsperioder och även visa hur vi lät 1972, med varsin akustisk gitarr. Men vår elektroniska sida kommer att dominera. Om vi nu har med oss Greg, så ska han förstås inte bara stå i ett hörn, utan vara aktiv på scen och skapa sina fantastiska ljudvärldar.

På vinterturnén kommer Adolphson & Falk naturligtvis att framföra sin klassiska jullåt.
– Vi skrev både ”Mer jul” och ”Blinkar blå” som speciallåtar till Eldorado, berättar Tomas. De spelades in 14 dagar efter varandra och blev våra två största succéer, så man kan nog säga att det var de två mest kreativa veckorna under de här femtio åren, haha.
– Ja, det är kul, för ingen av de låtarna gjordes för att bli ”Den stora hiten”, fortsätter Anders. Vi skrev dem för att vi ville testa något nytt och spännande.
– Det är intressant att just ”Mer jul” har fastnat i svenskarnas medvetande, filosoferar Tomas. Det har gjorts väldigt många jullåtar, men det är väl bara vi och Triad som levt kvar på det där sättet.
– Häromåret var vi för skojs skull inne på Spotify och jämförde ”Mer jul” med Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, avslöjar Anders. ”Mer jul” hade faktiskt fler spelningar. Bara på julafton det året streamades den 250 000 gånger! Det är verkligen roligt att vi kan bidra till julstämningen på det sättet!

Enbart ett extremt litet antal popband lyckas hålla sig aktiva och aktuella i femtio år. Enligt Anders och Tomas beror Adolphson & Falks långa och framgångsrika karriär dels på en god personkemi, dels på att de alltid varit oberoende och vågat gå sin egen väg.
– Vi har alltid haft ”vanliga jobb” bredvid musiken, berättar Tomas. Jag som civilingenjör och Anders som landskapsarkitekt. Ska man leva på sin musik kan man lätt bli lite feg. Då måste man ställa sig frågorna ”kommer det här att sälja och kommer jag kunna betala hyran nästa år?” Nu har vi aldrig haft det hängande över oss och har därför aldrig behövt kompromissa.

Adolphson & Falk har gjort ett starkt avtryck på den svenska musikscenen. En elektonisk trio har till och med döpt sig efter en av deras låtar.
– Det är väldigt smickrande att Mr. Jones Machine har tagit sitt namn från oss, ler Anders. Jag har lyssnat på en av deras skivor och tyckte om vad jag hörde. Det är en fin komplimang att de betraktar oss som förebilder och försöker förvalta vårt musikaliska arv!

Under sin långa karriär har Anders och Tomas samarbetat med många spännande människor. En av höjdarupplevelserna var när självaste Christer Fuglesang medverkade på en nyinspelning av ”Tyngdlös”.
– Vi tänkte att det kunde vara en kul grej och lyckades genom vårt skivbolag komma i kontakt med honom, berättar Anders. Jag kommer aldrig att glömma när jag fick ett svarsmejl med avsändaradressen “NASA One”. Det kändes stort! Nästan som “The White House”. Det var tur att mailboxen inte var full den gången, haha!
– 1981 gjorde vi en singel som hette ”Astronaut”, så det kändes väldigt roligt att få samarbeta med den förste svenske rymdfararen, fortsätter Tomas. En cirkel slöts i vår värld! Vi köpte en digital diktafon och skickade över till Christer, så läste han in en text där han berättade om sin tyngdlöshet. Vår låt handlar främst om tyngdlöshet som en mental känsla, men Christer beskriver det fysiska fenomenet och hur han upplevde det. Det blev en bra dubbel!

En gåta som fascinerat många Adolphson & Falk-fans är datasignalen i slutet på LP-versionen av Över tid och rum. En student på LTH i Lund la ner en massa tid på mysteriet, använde en spektrumanalysator och lyckades till sist knäcka koden. Signalen visade sig vara ett datorprogram som visade texten “Adolphson & Falk, Över tid och rum” på en färgcyklande bakgrund.
– Det var vår producent, Lars-Göran Nilsson, som kom med idén, avslöjar Anders. Jag tror att den var inspirerad av ryktet att Beatles hade hemliga budskap i sina låtar.
– Lundastudenten gjorde ett otroligt jobb, berömmer Tomas. Vi hade lite mejlkontakt med honom efter att han dechiffrerat signalen och han berättade att han lagt ner minst hundra timmar på uppgiften. Vilken eldsjäl!
– Det är inte många som inser att en signal i en låt kan ha ett innehåll och inte bara är en effekt, konstaterar Anders. Väldigt fascinerande att det finns människor som tänker ett steg längre! Jag gillar även att det händer saker under ytan på våra skivor. Om vi kan få lyssnarna att dansa både fysiskt och mentalt, så har vi verkligen lyckats med något!

 

Avslutningsvis bad vi Adolphson & Falk att gå igenom sina fullängdsalbum. Hur kan man kort sammanfatta skivan ifråga och vilka låtar sticker ut?

Nattexpressen (1978)

Tomas: Det kändes väldigt stort för oss att få gå in i studion och göra ett eget album. Det är en ganska ambitiös debut med ett tidstypiskt sound.
Anders: Jag har alltid gillat titellåten, ”Nattexpressen”. På vår vinterturné kommer vi dock att framföra en annan låt från albumet som heter ”Tensta torg”

Med rymden i blodet (1982)

Anders: Kanske den största och viktigaste plattan för oss. Temat var ”Den lilla människan mot de stora perspektiven” och Gregs elektroniska sound var nyskapande i Sverige vid tidpunkten.
Tomas: En genomtänkt skiva, där låtarna fungerar mycket bra tillsammans som helhet. Materialet är starkt överlag, men ”Vidare” och ”Femte Avenyn” tillhör de personliga favoriterna.

Över tid och rum (1984)

Anders: Vi fortsatte med rymdtemat och placerade oss hundra år in i framtiden. Ett av våra vassaste album, både musik- och textmässigt.
Tomas: Den stora låten på den skivan är ”Ljuset på min väg”. Men även ”1-0-0-1-0” har fått mycket uppskattning på senare år. Den har blivit en kultlåt, har vi förstått.

I nattens lugn (1986)

Tomas: Våra produktioner tog längre tid för varje album, så det började bli tungt att hinna med både musikkarriären och ett ”vanligt jobb”. Vi har kroknat lite här, men skivan har ändå många kvaliteter.
Anders: Greg började använda syntar med presets istället för att skruva fram varje ljud, så soundet var kanske inte lika banbrytande längre. Men ett par av låtarna håller bra än idag. ”Ifrån” blev faktiskt listetta i radioprogrammet Tracks!

Det svåra valet (1987)

Tomas: En tematiskt väl genomförd skiva. Albumet handlar om en tjänstemans liv och låtarna är som kapiteln i en bok. Enligt Greg var det den första midiprogrammerade produktionen i Sverige, helt byggd på sequencerprogrammet Steinberg Pro 24.
Anders: Det blev den sista plattan med Greg, men vi hade det kul tillsammans in i det sista och skiljdes som vänner. Den stora låten på skivan var ”Gränser”, men vi är även förtjusta i ”Våga igen”, som vi gärna spelar live.

Indigo (1990)

Anders: Nya arbetsmoder och ett mer organiskt sound. Vi ville testa att jobba med fler musiker och fick hjälp med produktion och arrangemang av Dan Sundquist.
Tomas: Skivan hade inga stora kommersiella radiohits, men vi har fått mycket uppskattning för ”Soloviolin” och ”Du låter det ske”.

454 (1999)

Anders: Vår ”comeback-skiva” som tyvärr inte riktigt fick det mottagande vi hoppats på.
Tomas: Men ”Utan ord” och ”Färd i ett regn” är låtar vi är nöjda med. Dessutom ett av våra snyggaste skivomslag.

Vidare (2006) & Ännu vidare (2013)

Tomas: 2004 bestämde vi oss för att testa något nytt. Tillsammans med Magnus “Mankan” Marcks spelade vi som akustisk trio. Två gitarrer och en kontrabas. De här båda skivorna fångar det soundet.
Anders: Projektet var delvis inspirerat av Erasures akustiska album med gamla låtar, som jag tyckte var väldigt bra. Av våra nytolkningar blev ”5:e avenyn” och ”Blinkar blå” speciellt lyckade.

Vintertivoli (2015)

Anders: Här ville vi utforska ett så organiskt sound som möjligt och samarbetade med många duktiga musiker.
Tomas: Albumet känns välgjort rakt igenom, men”Kom och se” och ”Förbi” lyfter sig lite över mängden.

50 (2018)

I samband med skivsläppet i september kommer Anders och Tomas att ge Zero sina tankar om den nya plattan. Missa inte det!

Läs mer om Adolphson & Falk och datasignalen på skivan Över tid och rum här i en fin krönika av Zeros Petter Duvander.